skal ikke klippes eller kjæmmes, för jeg har tilegnet mig hele Norge 1).

3

I Modsætning hertil er i Fortællingen om Dovre i Flatöbogen Haralds Löfte om ikke at lade sit Haar klippe motiveret fra hedensk Synspunkt 2). Her siger Jætten Dovre til ham: "Du skal hverken lade dit Haar eller dine Negle klippe, för du bliver Enekonge over hele Norge" 3). Derved vil jeg minde om, at Dovre, naar han lader Harald blive Konge, tildels er traadt istedenfor Odin. Fremdeles vil jeg fremhæve, at et Löfte om ikke at klippe sit Haar, för man har udfört en Daad eller opfyldt en Pligt, er ældgammel germansk hedensk Skik, og at denne Skik har fundet sit Udtryk i Gudemythen, derved, at Vaale, hvem Odin avler for at han kan hævne Balder, ikke tvætter sin Haand eller kjæmmer sit Hoved, för han har lagt Balders Banemand paa Baal 4).

Endelig vil jeg minde om, at Dovre-Sagnet, saaledes som jeg i det foregaaende tror at have vist, vistnok i de fleste Henseender er en senere og forvansket Form af Sagnet om Finnen i Ágrip, men at det dog har bevaret, tildels i forandret Form, enkelte Sagnmotiver, som er faldt ud i Finnesagnet.

Det kunde derfor være muligt, at Harald efter et ældre Sagn har paakaldt Seierens Gud Odin, da han aflagde det Löfte ikke at lade sit Haar klippe eller kjæmme, för han var bleven Enekonge over hele Norge. Men bevise lader dette sig ikke.

Med Hensyn til de her behandlede Fortællingers Betydning for Halvdan Svartes og Harald Haarfagres virkelige Historie tör vi holde os til Fagrskinna-Forfatterens Dom.

1) Heimskr. Har. s. Hárf. Kap. 4.

2) Jfr. Gjessing Kongesagaens Fremvæxt S. 45.

') Flat. I, 566.

) Se mine Studier I, 213-215.

Han har udeladt dem alle tilhobe af sin Fremstilling af norske Kongers Sagaer, fordi han har holdt dem for Fabler.

Den Tid er vel nu forbi, da man i Fortællingen om Haralds Forhold til en Finn paa Hadeland vil söge et Vidnesbyrd om, at han der stod i Forbindelse med Levninger af Norges formentlige Urbefolkning. Denne Finn er en Skabning af den mythedannende Fantasi. Naar Finnehammen falder, træder en större Skikkelse frem. Gud, som kaarer den unge Harald til Norges Konge og som staar ved hans Side, til Norges Rige er stiftet.

Det er Seierens

Marts 1899.

Sophus Bugge.

Folkvisan om konung Didrik och
hans kämpar.

I. Grundformen.

Uti Danmarks gamle Folkeviser, band 4, s. 623-676, har Grundtvig intagit en vidlyftig redogörelse för Didriksvisan, "i alle dens Former sammenholdt med Didrikssaga". Meningen med denna uppsats, som tillika är en polemik mot G. Storm, har varit att uppvisa de många olikheterna mellan visans olika former och sagan och därigenom ytterligare befästa den åsikt, som Grundtvig längesedan uttalat, att visan är oberoende af sagan. Men härvid har Grundtvig enligt min mening begått det stora felet, att han ej granskat det bevismaterial, som han använder, utan låter allt gälla lika. Så snart en uppteckning innehåller en från sagan afvikande uppgift, anser han den vara äkta traditionell. Därigenom har hans undersökning blifvit förfelad. Först sedan man noga öfvervägt värdet af de olika versionerna och utmönstrat hvad som befinnes vara senare utbildningar, får man en fast grund att bygga på vid fortsatta undersökningar. Då jag

ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI XVI, NY FÖLJD XII,

började sysselsätta mig med denna visa, fann jag snart, att det var omöjligt att bilda sig något fast omdöme om förhållandet mellan visan och sagan, förrän en granskning skett af det material, som de många uppteckningarna erbjuda. Resultatet af denna lämnas här. Målet har varit att söka finna grundformen; men då det torde vara omöjligt att fullständigt återställa denna, har jag inskränkt mig till att utgallra hvad som uppenbarligen aldrig stått i densamma och att bibehålla endast det, som jag ansett komma denna närmast, äfven om icke ens detta kan sägas vara ursprungligt. Då de många formerna af visan under olika sångares och upptecknares behandling blifvit i olika delar utsatta för ändringar, har följden blifvit, att än den ena, än den andra uppteckningen blifvit föredragen, och att grundformen ansetts bäst bevarad än i en svensk, än i en dansk, än i en färöisk visform. I allmänhet tror jag mig på detta sätt hafva kunnat meddela, åtminstone i det väsentliga, visan i dess helhet. Yngre bildningar har jag meddelat, endast då de befunnits anmärkningsvärda.

Folkvisan om Didrik och hans kämpar innehåller två särskilda händelser, nämligen Vidriks kamp med Långben Risker och Didriks tåg till Birtingsland. I de flesta uppteckningarna besjungas dessa händelser i skilda visor, men jag anser, att de, som innefatta dem båda, äro ursprungligare. Skälen därför skola lämnas i sammanhang med frågan om visans källor.

En fråga, som jag här ej inlåter mig på, är, huruvida visan är diktad i Danmark eller Sverige. Till Färöarne har den kommit från Danmark. Utan att jag kan meddela några bevis därför, hyser jag dock den öfvertygelsen, att den först nedskrifvits på danska. Därför komma de danska versionerna att sättas främst. Jag använder därvid de beteckningar, som blifvit gängse genom Grundtvigs och Arwidssons arbeten. Där dessa använda samma bokstaf A, B, C för olika

Bok

uppteckningar, använder jag A2, B2, C2 för den ena. stäfverna d, s, f angifva danskt, svenskt, färöiskt ursprung. De kända uppteckningarna äro:

dA: Anna Munks handskr. fr. 16:de årh. och Anna Basses fr. 17:de årh.; Aa och Ab hos Grundtv., DgF. I 94 -99; innehåller hela visan.

dBa: Rentzels hs. fr. 16:de årh.; B hos Grundtv. DgF. I 99-101; innehåller förra delen af visan.

dBb: Vedels uppteckning; Bb hos Grundtv. DgF. I 118 -121; innehåller förra delen.

dBc: Dronning Sofias Visebog, Bc hos Grundtv. DgF. IV 605-607 1).

dC: Sophia Sandbergs handskr. fr. 17:de årh.; C hos Grundtv. DgF. I 101-103; innehåller förra delen.

dD: Karen Brahes folio-handskr. fr. 16:de årh.; D hos Grundtv. DgF. I 103-105; innehåller senare delen.

dE: Rentzels handskr.; E hos Grundtv. DgF. I 105107; innehåller senare delen.

dF: Anna Basses handskr.; F hos Grundtv. DgF. I 108 -110; innehåller senare delen.

dG: Sophia Sandbergs handskr.; G hos Grundtv. DgF. I 110-112.

dH: Vedels uppteckning; H hos Grundtv. DgF. I 112 -116; innehåller senare delen.

dI: Dronning Sofias Visebog; I hos Grundtv. DgF. IV 607-609; innehåller senare delen.

SA: Kongl. Bibl. mskr. WB; 3 A hos Arw. Sv. Forns. I 13-19; innehåller förra delen.

SA2: Pär Brahes visbok; 4 A hos Arw. Sv. Forns. I 28-37; äfven tryckt i 1500-1600-talens visböcker af A. Noreen och H. Schück IV = Sv. Landsmålen 52 h. 405-414; innehåller senare delen.

1) dBa, dBb, dBc, som äro hvarandra mycket lika, anföras i det följande med den gemensamma beteckningen dB.

SB: Älfs visbok; 3 B hos Arw. Sv. Forns. I 20-25; innehåller förra delen. Arw. har upptagit några verser ur Gyllenmärs visbok, men utan verssiffror.

SB2: Kongl. Bibl. mskr. WB; 4 B hos Arw. Sv. Forns. I 37-45; innehåller senare delen.

SC: Gyllenmärs visbok; C hos Grundtv. DgF. IV 609— 610; äfven hos Arw. Sv. Forns. I 405-406, delvis (v. 1—4, 15, 17—19, 21, 22, 24) och 1500-1600-talens visböcker II Sv. Landsmålen 30 h. 263-267; innehåller förra delen.

SC2: Gyllenmärs visbok; C* hos Grundtv. DgF. IV 612 -614; äfven i 1500-1600-talens visböcker II Sv. Landsmålen 30 h. 257-262; innehåller senare delen.

sD: Cod. Petri Rudbeckii; D hos Grundtv. DgF. IV 611; innehåller förra delen.

SE: Cod. Petri Rudbeckii; E hos Grundtv. DgF. IV 611-612; innehåller förra delen.

sF: Afzelius, Sv. Folkets Sagohäfder I 65-67; innehåller förra delen.

fA: Svabos uppteckning, A hos Grundtv. DgF. IV 614 -617; innehåller hela visan.

fB: Klemmensens uppteckning; B hos Grundtv. DgF. 617-622; innehåller hela visan.

Att de uppteckningar af visan, hvilka mest öfverensstämma med piđreks saga, stå grundformen närmast, är obestridligt. Någon direkt förbindelse mellan dessa genom lån eller bearbetning kan ej gärna sättas i fråga. Jag har därföre såsom stöd för min uppfattning rörande grundformen vers för vers anfört motsvarande ställe i þiðreks saga och särskildt utmärkt de största likheterna. Däremot har jag endast undantagsvis begagnat mig af den svenska öfversättningen af sagan, emedan, såsom bekant, Grundtvig och hans efterföljare ansett likheten mellan visan och denna bero på lån från den förra till den senare. Först i en senare afdelning