Imágenes de páginas
PDF
EPUB

skall den svenska öfversättningens ställning till visan blifva föremål för undersökning.

1. dC 1: Konning Thiderich hannd sider paa Bernn,
hannd siger ud-aff sin welde:

"Iegh haffuer kiemper udi min gaard,

de ere bode heuske och snilde.

Þidr. s. kap. 189: þessir sitia nu allir a einn pall með Þidreki konungi at þessarri veizlu sem nu voru nefndir ok fra var sagt. Nv mælti idricr konongr er hann ser a tvær hendr ser. Mikit ofrefli er her saman comit i eina holl af þessvm hinvm dyrvm drengivm.

dA har lin. 2 roser (o: siger), hvilket kanske tillhört grundformen, men lin. 3, 4 i dA, i hvilka Didrik skryter öfver att han underkufvat (tvungit under sig) "kiemper och frier heltte", äro säkerligen yngre. Syv har upptagit denna vers ur dA.

2. dA 2: Konninng Dyderick sider paa Berne,

hannd thaller dy ordt saa fri:

hannd syger, den er icki y verdenn thill
som thør mod hanom striide.

Þidr. s. kap. 189: hvat manna myndi sa vera, er sva diarfr mvndi vera, at hann myndi etia sinv kappi her við.

Öfverensstämmelsen mellan båda är dock ej fullständig. I sagan är det sina män, men i denna uppteckning af visan är det sig själf, som Didrik prisar. Detsamma är förhållandet uti alla öfriga uppteckningar, men att detta är senare förändring, visar vers 1, som öfverensstämmer med sagan. dC 2 kommer dA 2 ganska nära, men är ännu mer aflägsnad från sagan. Uti fA 1 (fB 1) användes såsom i sagan frågeform: Hvar vitið tær mín yvirmann? tađ havi eg hugsað leingi.

Men dylika frågor höra till de stående uttrycken i färöiska visor. Se andra ex. uti Uppsalastudier, s. 117. Frågeformen är alltså ej beroende af piđr. s. Detsamma gäller om frågeformen i SD 1 och sE 1. Uti alla uppteckningar utom dAC hafva v. 1, 2 sammandragits till en. I fAB har sammandragningen skett oberoende af alla öfriga och är tillkommen, emedan dylika situationer uttrycktes på detta sätt; jfr Uppsalastudier, s. 117, Fær. dikt. II 96. Dessa äro alltså att

hänföra till en redaktion, hvilken haft ungefär samma lydelse som dBc:

Konng Diderick hannd stander paa Bernne,

och sier hand ud saa wiide:

Gud giffue, ieg weste saa frien heltt,

meg thorde udi marcken bide!

dBa har byergen (ɔ: Bern), dBb (Vedel) har ändrat lin. 3 "Gud giffue, ieg viste de hellede saa stercke" SA följer Vedel, men har tillika känt en annan med SBC besläktad redaktion, ty den har upptagit namnet Bärtingsborg och gifvit lin. 3 formen: Gud gifwe iag weste kiemper dhen; jfr sB (8C): Och aldrigh sågh jagh kempen den. sB har lin. 4: Som dosten tordhe medh migh rijda, hvilket måhända är ursprungligare än dBc. Däremot är sC lin. 3 "som mig torde wäckia och bida" ändring; den har hämtats från en följande vers, som handlar om den sofvande jätten.

[ocr errors]

yngre för

Ett gemensamt fel i sBC är, att konungen kallas Vidrik samt borgen Bortingens borg. Det senare felet är tidigt inkommet, ty det förekommer äfven i den uti Kong Diderik i Birtingsland från vår visa upptagna vers. 3 under formen Brattingsborg samt uti sA (Bärttingsborgh) och sF (Brattingsborg). Den sistnämnda uppteckningen synes vara sammansatt af flere. V. 1 visar släktskap utom med sBC, lin. 1-3, äfven med sDE, lin. 4. sDE bilda en särskild grupp, för hvilken lin. 1, 4 äro karakteristiska; sD: Kungen titta sig utom vallen tör öfver Bertings skog rijda; sE: Konungen går på dhe gröna vallar som tår rida öfver Bertingens skogar?

[ocr errors]

3. dC 3: Tha suarid gammel Hillebrannd:

"Y siger for store ord:

ieg wed mange kiemper y werden thill,
ther sig holder alle saa god".

Þidr. s. kap. 190: Herbrandr hinn vitri merkismadr konongsens

tecr til orda oc annsvarar konongenvm

vist mælir þv

af kappi oc af oviti. er þv hygr engan þinn iamningia vera ne þinna manna.

I den tyrolska dikten om konung Laurin, som synes hafva i sin nu föreliggande form användt en dikt om Didriks tvekamp, hvilken varit besläktad med den, som förf. till þiðr. saga användt, är det "Wielandes sun", som skryter öfver Didriks storhet:

"ich enweiz in allen landen
deheinen der ân alle schande
lebe als der edele Dietrich.
niender vint man sîn gelîch
der so grôziu dinc habe getân.

man sol in loben für alle man". (Müllenh. ed. 21 ff.) Därpå svarar Hildebrand, att Didrik icke ännu pröfvat sina krafter mot dvärgarne "in den holen bergen". Då denne får höra detta, förebrår han Hildebrand, därföre att denne ej sagt detta förut, hvilket gifver Hildebrand anledning att hålla ett strafftal till Didrik samt omtala, att det fanns en mäktig dvärg, Laurin, mot hvilken Didrik ej ännu pröfvat sina krafter. Ehuru varningen för öfvermodet alltså i den tyska förebilden synes hafva uttalats af Hildebrand, så är det dock endast en tillfällig likhet, att samma roll i dC tilldelas denne, ty öfverensstämmelsen mellan þiðr. saga och många visuppteckningar gör det otvifvelaktigt, att i de nordiska framställningarna Herbrand trädt i stället för Hildebrand. handskr. A till þiðr. saga också har Hildebrand, är en tillfällig likhet med dC, hvilket äfven Grundtv. IV 628 not. med frångående af en förut uttalad mening och Storm, Sagnkredsene 200, antaga. Mot Grundtvig anf. st. anser jag detsamma vara förhållandet med förekomsten af namnet Hildebrand i Sv. handskr. B till Didr. s. kap. 178. Namnet Hildebrand förekommer äfven i dB, men att det äfven där är senare tillkommet, visa dBa och dBc, v. 2:

for hand haffde werit saa wide.

Att isl.

Denna vers passar endast för Herbrand, men har stått kvar, sedan namnet utbytts. Den äldre lydelsen finnes kvar i sC 2: Suarade elvart nilzfärling

som fardas hade så wida.

SA 2 stödjer sig utom på Vedel (lin. 1) äfven på en annan version (lin. 4: Bernewijss ɔ: Bermer rise). sDEF hafva utelämnat episoden om Brands uppträdande. Namnet Brand har förlorat stafvelsen Her, emedan den fattades som titeln "herr". Det har förvrängts på olika vis: Bramslau (dC), Elvart (SC), Berne (dA), likaså tillnamnet Vidfärling (isl. viðförli), hvilket blifvit: Vefferling, Ves(s)erling (dA), Meiffelin (dC), Förvifferlingh (sB), Nilzfärling 1) (8C), Viðferi (fAB).

Det är ganska vanligt i folkvisorna, att då en mäktig person fällt ett yttrande, som innebär skryt eller befallning, till en början ingen vågar tala, men slutligen en, som är djärfvare än de andra, uppträder. Detta motiv har upptagits i dA 3:

Alle da thide dy kiemper

offuer det brede bordt.

forudenn hannd Bernne vann Vefferling,
hanndt suaritt ett mandoms ord.

Parallellställen finnas i Ulf van Iærn B 4, Orm Ungersvend og Bermer Rise B 6, D 13, Hr. Hylleland henter sin Jomfru D 4. Denna vers saknas i öfriga danska och alla svenska uppteckningar, och något motsvarande finnes ej i þiðr. saga, hvarföre det tydligen är en yngre utbildning. Motivet återkommer äfven i fAB, men har säkerligen ej funnits i deras danska original, utan har i dessa upptagits från någon annan färöisk visa. Samma vers finnes i Arngrims synir, v. 58.

I SBC 3 hotar Didrik Brand med knifven, om ej denne visade den kämpe, som kunde mäta sig med honom. Detta motiv är senare tillsats, hämtad från någon annan visa; jfr. Essbjörn Prude och Ormen Starke A 8, Arw. I 89, Regnfred og Kongelil A 12, DgF. Nr. 22.

4. SB 4 (sC 4): Isingen heeter then samma kongh,
Som rådher öfuer bergh och fäste,
Siver heeter (hans) märckizman 2)
Honom stack aldrighingen ifrå heste.

1) Så Noreen och Schück. Arwidsson har Vilsfärling.
2) Så i handskriften. Arwidsson har märkieman.

Þidr. s. kap. 190: Ec kann at segia þer af einv landi þvi er heitir Bertangaland. þar rædr firir sa konongr er heitir Isvngr. hann er þeirra manna sterkastr oc aprastr vid at eiga. er ver havum spvrt til. Hann a. XI. svno Hann hevir einn

merkismann þann er heitir Sigvrdr sveinn.

Uti sBC nämnes ej, att Isungs rike heter Bertangaland, ej häller, att han ägde elfva söner, men att grundformen upptagit detta, framgår af dA 4, 5:

Isses koning aff Berthinngs-land
hand thallede itth ord saa fri:

hannd syger, den er icki y verdenn thill,
som thør imodt hannom stride.

Hannd haffuer sig dy søner siu,
sielff er hanndt kiempe best:
Siuord heder hanns unngiste sønn,
hanndt riider sinn hest aller-best.

Texten är här mycket fördärfvad. I v. 4 är knappast mer än lin. 1 ursprunglig; det öfriga är en upprepning af v. 2, hvarigenom Isung kommit att säga hvad som rätteligen Brand har att yttra. I v. 5 är omnämnandet af Isungs söner äkta tradition, men genom inflytande af andra visor har antalet blifvit sju, Sigurd inberäknad såsom den yngste. Jfr. Rigen Rambolt og Aller hin stærke A v. 3 lin. 3 och v. 4, lin. 1 (DgF. nr. 27, I 360 f.):

[ocr errors]

hand (ɔ: Adell-grøffue) haffuer saa raske søner siu, Rambollt heder hans yngeste sønn. Dessutom är rimmet dåligt: best ∞ allerbest. Grundtvig anser, att det från början varit best hest. Det kan ifrågasättas, om icke grundformen här utgjorts af två verser såsom i dA. Det är nämligen svårt att inpressa allt uti endast fyra verslinier. Vid öfverflyttningen till färöiskan har denna vers iklädts en form, som hämtats från någon annan visa, troligen Arngrims synir, v. 1, som här meddelas för jämförelsens skull: fA, v. 3 (fB, v. 3): Ísin kongur borgina eigir, hon stendur á högum fjalli: ellivu eigir hann synir sær, og tólvti er Sjúrður snjalli,

Arngr. synir, v. 1: Arngrímur eigir eina borg, hon stendur á högum fjalli, ellivu eigir hann synir sær, og tólfti er riddarin snjalli.

« AnteriorContinuar »