Imágenes de páginas
PDF
EPUB

í

[ocr errors]

Uti piđr. 8. berättas i slutet af k. 195, att jätten, då han föll till marken, sökte komma ofvanpå Viđga och krossa honom med sin tyngd, men misslyckades. Därom vet visan intet att berätta. Äfven till Viđgas yttrande i k. 196 saknas motsvarighet, men ehuru sammanhanget mellan v. 15 och 16 borde hafva på något sätt antydts, så är det dock ej säkert, att något bortfallit. Denna vers återfinnes med åtskilliga ändringar i de öfriga uppteckningarna utom dA och SBE, där den saknas. 17. fA 18: þeir koma seg í skógvin framm, teir síggja

ein stein har standa: "Tak viđ, Virgar Valintsson!

tú njót væl gulls og landa! Þidr. s. k. 196: þa stendr risinn vp mioc mođr af blođras. Oc ganga þeir þangat i scoginn. sem ligr einn mikill steinn oc sleginn vm einn iarnringr. þa mælti risinn. Tac þv vp þenna stein. þa mantv finna þetta fe hit micla.

I de öfriga uppteckningarna utom sЕ, som är defekt

återgifves detta ställe med två verser; den förra omnämner vandringen genom skogen, den senare jättens uppmaning till Vidrik att upplyfta stenen. Då fA så nära sluter sig till sagan, torde i grundformen denna episod inrymts i en vers såsom i fA. För öfrigt har jämte fА endast dC 21 bibehållit det ursprungliga draget, att endast en sten (dC: thi stenne) täckte ingången till skatten. I alla öfriga komma de till ett hus eller ett slott. Detta jämte sättet, på hvilket de färdades: "Vidrik red och Redsker kröb”

så alla versioner utom de färöiska är vanligt vid dylika situationer; jfr t. ex. Den skallede Munk, DgF. Nr 15, v. 16:

Muncken løb, oc trolden krøb,
de vaare end baade lige høye:
der vissde hand bannem it lidet huss

met femten forgylte fløye. Lin. 2, 4 äfven i 8BCDF.

fA har tillagt en ny vers (19), i hvilken jätten försäkrar, att han ej skall göra Vidrik något men. fB 26—29 utgöra en utvidgning af fA 18, tydligen genom inflytande från

[ocr errors]

Vedel. I några versioner .

dC, 8AEF, fB (från Vedel) – vägrar Vidrik att lyfta stenen, emedan en riddare (1. hofman) brukade pröfva sina krafter på vapen och ej på stenar. 18. dA 26: Widerick tog paa denn med baade hender,

hand kunde denn icki knye:
Ridsker thog paa denn mett finger tho,

bannd løffthe denn høytt y skye. Þiđr. s. k. 196: Oc Vidga toc til af allv afli. oc steinninn bivađizt ecki viđ. þa mælti Viđga. Ef þv villt hafa lif þitt. þa tac þv brot þenna stein. Ny tekr hann risinn helldr nauđigr þenna stein oc hefr a brot annarri henndi. Parallelismen är klar, ehuru den ej är fullständig: baade hennder af allv afli, finger tho -- annnarri henndi. .

Närmast komma sA 26 *), sВ 20 f., SC 25 f., 8D 14, fA 20 f. Större ändringar hafva vidtagits i de öfriga. 19. dBc 35 (dBa 35, dBb 38): Her er inde møget mere guld,

ennd alt thet din here ar (hs.)
bør thu, Widerick Werlanndtz-søn!

och thu skalt først ind gha. Þiđr. s. k. 196: oc undir þeima sama steini uar æin hurđ. oc tekr risinn hurđena oc lycr vpp. Oc er þar undir æitt iardhus. Nu mælir risinn. Tak nu gođr drengr feet þat er ek sagđa þer. Oc man nu eigi þessi steinn banna þer.

Här finnes ej någon direkt öfverensstämmelse mellan sagan och visan, men då i den förra jätten uppmanade Viđga att taga skatten utan fruktan för stenen, så ligger däri samma tanke som i visan, nämligen att Vidrik skulle gå in först för att taga det myckna guldet. Endast dB och fB hafva detta drag. Den senare har det från Vedel. 20. dBa 36 (dBb 39, dBc 36): Thett suarith Widerick Wer

landzøn, saa suarith hand for sig: "Thu skalt sielffu er først

[ocr errors]

ind gaa,

ieg vidt icke thin døre-sidt". Þiđr. s. k. 196: Nu hyggr Viđga ef hann ferr i husit. at risinn mynde aptr luka hurđena oc leggia iuir steini(nn). oc veit hann þa

.

sagans af allv afli är väl till.

1) Lin. 1: med all sin macht fällig likhet.

at þađan kemr hann alldregi um alldr. Nu mælir hann ænn viđ risann. Gak nu i husit oc syn mer þetta fe.

Äfven denna vers finnes endast i dB samt troligen ge nom lån från Vedel uti fВ. Vedel har förbättrat rimmet: snid o sed. 21. dA 29: Thett var Lanng-beenn Redsker,

hand inndt adt dørrenn krøb:
dett var Viderick Verlanndz-sønn,

hannd hannom hoffuit kløff). Þiđr. 8. k. 196: Nu stigr risinn ofan i iardhusit. þa reiđir Viđga sitt suerđ .ii. hondum oc hoggr a hals risanum. sva at af flygr hofudet. oc fellr þa sa risi.

I dBC och fAB är rimmet annorlunda; eljest ingen nämnvärd olikhet. sABCDF hafva vidtagit större ändringar. sE slutar redan med Vidriks vägran att upplyfta stenen. 22. dA 30: Saa thog hannd itt stycke aff Ridskers

tonge, och blodige giorde hanndt synn hest: saa redt hand thill thielden igienn,

som kiemper hulde allerflest.
Jfr. dBa 38 (dBb 41, dBc 38): Saa thog hand thett mande-blodt,

smurde sig och sin hest:
saa rider hand til koning Di-

derichs gaar,

sagde, hand var skame-lig

lest. Þiđr. s. k. 197: Nu tekr Vidga hans tungu oc skerr or hofđinu. oc gerir hann sik i blođi einu risans. oc gengr til hestz sins oc gerir hestinn allan blođugan. oc risatunguna bindr hann viď tagl hestzens. firir þvi at hann vill hava þat til iartegna. at hann lygr æigi. Oc nu loypr hann a sinn hest. oc riđr sem allra harđazt ma hann til sinna felaga.

oc mælir nv. Undan gođir vinir. risinn hævir veitt mer banasar. oc slikt sama biđi þer. ef nu leypir æigi huerr sem ma.

Meningen i sagan synes vara, att Viđga smörjer sig och sin häst med jättens blod och fäster tungan, som han skurit ur dennes hufvud, vid hästsvansen såsom ett bevis för sin seger. Dock medgifver sagan äfven den tolkningen, att han smorde sig och sin häst med tungan. Samma tvetydighet

1) Så rättadt af Grundtvig. dAa har: hannd kløffuit hannom hoffuitt y skoldt; dab: hand kløff hanem hoffueded i skiød.

ligger också i dA 30. Den enda väsentliga olikheten är, att det i visan ej framhålles, hvarföre han tog tungan med sig.

Med tillhjälp af de anförda visuppteckningarne kan grundformen lätt återställas. Den torde hafva lydt:

Saa tog han Ridskers tunge
och blodige gjorde sig och sin hest,
Så red han til konung Didriks tield,

sagde, han var skammelig lest.
23. SB 25 (SC 30): Och alle dhe kiämpar dher inne voro

Måndhe ath skoghen ränna,
Föruthan dhen unge Förvifferling,

Han mondhe sin båga spänna. Þiđr. s. k. 197: Oc er þeir heyra þetta kall Vidga. þa ottaz nu allir oc løypa nu huerr sem ma. næma þiđrekr konungr. happ snyr sinum heste i gegn Viđga oc riđr kapsamlega oc bregđr sinu suerđe oc kallar.

sB utgår från den förutsättningen, att Didrik vistades i "Bortingens borg", som i denna uppteckning felaktigt inkommit. En annan ändring är, att Förvifferling (o: Brand Vidfärling) trädt i stället för Didrik, såsom sagan har. Brand hade förut gentemot jätten visat sig alltför lifrädd, för att han nu skulle kunna visa sig modigast af alla.

24. En bortfallen vers, i hvilken Vidrik omtalat för Didrik, huru allt tillgått.

Þiđr. s. k. 198: Ny er þeir hittaz, segir Viđga þiđræke konunge allt buat tit er. 25. SB 26 (SC 31): Och dedh var Widrich Wellamssonn,

Han begynthe till at lee:
"Huru villien i emoot kempar strijdha,

I tordhen icke the dödba see?Äktheten af denna vers är osäker. Någon motsvarighet finnes icke i sagan, men uti svenska öfversättningen förekommer ett uttryck, som kan jämföras därmed. Det heter nämligen uti denna, k. 182: 13 ff.: "Sidan sagde Widike konungenom hwre ther om war. tha low konungen at hinæ som flyt haffde”. Det synes alltså rimligt, att äfven i visan leendet från början kommit från Didrik. De två sista versliniernas form står i samband med den stora förändring, som visan här undergått. Innan Vidrik återvände till de sina, uppreste han jättens lik mot en ek. Den däraf framkallade situationen framställes utförligast i dB. Denna version låter alla följas åt till stridsplatsen, men då de fingo se jätten, lutande sig mot eken, sprungo de till skogen, hvarvid Didrik fällde det efter SB 26 anförda yttrandet samt sedan stötte till jätten med sitt spjut, så att han föll ned och det afhuggna hufvudet "fløg langt i mark". Vedel har på fri

i hand ytterligare utvidgat denna episod. Det nyssnämnda motivet har mycket tidigt inkommit i visan och gifvit upphof till många ändringar, för hvilka det skulle blifva för vidlyftigt att redogöra. fA, som eljest ofta visar rätta vägen för återställandet af grundformen, saknar hela detta ställe. Äfven i sagan besöka Didrik och hans män stället, där jätten låg, men om detta drag äfven funnits i visans grundform, är ovisst. Om så varit, har det fått vika för den nya version,

.
som visan tidigt erhållit.
26. DA 35: ”Er nu Ridsker slagenn ihiell,

da løsther mig frem att riide:
riide vy oss thill Berthinng-borrig,

emodt koninng Isack att striide". Þiđr. s. k. 199: Nv mælir Þiđrekr konungr.

Nu vil ek fara a fund Isungs konungs oc beriaz vid bann.

fAB hafva utgått från en version, som liknat da, men fB har därjämte rönt inflytande från Vedel.

Då alla öfriga nu behandlade uppteckningar sluta med

ämnda episod, är det klart, att slutet i dessa blifvit annorlunda. Fortsättningen besjunges i särskilda visor. 27. dA 36: Saa rede dy alle denn lannge dag

op under denn grønne lyde:
saa sloo dy ud dieris silcke-thieldt,

dy skinnett offuer marckenn saa viide. Þiđr. s. k. 199: Nu koma þeir or skoginum oc sea æitt feall. oc þar a vppi æin borg allfægr oc mikil. Nu slær Þiđrekr konungr .i. landtialld sitt a .i. fogrum uelle undir feallinu oc byz þar um.

Jag antager, att vi i dA hafva grundformen bevarad. En rest af den finnes äfven i fB 43, men i fA är den för

« AnteriorContinuar »