ligger också i dA 30. Den enda väsentliga olikheten är, att det i visan ej framhålles, hvarföre han tog tungan med sig. Med tillhjälp af de anförda visuppteckningarne kan grundformen lätt återställas. Den torde hafva lydt: Saa tog han Ridskers tunge och blodige gjorde sig och sin hest, 23. sB 25 (sC 30): Och alle dhe kiämpar dher inne voro Föruthan dhen unge Förvifferling, Þiðr. s. k. 197: Oc er þeir hoyra þetta kall Viðga, þa ottaz nu allir oc lœypa nu huerr sem ma. næma þiðrekr konungr, hann snyr sinum heste i gegn Vidga oc riđr kapsamlega oc bregdr sinu suerđe oc kallar. sB utgår från den förutsättningen, att Didrik vistades i "Bortingens borg", som i denna uppteckning felaktigt inkommit. En annan ändring är, att Förvifferling (o: Brand Vidfärling) trädt i stället för Didrik, såsom sagan har. Brand hade förut gentemot jätten visat sig alltför lifrädd, för att han nu skulle kunna visa sig modigast af alla. 24. En bortfallen vers, i hvilken Vidrik omtalat för Didrik, huru allt tillgått. Þidr. s. k. 198: Nv er þeir hittaz. segir Viðga þiðræke konunge allt huat tit er. 25. sB 26 (sC 31): Och dedh var Widrich Wellamssonn, "Huru villien i emoot kempar strijdha, Äktheten af denna vers är osäker. Någon motsvarighet finnes icke i sagan, men uti svenska öfversättningen förekommer ett uttryck, som kan jämföras därmed. Det heter nämligen uti denna, k. 182: 13 ff.: "Sidan sagde Widike konungenom hwre ther om war. tha low konungen at hinæ som flyt haffde". Det synes alltså rimligt, att äfven i visan leendet från början kommit från Didrik. De två sista versliniernas form står i samband med den stora förändring, som visan här undergått. Innan Vidrik återvände till de sina, uppreste han jättens lik mot en ek. Den däraf framkallade situationen framställes utförligast i dB. Denna version låter alla följas åt till stridsplatsen, men då de fingo se jätten, lutande sig mot eken, sprungo de till skogen, hvarvid Didrik fällde det efter sB 26 anförda yttrandet samt sedan stötte till jätten med sitt spjut, så att han föll ned och det afhuggna hufvudet "fløg langt i mark". Vedel har på fri hand ytterligare utvidgat denna episod. Det nyssnämnda motivet har mycket tidigt inkommit i visan och gifvit upphof till många ändringar, för hvilka det skulle blifva för vidlyftigt att redogöra. fA, som eljest ofta visar rätta vägen för återställandet af grundformen, saknar hela detta ställe. Äfven i sagan besöka Didrik och hans män stället, där jätten låg, men om detta drag äfven funnits i visans grundform, är ovisst. Om så varit, har det fått vika för den nya version, som visan tidigt erhållit. 26. dA 35: "Er nu Ridsker slagenn ihiell, da løsther mig frem att riide: riide vy oss thill Berthinng-borrig, emodt konin ng Isack att striide". Þidr. s. k. 199: Nv mælir Þidrekr konungr. fara a fund Isungs konungs oc beriaz vid hann. Nu vil ek fAB hafva utgått från en version, som liknat dA, men fB har därjämte rönt inflytande från Vedel. Då alla öfriga nu behandlade uppteckningar sluta med nyssnämnda episod, är det klart, att slutet i dessa blifvit annorlunda. Fortsättningen besjunges i särskilda visor. 27. dA 36: Saa rede dy alle denn lannge dag op unnder denn grønne lyde: saa sloo dy ud dieris silcke-thieldt, dy skinnett offuer marckenn saa viide. Þidr. s. k. 199: Nu koma þeir or skoginum oc sea æitt feall. oc þar a vppi æin borg allfogr oc mikil. Nu slær Þidrekr konungr i landtialld sitt a .i. fogrum uelle undir feallinu oc byz þar um. Jag antager, att vi i dA hafva grundformen bevarad. En rest af den finnes äfven i fB 43, men i fA är den för svunnen. De uppteckningar, som här börja en ny visa, visa spår af densamma i begynnelseversen. Denna är ganska lik i alla: dD 1: Thy war well siuff och siuffsinds-tyffue, ther dy droge vd fraa bald: menn der dy kaam til Brattings-berig, ther sluoge thi op silcke-tieeld. "Syv og syvsindstyve" var utan tvifvel ett vanligt antal i folkvisorna. Ett parallellställe hafva vi i Hagbard og Signe, DgF. Nr 20, A 53: de var vell siu oc siu sinde XX, for Signils bur laa døde. 28. fA 24: Sjúrður stóð í vígisgörðum, hann sær gull ok glitra-merki á fögrum sumars morni. Sv. öfvers. k. 184: 3 f.: Sigord swen stod i wigskalen oc sag thennæ tidende. I piđr. s. finnes ej detta drag. Vi återkomma till detsamma i nästa afdelning. Uti fB föregås denna vers af en annan, i hvilken skildras, huru Sjúrður om morgonen klädde sig och begaf sig till "vígisgarðar". Detta är tydligen en utvidgning. I alla danska och svenska uppteckningar har stället ändrats i den riktningen, att det är konung Isung själf, som först ser de ankomne: dA 37: Konning Isack sidder paa Berthinngs-borrig, seer hannd udt saa viide: der bleff hannd var dy gyldenne skioldt, 2 För Bertingsborg hafva dD 7 hyggenn boriig, dF Brathingss-borrig, dH høyen Tinde, sA' Börtingens borgh, sB2 högan tinne, sC2 hogha lofft; dE saknar versen. Öfriga afvikelser förtjäna ej afseende. Det torde få anses säkert, att dA m. fl. ändrat situationen genom inflytande från någon annan visa. Jfr. Sivard Snarensvend, DgF. Nr 2, A 12 (B 9): Kongenn stander y høffue lofft, och sher hand ud saa vide. Om vi alltså undantaga lin. 1, som ursprungligen haft en form, motsvarande fA 24: 1, så har enligt min mening grundformen bäst bevarats i dA. fA: glitra-merki, "funklende banner" (Fær. Anthol. s. 90), har trädt i stället för "gyldene skiold". 29. fA 25 (fB 46): Sjúrður gekk af vígisgörðum "Har eru komnir úti várt land Þiðr s. k. 200: Nv er þat .i. dag at Isungr konungr oc allir hans synir sitia i sinum kastala oc eru allkatir. oc nu kemr til þeirra Sigurdr sueinn oc mælti til konungs. Isungr herra sagđe hann. ec sa æin tidændi. er mer þyckia æigi litil. Denna vers saknar motsvarighet i andra uppteckningar, men grundar sig utan tvifvel på äkta tradition. Dock kunna ej lin. 3, 4 vara ursprungliga, ty först sedan Sigurd iakttagit de komnes sköldemärken, kunde han veta, hvilka de voro. I afseende på ordningsföljden råder i det följande stor olikhet mellan uppteckningarna. I dDFGI samt sA2 således de flesta begifver sig Sigurd på konungens befallning till Didriks läger och uppräknar först efter återkomsten Didriks och hans mäns sköldemärken. I dH och därifrån i SB2 anhåller Sigurd vid ankomsten till Didriks läger att få se vapnen, som omedelbart därefter uppräknas. Detta är troligen Vedels uppfinning. uppfinning. I dE kommer I dE kommer uppräkningen redan i v. 2 strax efter inledningsversen. I sC2 börjar den med v. 3 efter Isungs fråga, hvad de komne föra i sina sköldar. Ehuru alltså de flesta uppteckningarna hafva en annan anordning än sagan, som låter Sigurd, då han inträder inför konungen, omtala, hvad han sett, och uppräkna sköldemärkena, så anser jag dock, att den sistnämnda intager en ursprungligare ståndpunkt. Det förnämsta stödet för denna mening hämtar jag från fA. Sedan Sjúrður i v. 25 omtalat, att Tiðriks tolf kämpar anländt, fortsätter denna version omedelbart därefter: Tí, svaraði Ísin kongur, sær undan reyðum skildi: "Hvat hava teir til vákna-prógv? Váknaprógv (vápnaprógv) betyder enligt Fær. Anthol. s. 386 "rustning, våben". Här torde det kunna återgifvas med "sköldemärke". Konung Ísin beder alltså Sigurd, sedan denne inträdt i salen, att omtala deras sköldemärken och ärende. Denna vers motsvarar den i åtskilliga danska och svenska uppteckningar förekommande versen, hvarmed sköldeuppräkningen inledes. Skillnaden är den, att konungens uppmaning ställes till Sigurd efter återkomsten från Didriks läger. I fAB saknas visserligen sköldelistan, men att den en gång funnits äfven här, är säkert, ty nu är denna vers fullständigt meningslös. Den enda väsentliga olikheten mellan fA och sagan är, att i den senare Isung ej behöfver framställa någon fråga, utan Sigurd nämner sköldemärkena, så fort han inträdt, men med fA kan jämföras den sv. öfvers. k. 185: 1, där en dylik fråga förekommer ("Konungen sagde kenner tu nogra aff the skiolla"). Åt samma anordning pekar dA. I denna har en egendomlig förändring inträdt. I stället för Sigurd är det Berne van Vesserling, som gifver Isung de äskade upplysningarna. Denne Berne van Vesserling förekommer i början af visan bland Didriks män och är ingen annan än Brand Vidfärling. Isung hade nämligen gifvit sina män befallning att hämta denne från Didriks läger (v. 38); Berne v. V. kommer och frågar, hvad Didrik vill (v. 39). Denne säger sig vilja veta, hvadan de gyllene sköldarne voro (v. 40). Allt detta är alldeles omotiveradt. Icke kunde Isung veta, att Berne v. V. befann sig i Didriks följe, då han ej ännu ens fått veta, hvilka de ankomne voro. De följande verserna äro ej häller på sin plats. Berne v. V. säger sig hafva fört dit dessa kämpar, emedan Isung tagit från honom hans häst (v. 41). Men i den föregående delen af visan intager denne ingen ledareroll; tvärtom hade han ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI XVI, NY FÖLJD XII, 5 |