dC öfverensstämma dB 11 och sB 9. dA 13 har en afvikande läsart, som säkerligen är yngre, likaså sA 8 och den däraf beroende sF 5 samt sDE. I de två sista är det med en sång, som Vidrik väcker jätten. Detta har framkallat det i sA (och sF) förekommande draget, att Vidrik går sjungande genom skogen. Grundtvig DgF. IV 633 fäster stor vikt vid den olikheten mellan sagan och visan, att den förra låter Viðga nalkas jätten gående och väcka honom med en stöt af sin fot, då den senare låter Vidrik komma ridande och stöta till honom med sitt spjutskaft. Mig synes denna olikhet ej förtjäna någon uppmärksamhet. Visdiktaren kan mycket väl hafva infört denna ändring för att tillfredsställa tidens smak, som fordrade, att en riddare stred till häst. 11. fA 13 (fB 16): "Har eru ikki so mangir saman, at eg ræðist menn: gakk á skógv, tín ungi mađur! Þidr. s. kap. 195: Nv vacnar risinn oc litr vid hanom. oc ser at þar er cominn einn madr. oc allz ecki ottaz Etgeirr risi þann mann oc mælti til hans. Eigi sof ec iafnan. heldr vaki ec at mestvm navdsynivm. en þess varir mic. at ec gera hvart er mer þyckir hægra at vaca eđa at sova firir þinar sakar. Eđa hvi vecr þv mic eða hvat manna ertv. Ec kalla þer rad at þv gætir þin. oc far i brot leid pina. oc lett af kapvryrđom þinvm. firir þvi at mer þyckir mikit firir. at retta bein min firir þinar sakir oc standa nv til þess eins vpp at drepa pic. Oc sofnar nv risinn i annat sinni eigi ofastari en fyrr svaf hann. I detta stycke är det tre punkter, som äro af vikt: Jätten fruktar icke för den komne; han beder Didrik draga sina färde; han säger sig ej ämna stiga upp för dennes skull. Alla dessa återkomma något ändrade i fAB. Närmast dessa står dA 14: "Her haffuer ieg legitt i attenn aar, Lin. 3 återkommer i sB 12, sD 6, dC 10. Samma tanke upprepas i följ. vers. I de flesta uppteckningarna nämnes, att jätten säger sig hafva legat i många (11, 15, 18) år, utan att någon vågat väcka honom. Detta drag, som vunnit sådan anklang, tillhör dock näppeligen grundformen. Det skulle i så fall funnits i den färöiska versionen, som står þiðreks saga närmast. Uti alla uppteckningarna utom fA är här inskjuten en episod, som saknas i þiðr. saga: jätten frågar Vidrik efter hans vapen (dAC) eller namn (sBCDEF) eller härkomst (dB, fB) eller sköldemärke (sA). I ingen af dem står dock denna fråga i något närmare samband med hvad som förekommer i den föregående versen. Sedan jätten i dA 14 förklarat, att han legat i 18 år, och uppmanat Vidrik att rida sin väg och uti v. 15 omnämnt, att under denna tid ingen vågat honom "väcka och bida", heter det i fortsättningen (v. 16): Thett var Lannge-beenn Redsker, Hvar och en finner, huru omotiverad hela denna vers är: i Hør du, fauren unge suennd, dB låter på vv. 11, 12, hvilka väsentligen likna dA 14, 15, följa en alldeles ny vers, i hvilken Vidrik säger sitt namn och sitt ärende: att väcka jätten. Den följande versen öfverensstämmer äfven med dA 16. Samma motsägelse finnes alltså här. sBCDEF hafva sökt komma ifrån svårigheterna med att först låta striden mellan Vidrik och jätten utkämpas och sedan den senare framställa sin fråga. Onekligen är detta en förbättring, men med denna ändring kommer frågan i alla fall mycket omotiverad från jätten, som ligger maktlös af sår vid Vidriks fötter. Att denna episod finnes i fB 14-17 beror på lån från Vedel. Af dessa anledningar synes det mig vara troligast, att detta moment icke tillhört visans grundform. Men som det ej så sällan uppträder i folkvisediktningen, upptogs det i denna visa, ehuru det ej passade här. Jag styrkes i detta antagande däraf, att det förekommer hvarken i þiðr. saga eller i fA. Dessas fullständiga öfverensstämmelse inses af följande utdrag ur dem båda: Þidr. s. kap. 195: allz ecki ottaz Etgeirr risi þann mann oc mælti til hans... far i brot leid pina... oc sofnar nv risinn i annat sinni eigi ofastari en fyrr svaf hann. Nv stigr Vidga fœti sinvm annat sinn til hans. sva at svndr ganga .ii. rifin i hanom. Oc nv leypr risinn vp oc er reidr mioc. oc prifr iarnstong sina oc reidir at Vidga. Oc er hann ser stongina hversv hon lidr. pa skyzc hann vndan. en risinn lystr i iordina. sva at stongin stod fost millvm tveggia hamra. fA 13-15: "Har eru ikki so at eg rædist menn: Virgar læt tá Skemming Rísin sipađi jarnstong sína, I st. f. 14 lin. 3, 4 har ursprungligen stått något, som motsvarat dA 20, lin. 3, 4: sønnder da ginge dy rebeenn siu, Därigenom blir parallelismen mellan sagan och fA full ständig. Man bör slutligen gifva akt på att dessa två versioner i själfva tonen äro helt olika de öfriga. I dessa är jätten, såsom sig bör, ursinnig, i de öfriga är han en gråtmild stackare. Allt talar alltså för att fA representerar grundformen gent emot de öfriga. Men skall jättens fråga utmönstras, så följer naturligtvis också Vidriks svar med. Intressant är att se, huru detta motiv, sedan det en gång innästlat sig i visan, blifvit omhuldadt, och huru det gradvis blifvit utvidgadt. Till en början nöjde man sig med att namngifva Vidriks häst och svärd, naturligtvis emedan deras benämningar öfvergått till en fast tradition. Lämningar af denna version hafva vi i sC 21 (sB 17): Skömlingen hetter min gode häst, I dessa uppteckningar samt SDEF frågar jätten en dast efter Vidriks namn, men att detta är en senare utbildning, framgår af svaret, som i främsta rummet afser vapnen. I samband med ändringen har en ny vers tillagts, som innehåller Vidriks namn "siälf heter iag widrick velanson". Alla uppteckningar äro eniga med afseende på dessa benämningar, men då det blef fråga om att gifva namn äfven åt hans sköld och hjälm, upphör enigheten, emedan man ej hade någon fast tradition att stödja sig på, och de olika sångarne ansågo, att det ena namnet var så godt som det andra. I dA 18 kallas skölden Skrep och hjälmen Grib, i dC 15 skölden Borting och hjälmen Birting, i dB 16 skölden Skrepping (1. Skreffing) och hjälmen Bierting (1. Brat ting; Vedel har Blank, som Grundtvig anser för en af denne gjord omskrifning af Bierting). Hvarifrån dessa namn hämtats, är af mindre vikt. De torde varit inom sagovärlden gängse som vapennamn. Med visshet vet man detta om Skrep, som enligt Saxo var namnet på konung Vermunds svärd, och om Birting, som i visan om Orm Ungersvend är namnet på det svärd, som Orm begärde af sin fader. Slutligen fick jätten veta, hvilka Vidriks föräldrar voro, dock endast uti dB: "Werlandt heder min fader, war en smedt well skøn: en koning-dather wen. (dBa 15). Från Vedel har detta upptagits i sAF. Då Vidriks fader och moder riktigt benämnas, visar detta, att sagan om Volund var känd i Danmark, då detta tillägg till visan gjordes. Detta har redan Storm, Sagnkredsene 85 not., framhållit. Äfven i andra visor förekommer namnet på Volunds moder, men tillägges i dessa andra. I Grimhilds hævn A kallas Hagens moder Buodel, i Den overbærende Ægtemand F bär den otrogna hustrun detta namn. Jag ser häri ett bevis, att namnet var kändt af andra än dB:s redaktör. Inskjutningen af denna episod har äfven vållat andra tillägg: dA 19, dC 16, sA 16. I dB äro ännu flere verser tillagda (19-21), hvilkas motiv: Vidrik vill komma åt jättens skatter, är hämtadt från handlingens fortsättning. Ett liknande drag: omnämnandet af faderns och moderns namn, förekommer längre fram i visan. I några uppteckningar omtalar nämligen Humerlumer, ej blott såsom i sagan, sin faders namn, utan äfven sin moders, hvilket är senare tillsats. Äfven i andra visor återkommer samma motiv. 12. dA 20: Wyderick hug Skeming medt spore, |