Imágenes de páginas
PDF
EPUB

Versen passar tydligen bättre i Arngr. synir, ty enligt sagan ägde Arngrim tolf söner, af hvilka den tolfte, Angantyr, var den främste, men enligt þiðr. s. hade Isung endast elfva söner, och Sigurd var hans märkesman. Omnämnandet af Isung och hans söner saknas i dBC samt sADEF.

I dA 5, 6 tillsäger Didrik om hästarnes sadling. Därom finnes intet vare sig i sagan eller i andra uppteckningar och är säkerligen senare tillsats. Dessa verser stå ej häller i något samband med den följande versen, som är äkta. Något liknande finnes i Ulf van Iærn F (Syv), v. 8.

5. dA 8: Høre thu, Berne vann Vefferling,

menn du haffuer vanndritt saa viide:
du skaltt føre minn banner y dag,
och du skaltt frammerst riide.

Þidr. s. kap. 191: Konongrinn þidricr mælti af modi miklvm. — stig a hest þinn oc tac merki mitt oc rid firir til Bertangalannz.

Alla uppteckningar, som hafva detta ställe, öfverensstämma i det väsentliga, hvarför versen troligen haft samma lydelse i grundformen.

6. fA 8 (fB 7): Brandur tók vid merkis-stong,

og fyri við hyggju reið:

tá ið hann kom á Bertinga-skógv,

tá vendi hann hestin á leið.

Þidr. s. kap. 192, 193: Herbrandr riđr nv vt af Bærn međ merki Þidrics konongs fyrst allra þeirra — — - Nv koma þeir at skogi einvm einkar miklvm. Oc pingat ligr vegr þeirra a þann scog. Nv snyr Herbrandr aptr hesti sinvm a mot konongenom oc mælti.

Denna vers saknas i alla öfriga uppteckningar, men dess öfverensstämmelse med sagan visar, att den är äkta.

7. fA 9 (fB 9): Eg ridi ikki longur í dag

Þidr. s. kap. 193:

og føri mín harras merki:
har býr fyri hesum skógvi
tann Agga rísin sterki.
Herbrandr

mælti. Herra segir hann.

her ligr firir oss Bertanga scogr. En i þessom scogi er einn risi. sa heitir Etgeirr. Nv ridi hverr yðarr fram i

-

scoginn er vill. en engi er von at ec coma framarr en nv em ec kominn. nema allir ver ridim saman.

Då i alla öfriga uppteckningar den händelsen utelämnats, som framställes i sagan och fA 8 (fB 7), eller att Brand begaf sig i förväg, men vände, då han kom till skogen, har följden blifvit, att den vers, som motsvarar fA 9, undergått förändring, hvarigenom Brand vägrar att blifva märkesman, då Didrik befaller honom därtill. I dA 9 säger han sig ej vilja mottaga uppdraget, emedan "Thett sømmer inngenn fattige karll", men den verkliga orsaken, fruktan för jätten, har fått stå kvar i lin. 3, 4. I dC 4 säger ej Brand, huru han ställer sig till uppdraget, utan omnämner blott jättens tillvaro. I sBC 6 säger Brand rent ut, att han ej vill rida. förut; anledningen får man veta i lin. 3, 4. En särskild ställning intaga dB och den af Vedel beroende sA. Omedelbart efter v. 1 står i denna grupp en vers, som motsvarar fA 9 m. fl., d. v. s. dB låter Hildebrand (o: Brand) icke i enlighet med den äkta traditionen hänvisa på Isung och Sigurd såsom Didriks värdiga motståndare, utan på jätten i Birtingskog. I den därpå följande versen dB 3 uppmanar Didrik Brand att rida förut med märket, och i nästa vers vägrar denne, emedan "then priis" icke passade honom. Här har alltså en genomgripande omredigering skett. dB har i denna punkt äfven utöfvat inflytande på fAB, i det att fA 6 och fB 5 motsvara dB 2. Men att denna vers inkommit senare, visar fA 9, som innehåller detsamma i den ursprungliga formen. Tillägget har tydligen hämtats ur Vedels samling. Att fA 6, lin. 2 har större likhet med dBa och dBc än med dBb (Vedel), är väl endast tillfälligt.

De olika formerna på jättens namn i de danska uppteckningarna kunna hänföras till en gemensam form Risker eller Resger. Denna har Bugge med rätta härledt från rise eller rese Etger. Från namnet Etger hafva äfven fA Agga och fB Akivar utgått.

8. fA 10 (fB 10): Svarađi Virgar Valintsson:

"Eg skal á skógvin riđa;

men tær skuluð allir, kongins menn! hjá merkis-stongini bída".

Þidr. s. kap. 193: Vidga svarađi. Med þvi at sva er sem þv hevir sagt Herbrandr. pa scal konongrinn oc allir þer halda her kyrrvm hestvm yðrvm. en ec scal riđa i scoginn.

I dA motsvaras denna vers af tvänne

Saa red dy alle denn lannge dag

op under den grønne liide:

10, 11:

konngenn hanndt thaller thill Viderick,
handt badt hannom fremmerst riide.

Her holde y, alle danner-konngens mend,
op under disse grønne thuedt:

emedenn iegh riider y skoffuenn frem,

ieg vill oss veyen op-lede”.

dD 5-7 har utgått från samma redaktion, men då här Brand hänvisar på jätten i stället för på Isung och Sigurd, så beder Didrik honom visa sig jätten, och en ny vers - 6 har tillagts, hvilken endast innehåller loci communes. Ehuru denna version står i de två ålderdomligaste uppteckningarne, så är den dock af senare ursprung. dA 10 är hållen i ganska allmänna ordalag, och den följande utgör icke något svar på en bön, utan ett frivilligt erbjudande, hvilket också Viðgas ord inneburo enligt sagans och fAB:s samstämmiga vittnesbörd. Alltså är dA 10 (dC 5, 6) senare tillägg, och dA 11(dC 7) har blifvit ändrad, men innehåller dock det väsentliga bevaradt; jfr dA 11, lin. 1, 3 med fA 10, lin. 2, 3. SC har utvidgat berättelsen till fyra verser (v. 7-10). Äfven sB:s original har haft samma version, ehuru endast v. 8 finnes kvar som v. 7. sC 10, som innehåller, att Vidrik rycker ut sin knif och säger, att det ej anstår en hofman att rädas för sitt lif, har motsvarighet i Peder Pallebogson A 5, B6, Ebbe Tykeson 5 (Arw. I 194, 200, 212). sDEF, som utelämnat episoden om Brand, låta Vidrik uppträda omedelbart efter Didriks första yttrande i v. 1. sDE äro mycket bristfälliga, men hänvisa till en gemensam källa, som, redan den, varit mycket korrumperad. sF 2 är hämtad från

SA 2, som i sin ordning härstammar från Vedel. I dB upptager denna episod fyra verser (5-8). I början har uti denna redaktion af visan händelsen framställts endast i en vers (5), men sedan hafva nya moment tillkommit: att Vidrik blef vred och talade om sitt svärd, som bet "stål och kläde", att de 300 kämparne letade efter Langben Risker, samt att Didrik uppmanade Vidrik att ej dölja för honom, om han fann jätten. Dessutom har innehållet i v. 5 återupprepats i v. 8. Hvad som i de tillagda verserna bör beaktas, är, att först här v. 7, 9 Langjätten nämnes vid namn ben Risker och Risker som appellativ --; i det föregående talas endast om en kämpe. Då detta stycke omredigerades, förekom alltså namnet Risker i v. 2, som motsvarar dA 9 och dC 4, där namnet finnes kvar.

[ocr errors]

9. dC 8: Thed war Widerick Wallandz-søn;
hannd red y skoffuen frem:

ther saa hannd Lanngbeen Reskieer
saa led og saa lanng.

Þidr. s. kap. 195: Vidga ridr nv fram i scoginn. hann ser firir sic fram hvar ligr einn maðr oc sofr. sa madr er fvrdv mikill. leggir hans ero digrir. hann hevir sterclegan bvc digran oc langan. oc a milli hans avgna var vel sva alnar. oc þar eftir er allr hans annarr voxtr. oc eigi scortir hann grimleic ne annvr illzca.

Genom en liten ändring af lin. 2, 4 återställes rimmet: hand frem i skoffuen red

∞ saa lang och saa led (jfr sA 7).

dA 12, lin. 1, 2 äro nästan lika med dC 8, lin. 1, 2; de två senare linierna lyda:

hanndt fanndt paa saa liidenn enn stii,
denn neder thill Reyser rannt.

Att denna läsart är sämre, framgår

utom af sagan

däraf, att det ej var Vidriks uppdrag att leta efter jätten, hvilket den förutsätter, samt att den ej står i något samband med följande vers.

SB 8 och sC 11 äro besläktade. De hafva som lin. 2 upptagit det vanliga motivet "de stigar gjordes honom så

ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI XVI, NY FÖLJD XII.

4

långa". Till dessa ansluter sig nästan ordagrant sF 4. Uti SD 4, SE 3 och SA 6 har tillkommit ett nytt drag: Vidrik sjunger under färden. Detta har ur sA upptagits i sF 3. Men SAF fullfölja ej detta motiv, såsom sDE, utan ansluta sig i nästa vers till Vedel (dBb 10). Dock har sA, lin. 2 ändrats, så att den kommit att likna dC 8, lin. 2.

sD

SD 4 är sammandragen af två verser, hvilket synes däraf, att rimmet felar, och orden i lin. 3, 4 ej passa i Vidriks mun: det skulle vara jätten, som yttrade detta, såsom i sB 10, SC 13. dB öfverensstämmer med dC i det väsentliga.

Det i sagan förekommande draget, att Vidga fann jätten sofvande, saknas i alla danska och svenska uppteckningar, men förutsättes i den följ. versen, där Vidrik stöter till honom med sitt spjut och beder honom vakna upp. Det finnes i fA 11 (fB 11):

Virgar reið á skógvin framm
Tidriks köppum frá:

tá var risin sovnaður,

á grønum völli lá.

Jag lämnar det oafgjordt, om de färöiska uppteckningarne här hafva bevarat grundformen eller endast velat förtydliga innehållet.

10. dC 9: Hannd red thill thenn Redsker,
støtte paa hannem med skafftt:
"Wog nu op, du kiempe god,
thu soffuer altt saa hortt".

Jfr. fA 12 (fB 12): Tá segđi Virgar Valintsson,
maðurinn er hann hávur:

"Statt á føtur og ver títt lív,
risi, ert tú maður!"

Þidr. s. kap. 195: Nv stigr Vidga af hesti sinvm oc bindr vid eitt olivetre, oc gengr at risanvm oc brigar sverdi sinv Mimvngi oc spernir til risans med foeti sinom vinstra. oc kallar a hann oc mælti. Statt vpp risi oc ver þic. sa maðr er nv her cominn. er lif þitt ferr at sokia. eigi scyldi sa iamnan sova. er settr væri til lannz at gæta af hendi rics hofdingia.

De två anförda visuppteckningarna komplettera hvarandra och innehålla båda olika rester af grundformen. Med

« AnteriorContinuar »