Imágenes de páginas
PDF
EPUB
[ocr errors][ocr errors][ocr errors][ocr errors]

dB låter på v. 11, 12, hvilka väsentligen likna dA 14, 15, följa en alldeles ny vers, i hvilken Vidrik säger sitt namn och sitt ärende: att väcka jätten. Den följande versen öfverensstämmer öfven med dA 16. Samma motsägelse finnes alltså här.

sBCDEF hafva sökt komma ifrån svårigheterna med att först låta striden mellan Vidrik och jätten utkämpas och sedan den senare framställa sin fråga. Onekligen är detta en förbättring, men med denna ändring kommer frågan i alla fall mycket omotiverad från jätten, som ligger maktlös af sår vid Vidriks fötter.

Att denna episod finnes i fB 14-17 beror på lån från Vedel.

Af dessa anledningar synes det mig vara troligast, att detta moment icke tillhört visans grundform. Men som det ej så sällan uppträder i folkvisediktningen, upptogs det i denna visa, ehuru det ej passade här. Jag styrkes i detta antagande däraf, att det förekommer hvarken i piđr. saga eller i fA. Dessas fullständiga öfverensstämmelse inses af följande utdrag ur dem båda:

Þiđr. 8. kap. 195: allz ecki fA 13–15: ”Har eru ikki so ottaz Ætgeirr risi þann mann

mangir saman, oc mælti til hans ... far i brot at eg rædist menn: leiđ þina ...oc sofnar nr ri- gakk á skógv, tín ungi mađur! sinn i annat sinni eigi ofastari sova vil eg enn”. en fyrr svaf hann. Nv stigr Vidga foeti sinym annat sinn Virgar læt tá Skemming til hans. sya at syndr ganga .ii. rifin i hanom. Oc nv leypr fyri hans brynju (o: bringu?) risinn vp OC er reiđr mioc.

breida: oc þrifr iarnstong sina oc risin leyp tá fimur á føtur, reiđir at Viđga. Oc er hann sína jarnstong at reiđa. ser stongina hversv hon liđr. þa skyzc hann vndan. risinn Rísin sipađi jarnstong sína, lystr i iorđina. sva at stongin sjálvum sær at eggja: stoď fost millum tveggia sló hann so í foldina fast, hamra.

hon stóð millum hamra

tveggja.

leypa

en

I st. f. 14 lin. 3, 4 har ursprungligen stått något, som motsvarat dA 20, lin. 3, 4:

sønnder da ginge dy rebeenn siu,

och der aff yppis dieris kiiff. Därigenom blir parallelismen mellan sagan och fA fullständig

Man bör slutligen gifva akt på att dessa två versioner i själfva tonen äro helt olika de öfriga. I dessa är jätten, såsom sig bör, ursinnig, i de öfriga är han en gråtmild stackare. Allt talar alltså för att fA representerar grundformen gent emot de öfriga. Men skall jättens fråga utmönstras, så följer naturligtvis också Vidriks svar med. Intressant är att se, huru detta motiv, sedan det en gång innästlat sig i visan, blifvit omhuldadt, och huru det gradvis blifvit utvidgadt. Till en början nöjde man sig med att namngifva Vidriks häst och svärd, naturligtvis emedan deras benämningar öfvergått till en fast tradition. Lämningar af denna version hafva vi i sC 21 (sB 17):

Skömlingen better min gode bäst,
Är fallen under granenss stode,
mördengen heter mitt goda svärd,

är härtt i kiämpa blode. I dessa uppteckningar samt sDEF frågar jätten endast efter Vidriks namn, men att detta är en senare utbildning, framgår af svaret, som i främsta rummet afser vapnen. I samband med ändringen har en ny vers tillagts, som innehåller Vidriks namn "siälf heter iag widrick velanson". Alla uppteckningar äro eniga med afseende på dessa benämningar, men då det blef fråga om att gifva namn äfven åt hans sköld och hjälm, upphör enigheten, emedan man ej hade någon fast tradition att stödja sig på, och de olika sångarne ansågo, att det ena namnet var så godt som det andra. I dA 18 kallas skölden Skrep och hjälmen Grib, i dC 15 skölden Borting och hjälmen Birting, i dB 16 skölden Skrepping (1. Skreffing) och hjälmen Bierting (1. Bratting; Vedel har Blank, som Grundtvig anser för en af denne gjord omskrifning af Bierting). Hvarifrån dessa namn hämtats, är af mindre vikt. De torde varit inom sagovärlden gängse som vapennamn. Med visshet vet man detta om Skrep, som enligt Saxo var namnet på konung Vermunds svärd, och om Birting, som i visan om Orm Ungersvend är namnet på det svärd, som Orm begärde af sin fader. Slutligen fick jätten veta, hvilka Vidriks föräldrar

voro, dock endast uti dB:

"Werlandt heder min fader,
war en smedt well skøn:
Buodell hede min moder,

en koning-dather wen. (Ba 15). .
Från Vedel har detta upptagits i sAF.

Då Vidriks fader och moder riktigt benämnas, visar detta, att sagan om Volund var känd i Danmark, då detta tillägg till visan gjordes. Detta har redan Storm, Sagnkredsene 85 not., framhållit. Äfven i andra visor förekommer namnet på Volunds moder, men tillägges i dessa andra. I Grimhilds hævn A kallas Hagens moder Buodel, i Den overbærende Ægtemand F bär den otrogna hustrun detta namn. Jag ser häri ett bevis, att namnet var kändt af andra än dB:s redaktör. Inskjutningen af denna episod har äfven vållat andra tillägg: dA 19, dC 16, 8A 16. I dB äro ännu flere verser tillagda (19-21), hvilkas motiv: Vidrik vill komma åt jättens skatter, är hämtadt från handlingens fortsättning.

Ett liknande drag: omnämnandet af faderns och moderns namn, förekommer längre fram i visan. I några uppteckningar omtalar nämligen Humerlumer, ej blott såsom i sagan, sin faders namn, utan äfven sin moders, hvilket är senare tillsats.

Äfven i andra visor återkommer samma motiv. 12. dA 20: Wyderick hug Skeming medt spore, hanndt sprang paa

Ridskers siide: sønnder da ginge dy rebeenn siu, och der aff yppis dieris kiiff.

Þiđr. s. kap. 195: Nv stigr Viđga foeti sinym annat sinn til hans. sva at syndr ganga .ii. rifin i hanom.

Rimmet är dåligt, men dess äkthet bestyrkes af dBac. I andra har det ändrats till sida co strida.

Denna vers är i det väsentliga lika uti alla uppteckningar utom fAB, som utesluta episoden om de krossade refbenen. Därföre har troligen grundformen här blifvit bevarad. 13. fB 19: Risin tók um jarnstongina,

reiggjar henni hátt:
Virgar vendi hesti viđ,

hann bar seg undan brátt. Þiđr. s. kap. 195: Oc nv leypr risinn vp oc er reiđr viioc. oc þrifr iarnstong sina oc reidir at Vidga. Oc er hann ser stongina hversy hon liđr. þa skyzc hann vndan.

Denna vers har motsvarighet äfven i dB 25 och är utan tvifvel äkta. 14. fB 20 (fA 15): Risin reiggjađi jarnstongina,

ilt var skap at eggja:
hon kom so í jörđina fast,

í millum hamra tveggja. Þiđr. s. k. 195: en risinn lystr i iorđina. sva at stongin stod fost millvm tveggia hamra.

Denna vers har tidigt blifvit grundligt missförstådd, därföre att ordet hammar i denna betydelse (o: brant klippa) ej användes i Danmark och Sverige. Af den ursprungliga

.
versen har gjorts två:
dA 21: Thett var Lanngbeenn Ridsker,

hannd nappit thill staalstanng:
hannd slo epther Viderick Verlanndz-sønn,
thett lanngtt y fielden klanck.

Thett var Langbeenn Ridsker,
hanndt thog thill att iammer:
"Nu haffuer ieg slagitt mynn stalstang

y biergett thill buode hammer". I dC finnes endast den förra versen (dC 18), i dB står mellan dem den äkta traditionella vers, som omtalar, att Vidrik vek undan för slaget. SA (och sF) följer Vedel, men har utelämnat nyssnämnda vers. I SBCD har ännu

[ocr errors]

större ändring skett. Stället saknas i sE. Hvarken i sagan
eller fAB förekommer något om jättens jämmer öfver för-
lusten af stålstången. Rimmet jammer oo hammer är därför
säkerligen oäkta. Men den sista verslinien innehåller en rest
af grundformen.
15. dC 19: Widrick thog suerd y bode hennde,

:

hannd hog foruden felsk:
hannd hog enn styck aff Redskers side:

Vøxen drog icke mere aff eth less.
Þiđr. s. k. 195: Nv tecr risinn oc skytr at Viđga. En Vidga leypr
i mot hanom. oc flygr atgeirrinn ivir hann oc sva i iorđina at
ecki stod vpp af. Nv

af. Nv hægr Viđga til risans a lær hanom. Oc sva mikit af vođvanvm at engi hestr berr meira. Möjligen har i dC ursprungligen stått laar (o: side), såsom i sagan; jfr SD 8: så hög han då te Bengt risare å ser (o: lår) och fA 16: hann hvistar niđur í læri.

Sagan har tydligen den ursprungliga versionen; jfr Rosengarten ed. Grimm v. 1346 (om striden mellan Witeg och Aspriân):

Er schriet im ouch abe ein ahsel

swie stark ein ros wære, ez hæte gnuoc ze tragen. Öfriga visuppteckningar hafva betydligt ändrat grundformen. I sВ 15, 8C 17, 18 högg Vidrik af först åtta (sC ett) finger och sedan "så stort ett stycke". 8DE hafva endast det senare draget. dA 23, dBac 27, 28 hafva inflickat åtskilligt nytt, dBb 27-31 (Vedel) gör ytterligare tillägg, som delvis upptagits af sA 20--22 och fB 21–23. SF 12 är hämtad från 'en med B besläktad version, sF 16 däremot från sA. I fa 16 är en ringa rest af grundformen bevarad. 16. fA 17 (fB 24): "Høyr tú tađ, tín ungi mađur!

drep nú ikki meg!
alt mítt silvur og reyđargull

tađ vil eg geva teg”. Þiđr. s. k. 196: Nv mælir Viđga vid risann. Nv vil ec af hogva þitt havuđ. eđa međ hveriv viltv leysa þec. Risinn mælti. Godi herra drep mec eigi. Ec vil leysa mic međ sva miclv gvlli oc silfri. at eigi hevir þv set meira. þa mælti Vidga. þa scaltv ny fylgia mer þangat.

[ocr errors]
« AnteriorContinuar »