Imágenes de páginas
PDF
EPUB

Þiðr. s. kap. 195: Nv stigr Vidga fœti sinvm annat sinn til hans. sva at svndr ganga .ii. rifin í hanom.

Rimmet är dåligt, men dess äkthet bestyrkes af dBac. I andra har det ändrats till sida o strida.

Denna vers är i det väsentliga lika uti alla uppteckningar utom fAB, som utesluta episoden om de krossade refbenen. Därföre har troligen grundformen här blifvit bevarad.

13. fB 19: Risin tók um jarnstongina,

reiggjar henni hátt:
Virgar vendi hesti vid,

hann bar seg undan brátt.

Þidr. s. kap. 195: Oc nv leypr risinn vp oc er reidr mioc. oc þrifr iarnstong sina oc reidir at Vidga. Oc er hann ser stongina hversv hon liđr. þa skyzc hann vndan.

Denna vers har motsvarighet äfven i dB 25 och är utan tvifvel äkta.

14. fB 20 (fA 15): Risin reiggjađi jarnstongina,

ilt var skap at eggja:

hon kom so í jörðina fast,

í millum hamra tveggja.

Þidr. s. k. 195: en risinn lystr i iordina. sva at stongin stođ fost millvm tveggia hamra.

Denna vers har tidigt blifvit grundligt missförstådd, därföre att ordet hammar i denna betydelse (ɔ: brant klippa) ej användes i Danmark och Sverige. Af den ursprungliga versen har gjorts två:

dA 21: Thett var Lanngbeenn Ridsker,

hannd nappit thill staalstanng:

hannd slo epther Viderick Verlanndz-sønn,
thett lanngtt y fielden klanck.

Thett var Langbeenn Ridsker,
hanndt thog thill att iammer:

"Nu haffuer ieg slagitt mynn stalstang
y biergett thill buode hammer".

I dC finnes endast den förra versen (dC 18), i dB står mellan dem den äkta traditionella vers, som omtalar, att Vidrik vek undan för slaget. SA (och sF) följer Vedel, men har utelämnat nyssnämnda vers. I SBCD har ännu

större ändring skett. Stället saknas i sE.

Hvarken i sagan eller fAB förekommer något om jättens jämmer öfver förlusten af stålstången. Rimmet jammer hammer är därför säkerligen oäkta. Men den sista verslinien innehåller en rest af grundformen.

15. dC 19: Widrick thog suerd y bode hennde,
hannd hog foruden felsk:

hannd hog enn styck aff Redskers side:

V øxen drog icke mere aff eth less.

Þidr. s. k. 195: Nv tecr risinn oc skytr at Vidga. En Vidga leypr i mot hanom. oc flygr atgeirrinn ivir hann oc sva i iordina at ecki stod vpp af. Nv hoegr Vidga til risans a lær hanom. oc sva mikit af vođvanvm at engi hestr berr meira.

Möjligen har i dC ursprungligen stått laar (ɔ: side), såsom i sagan; jfr SD 8: så hög han då te Bengt risare å ser (ɔ: lår) och fA 16: hann hvistar niður í læri.

[ocr errors]

Sagan har tydligen den ursprungliga versionen; jfr Rosengarten ed. Grimm v. 1346 (om striden mellan Witeg och Aspriân):

[blocks in formation]

swie stark ein ros wære, ez hæte gnuoc ze tragen.

Öfriga visuppteckningar hafva betydligt ändrat grundformen. I sB 15, sC 17, 18 högg Vidrik af först åtta (sC ett) finger och sedan "så stort ett stycke”. sDE hafva endast det senare draget. dA 23, dBac 27, 28 hafva inflickat åtskilligt nytt, dBb 27-31 (Vedel) gör ytterligare tillägg, som delvis upptagits af sA 20--22 och fB 21-23. sF 12 är hämtad från 'en med sB besläktad version, sF 16 däremot från sA. I fA 16 är en ringa rest af grundformen bevarad.

16. fA 17 (fB 24): "Høyr tú tað, tín ungi maður!

drep nú ikki meg!

alt mítt silvur og reydargull

tad vil eg geva teg".

Þiðr. s. k. 196: Nv mælir Viðga vid risann. Nv vil ec af hogva þitt havuđ. eđa med hveriv viltv leysa þec. Risinn mælti. Godi herra drep mec eigi. Ec vil leysa mic med sva miclv gvlli oc silfri. at eigi hevir þv set meira. þa mælti Vidga. pa scaltv nv fylgia mer þangat.

Uti þiðr. s. berättas i slutet af k. 195, att jätten, då han föll till marken, sökte komma ofvanpå Vidga och krossa honom med sin tyngd, men misslyckades. Därom vet visan intet att berätta. Äfven till Vidgas yttrande i k. 196 saknas motsvarighet, men ehuru sammanhanget mellan v. 15 och 16 borde hafva på något sätt antydts, så är det dock ej säkert, att något bortfallit. Denna vers återfinnes med åtskilliga ändringar i de öfriga uppteckningarna utom dA och sBE, där den saknas.

17. fA 18: þeir koma seg í skógvin framm,

teir síggja ein stein har standa:

"Tak vid, Virgar Valintsson!

tú njót væl gulls og landa!

Þidr. s. k. 196: pa stendr risinn vp mioc modr af blodras. oc ganga þeir þangat i scoginn. sem ligr einn mikill steinn oc sleginn vm einn iarnringr. þa mælti risinn. Tac pv vp þenna stein. pa mantv finna þetta fe hit micla.

I de öfriga uppteckningarna

utom sE, som är defekt återgifves detta ställe med två verser; den förra omnämner vandringen genom skogen, den senare jättens uppmaning till Vidrik att upplyfta stenen. Då fA så nära sluter sig till sagan, torde i grundformen denna episod inrymts i en vers såsom i fA. För öfrigt har jämte fA endast dC 21 bibehållit det ursprungliga draget, att endast en sten (dC: thi stenne) täckte ingången till skatten. I alla öfriga komma de till ett hus eller ett slott. Detta jämte sättet, på hvilket de färdades: "Vidrik red och Redsker kröb" så alla versioner utom de färöiska är vanligt vid dylika situationer; jfr t. ex. Den skallede Munk, DgF. Nr 15, v. 16:

-

Muncken løb, oc trolden krøb,

de vaare end baade lige høye:

der vissde hand hannem it lidet huss
met femten forgylte fløye.

Lin. 2, 4 äfven i sBCDF.

fA har tillagt en ny vers (19), i hvilken jätten försäkrar, att han ej skall göra Vidrik något men. fB 26-29 utgöra en utvidgning af fA 18, tydligen genom inflytande från

[merged small][ocr errors][merged small]

vägrar Vidrik att lyfta stenen, emedan en riddare (1. hofman) brukade pröfva sina krafter på vapen och ej på stenar. 18. dA 26: Widerick tog paa denn med baade hennder, hand kunde denn icki knye:

Ridsker thog paa denn mett finger tho,
hannd løffthe denn høytt y skye.

Þidr. s. k. 196: Oc Vidga toc til af allv afli. oc steinninn bivađizt ecki vid. pa mælti Vidga. Ef þv villt hafa lif pitt. þa tac þv brot þenna stein. Nv tekr hann risinn helldr nauđigr þenna stein oc hefr a brot annarri henndi.

Parallelismen är klar, ehuru den ej är fullständig: baade hennder af allv afli, finger tho annnarri henndi.

=

Närmast komma sA 26 1), sB 20 f., sC 25 f., sD 14, fA 20 f. Större ändringar hafva vidtagits i de öfriga.

19. dBc 35 (dBa 35, dBb 38): Her er inde møget mere guld, ennd alt thet din here ar (så hs.) hør thu, Widerick Werlanndtz-søn! och thu skalt først ind gha.

Þiðr. s. k. 196: oc undir þeima sama steini uar æin hurd. oc tekr risinn hurđena oc lycr vpp. oc er þar undir mitt iardhus. Nu mælir risinn. Tak nu godr drengr feet þat er ek sagđa þer. oc man nu æigi þessi steinn banna þer.

Här finnes ej någon direkt öfverensstämmelse mellan sagan och visan, men då i den förra jätten uppmanade Viðga att taga skatten utan fruktan för stenen, så ligger däri samma tanke som i visan, nämligen att Vidrik skulle gå in först för att taga det myckna guldet. Endast dB och fB hafva detta drag. Den senare har det från Vedel.

20. dBa 36 (dBb 39, dBc 36): Thett suarith Widerick Werlandzøn,

saa suarith hand for sig:
"Thu skalt sielffuer først
ind gaa,

ieg vidt icke thin døre-sidt".

Þidr. s. k. 196: Nu hyggr Vidga ef hann ferr i husit. at risinn mynde aptr luka hurđena oc leggia iuir steini(nn). oc veit hann þa

1) Lin. 1: med all sin macht sagans af allv afli är väl tillfällig likhet.

at þaðan kemr hann alldregi um alldr. Nu mælir hann ænn við risann. Gak nu i husit oc syn mer þetta fe.

Äfven denna vers finnes endast i dB samt troligen ge nom lån från Vedel uti fB. Vedel har förbättrat rimmet: snid ∞ sed.

21. dA 29:

Thett var Lanng-beenn Redsker,
hand inndt adt dørrenn krøb:
dett var Viderick Verlanndz-sønn,
hannd hannom hoffuit kløff 1).

Þiðr. s. k. 196: Nu stigr risinn ofan i iardhusit. þa reiðir Vidga sitt suerd .ii. hondum oc hæggr a hals risanum. sva at af flygr hofudet. oc fellr þa sa risi.

I dBC och fAB är rimmet annorlunda; eljest ingen nämnvärd olikhet. sABCDF hafva vidtagit större ändringar. SE slutar redan med Vidriks vägran att upplyfta stenen. 22. dA 30: Saa thog hannd itt stycke aff Ridskers tunge,

och blodige giorde hanndt synn hest:
saa redt hand thill thielden igienn,

som kiemper hulde allerflest.

Jfr. dBa 38 (dBb 41, dBc 38): Saa thog hand thett mande-blodt,

smurde sig och sin hest:
saa rider hand til koning Di-
derichs gaar,
sagde, hand var skame-lig
lest.

Þidr. s. k. 197: Nu tekr Vidga hans tungu oc skerr or hofdinu. oc gerir hann sik i blođi einu risans. oc gengr til hestz sins oc gerir hestinn allan blođugan. oc risatunguna bindr hann vid tagl hestzens. firir þvi at hann vill hava þat til iartegna. at hann lygr æigi. Oc nu lœypr hann a sinn hest. oc ridr sem allra harđazt ma hann til sinna felaga. oc mælir nv. Undan gođir vinir. risinn hævir veitt mer banasar. oc slikt sama biði þer. ef nu loypir æigi huerr sem ma.

Meningen i sagan synes vara, att Vidga smörjer sig och sin häst med jättens blod och fäster tungan, som han skurit ur dennes hufvud, vid hästsvansen såsom ett bevis för sin seger. Dock medgifver sagan äfven den tolkningen, att han smorde sig och sin häst med tungan. Samma tvetydighet

1) Så rättadt af Grundtvig. dAa har: hannd kløffuit hannom hoffuitt y skoldt; dAb: hand kløff hanem hoffueded i skiød.

« AnteriorContinuar »