Imágenes de páginas
PDF
EPUB

men tær skuluđ allir, kongins menn!

hjá merkis-stongini bída”. Þiđr. . kap. 193: Viđga svarađi. Međ þvi at sva er sem þv hevir sagt Herbrandr. þa scal konongrinn oc allir þer halda her kyrrvm hestvm yđrvm. en ec scal riđa i scoginn. I dA motsvaras denna vers af tvänne

10, 11:
Saa red dy alle denn lannge dag
op under den grønne liide:
konngenn hanndt thaller thill Viderick,
handt badt hannom fremmerst riide.

Her holde y, alle danner-kondgens mend,
op under disse grønne thuedt:

:
emedenn iegh riider y skoffuenn frem,

ieg vill oss vegen op-lede”. dD 5—7 har utgått från samma redaktion, men då här Brand hänvisar på jätten i stället för på Isung och Sigurd, så beder Didrik honom visa sig jätten, och en ny vers - 6 har tillagts, hvilken endast innehåller loci communes. Ehuru denna version står i de två ålderdomligaste uppteckningarne, så är den dock af senare ursprung. DA 10 är hållen i ganska allmänna ordalag, och den följande utgör icke något svar på en bön, utan ett frivilligt erbjudande, hvilket också Viđgas ord inneburo enligt sagans och fAB:s samstämmiga vittnesbörd. Alltså är dA 10 (DC 5, 6) senare tillägg, och dA 11(dC 7) har blifvit ändrad, men innehåller dock det väsentliga bevaradt; jfr dA 11, lin. 1, 3 med fA 10, lin. 2, 3. SC har utvidgat berättelsen till fyra verser (v. 7-10). Äfven 8B:s original har haft samma version, ehuru endast v. 8 finnes kvar som v. 7. 8C 10, som innehåller, att Vidrik rycker ut sin knif och säger, att det ej anstår en hofman att rädas för sitt lif, har motsvarighet i Peder Pallebogson A 5, B 6, Ebbe Tykeson 5 (Arw. I 194, 200, 212). DEF, som utelämnat episoden om Brand, låta Vidrik uppträda omedelbart efter Didriks första yttrande i v. 1. DE äro mycket bristfälliga, men hänvisa till en gemensam källa, som, redan den, varit mycket korrumperad. SF 2 är hämtad från

7, 9

8A 2, som i sin ordning härstammar från Vedel. I dB upptager denna episod fyra verser (5-8). I början har uti denna redaktion af visan händelsen framställts endast i en vers (5), men sedan hafva nya moment tillkommit: att Vidrik blef vred och talade om sitt svärd, som bet "stål och kläde", att de 300 kämparne letade efter Langben Risker, samt att Didrik uppmanade Vidrik att ej dölja för honom, om han fann jätten. Dessutom har innehållet i v. 5 återupprepats i v. 8. Hvad som i de tillagda verserna bör beaktas, är, att först här

jätten nämnes vid namn – Langben Risker och Risker som appellativ --; i det föregående talas endast om en kämpe. Då detta stycke omredigerades, förekom alltså namnet Risker i v. 2, som motsvarar dA 9 och dC 4, där namnet finnes kvar. 9. dC 8: Thed war Widerick Wallandz-søn;

hannd red y skoffuen frem:
ther saa hannd Lanngbeen Reskieer

saa led og saa lanng. Þiđr. s. kap. 195: Viđga riđr nv fram i scoginn. hann ser firir sic fram hvar ligr einn mađr oc sæfr. sa mađr er fyrdv mikill. leggir hans ero digrir. hann hevir sterclegan bvc digran oc langan. oc a milli hans avgna var vel sva alnar. oc þar eftir er allr hans annarr voxtr. oc eigi scortir hann grimleic ne annvr illzca. Genom en liten ändring af lin. 2, 4 återställes rimmet:

hand frem i skoffuen red

o saa lang och saa led (jfr sa 7). dA 12, lin. 1, 2 äro nästan lika med dC 8, lin. 1, 2; de två senare linierna lyda:

banndt fanndt paa saa liidenn enn stii,

denn neder thill Reyser rannt. Att denna läsart är sämre, framgår

utom af sagan däraf, att det ej var Vidriks uppdrag att leta efter jätten, hvilket den förutsätter, samt att den ej står i något samband med följande vers.

sB 8 och C 11 äro besläktade. De hafva som lin. 2 upptagit det vanliga motivet "de stigar gjordes honom så

ARKIY YÖK NORDISK FILOLOGI XVI, NY FÖLJD XI.

4

långa”. Till dessa ansluter sig nästan ordagrant sF 4. Uti SD 4, SE 3 och 8A 6 har tillkommit ett nytt drag: Vidrik sjunger under färden. Detta har ur sA upptagits i sF 3. Men sAF fullfölja ej detta motiv, såsom DE, utan ansluta sig i nästa vers till Vedel (dBb 10). Dock har sa, lin. 2 ändrats, så att den kommit att likna dC 8, lin. 2.

8D 4 är sammandragen af två verser, hvilket synes däraf, att rimmet felar, och orden i lin. 3, 4 ej passa i Vidriks mun: det skulle vara jätten, som yttrade detta, såsom i sB 10, 8C 13. dB öfverensstämmer med dC i det väsentliga.

Det i sagan förekommande draget, att Viđga fann jätten sofvande, saknas i alla danska och svenska uppteckningar, men förutsättes i den följ. versen, där Vidrik stöter till honom med sitt spjut och beder honom vakna upp. Det finnes i fA 11 (fB 11):

Virgar reið á skógvin framm
Tidriks köppum frá:
tá var risin sovnađur,

á grønum völli lá. Jag lämnar det oafgjordt, om de färöiska uppteckningarne här hafva bevarat grundformen eller endast velat förtydliga innehållet. 10. DC 9: Hannd red thill thenn Redsker,

støtte paa hannem med skafftt:
"Wog nu op, du kiempe god,

thu soffuer altt saa hortt”.
Jfr. fA 12 (fB 12): Tá segđi Virgar Valintsson,

mađurinn er hann hávur:
"Statt á føtur og ver títt lív,

risi, ert tú mađur!" Þiđr. s. kap. 195: Nv stigr Viđga af hesti sinvm oc bindr viđ eitt olivetre, oc gengr at risanvm oc brigår sverđi sinv Mimvngi oc spernir til risans med fæti sinom vinstra. oc kallar & hann oc mælti. Statt vpp risi oc ver þic. sa nađr er ny her cominn. er lif þitt ferr at sækia. eigi scyldi sa iamnan sova. er settr væri til landz at gæta af bendi rics hofđingia.

De två anförda visuppteckningarna komplettera hvarandra och innehålla båda olika rester af grundformen. Med dC öfverensstämma dB 11 och sВ 9. dA 13 har en afvikande läsart, som säkerligen är yngre, likaså sA 8 och den däraf beroende sF 5 samt sDE. I de två sista är det med en sång, som Vidrik väcker jätten. Detta har framkallat det i 8A (och sF) förekommande draget, att Vidrik går sjungande genom skogen. Grundtvig DgF. IV 633

fäster stor vikt vid den olikheten mellan sagan och visan, att den förra låter Viđga nalkas jätten gående och väcka honom med en stöt af sin fot, då den senare låter Vidrik komma ridande och stöta till honom med sitt spjutskaft. Mig synes denna olikhet ej förtjäna någon uppmärksamhet. Visdiktaren kan mycket väl hafva infört denna ändring för att tillfredsställa tidens smak, som fordrade, att en riddare stred till häst. 11. fA 13 (fB 16): ”Har eru ikki so mangir saman,

at eg rædist menn:
gakk á skógv, tín ungi mađur!

sova vil eg enn”. Þiđr. s. kap. 195: Nv vacnar rision oc litr viđ hanom. oc ser at þar er cominn einn mađr. oc allz ecki ottaz Ætgeirr risi þann mann oc mælti til hans. Eigi sof ec iafnan. heldr vaki ec at mestvm Davđsynivin. en þess varir mic. at ec gera hvart er mer þyckir hægra at vaca eđa at sova firir þinar sakar. Eđa hvi vecr þv mic eđa hvat manna ertv. Ec kalla þer rađ at þv gætir þin. oc far i brot leiđ þina. oc lett af kapvryrđom þinym. firir þvi at mer þyckir mikit firir. at retta bein min firir þinar sakir oc standa nv til þess eins vpp at drepa þic. Oc sofnar nv risinn i annat sinni eigi ofastari en fyrr svaf hann.

I detta stycke är det tre punkter, som äro af vikt: Jätten fruktar icke för den komne; han beder Didrik draga sina färde; han säger sig ej ämna stiga upp för dennes skull. Alla dessa återkomma något ändrade i fAB. Närmast dessa står dA 14:

"Her haffuer ieg legitt i attenn aar,
mig veckitt rett aldrig enn manndt:
rid bort, foffuer-enn ungersuenndt,

mig løster att soue enn stunndt. Lin. 3 återkommer i sB 12, 8D 6, dC 10. Samma tanke upprepas i följ. vers. I de flesta uppteckningarna nämnes, att jätten säger sig hafva legat i många (11, 15, 18) år, utan att någon vågat väcka honom. Detta drag, som vunnit sådan anklang, tillhör dock näppeligen grundformen. Det skulle i så fall funnits i den färöiska versionen, som står piđreks saga närmast.

Uti alla uppteckningarna utom fA är här inskjuten en episod, som saknas i piår. saga: jätten frågar Vidrik efter hans vapen (DAC) eller namn (sBCDEF) eller härkomst (dB, fB) eller sköldemärke (SA). I ingen af dem står dock denna fråga i något närmare samband med hvad som förekommer i den föregående versen.

Sedan jätten i dA 14 förklarat, att han legat i 18 år, och uppmanat Vidrik att rida sin väg och uti v. 15 omnämnt, att under denna tid ingen vågat honom "väcka och bida", heter det i fortsättningen (v. 16):

Thett var Lannge-beenn Redsker,
hand vinncker op mett siitt øye:
"Siig mig, fouerenn unngersuenndt,

aff dine vaaben sløffue". Hvar och en finner, huru omotiverad hela denna vers är: i det föregående framställes jätten som fullt vaken; här uppvaknar han först nu: "vinker op med sitt øje". Föga bättre är sammanhanget i dC. Sedan jätten stigit upp och betraktat Vidrik noga, beder han denne rida sin väg, emedan han ej ville med honom "kifva" (dC 10). Därpå gifver Vidrik honom en ny stöt och beder honom vakna upp eller "ieg skall dig wecke". Jätten borde nu blifvit ytterligt uppretad, men han säger fogligt (v. 11, 12): "Ieg haffuer her weritt y XI aar Hør du, fauren unge suennd, unnder thisse grønne lide: ing will icke med dig kiffue: aldrig saa ieg nogenn kiempe uden thu est kommen aff ridvere saa god,

ders artt, ther mig thorde wecke och bide. giff mig thin waben thøffue”. Det är ju ganska egendomligt, att jätten först undanbeder sig att strida, men sedan är villig därtill, om han får veta, huruvida Vidrik är en riddare och hvilka vapen han förde.

[ocr errors]
« AnteriorContinuar »