af fruktan för jätten nekat att gå i spetsen; och intet nämnes om att han förlorat sin häst. På Isungs förnyade fråga säger Berne v. V. slutligen, att det vore Didrik af Bern, som kommit för att strida mot Isung (v. 42 f.). Alla dessa meningslösa verser kunna omöjligen hafva tillhört visans grundform. Det enda skälet till deras tillkomst synes vara, att i början af visan Brand är den, som hänvisar Didrik till Isung, och att en bearbetare velat se orsaken därtill i hämndetankar hos Brand. Men denne har trädt i stället för Hildebrand, och anledningen till ankomsten var enligt den germanska tvekampsagan, att Didrik ville mäta sina krafter med Sigurd. Huru Grundtvig, DgF. IV 647, kan förbise alla dessa omständigheter och anse dessa verser i dA för ett "gammelt Led i Sagnkredsene om Kong Didrik og hans Mænd", det är för mig oförklarligt. Alltså böra dA 38-43 utmönstras såsom oäkta. I stället har stått en vers, som motsvarat fA 25. Ordningen och innehållet i dA blir då med den ändring, som v. 37 af andra skäl bör undergå, densamma, som den ursprungligen varit i fA, eller att sköldeuppräkningen kommit omedelbart efter Sigurds uppträdande inför Isung. Ännu ett skäl finner jag för denna uppfattning i det uttryck, som användes vid omnämnandet af de särskilda sköldarna. Detta är: "det skiner" i den första sköld o. s. v., hvilket var naturligt, då Sigurd skulle omtala, hvad han sett på afstånd. Däremot passar det ej, om Sigurd i Didriks tält betraktade sköldarne och vid återkomsten omtalade, hvad han sett. Då hade ett annat uttryck valts, såsom "det står" e. d. I de versioner, i hvilka den senare anordningen gjort sig gällande, har det senare uttrycket införts hos Vedel därjämte äfven andra för att variera men ibland har det ursprungliga fått stå kvar, ehuru mindre lämpligt.

Jag finner alltså, att allt talar för att sköldeuppräkningen i visans grundform har innehaft samma plats som i

sagan. Detta är äfven Grundtvigs åsikt, DgF. IV 646, ehuru han DgF. IV 651 kallar den andra anordningen för "en gammel og folkelig Variatjon i Sagnformen", hvarmed han väl menar, att denna ändring mycket tidigt inträdt. 30. fA 26: Tí, svaraði Ísin kongur,

sær undan reyđum skildi:

"Hvat hava teir til vákna-prógv?
og hvat munu dreingir vilja?"

För denna vers motsvarighet i sv. öfvers. är förut taladt. Den vers, som i åtskilliga uppteckningar, såsom förut är nämndt, motsvarar denna, lyder enligt dD 30:

Syg meg nu, Syffuertt Snarensuend,

thu haffuer saa wydde weritt:

haffuer du weritt vndder Widdricks wold,
sig meg dieris skiolde-merck.

Jfr dF 32, dG 23, dI 25, sA2 39.

31-43: Skölduppräkningen.

Uti pidr. s. nämnes pidreks sköld som den femte, i visan däremot som den första. Anledningen till sagans anordning är den, att sköldarne föreställas hänga i rad framför tälten, bland hvilka piđreks intog midten med ett "fortiald" framför, ett bakom och ett på hvar sida. Därföre skulle också hans sköld hafva nämnts som den sjunde, men den har af misstag blifvit den femte. I visan förekommer intet om tältens placering; det nämnes endast, att Didrik och hans kämpar uppslagit sina tält framför borgen. Det fanns alltså intet skäl att underlåta att nämna dennes sköld först: ett annat förfaringssätt skulle verkat stötande. Denna olikhet behöfver alltså ej bero på någon olika källa, utan det är rimligt, att då tältbeskrifningen uteslöts, Didriks sköld framflyttades till den första platsen. Den ordning, i hvilken de öfriga sköldarne nämnas i visan, är utan betydelse. Klart är nämligen, att den, som föredrog visan, lätt kunde omkasta ordningen, då han ej var bunden af något sammanhang mellan sköldeverserna. Vidare är det likaledes tydligt,

att om föredragaren glömt bort namnet på någon af kämparne eller på något af vapnen, han icke gjorde sig någon betänklighet vid att insätta andra i stället. Sådana kände han i mängd från olika visor. Att antalet med Didrik äfven i visan från början utgjort tretton, är väl att antaga, men hvilka tillhört grundformen, kan ej afgöras. Man behöfver nämligen ej förutsätta, att i denna med nödvändighet upptagits desamma som i dess källa, såvida man ej med Grundtvig antager den danska visan vara endast en öfversättning från en tysk, hvilket den ej kan vara. Då åt beskrifningen af hvarje sköld ägnats en hel vers, har hela denna afdelning utgjort tretton verser.

De namn, som äro gemensamma för sagan och visan, äro: 1. piđrek (Didrik). I sagan är hans sköld nr 5, i visan nr 1.

dA 44: Ther skinner y denn første skioldt
enn løffue altt saa berdt,

kronenn aff det røde guldt:

dett er konning Dydericks merck.

Þidr. s. k. 200: A enum .v. skilldi er markat leo af gulli lagðr. þat er skiolldr Þidreks konungs. oc pat leon hævir hær koronu a hofđe.

Äfven i k. 92 och 172 tillägges piðrek liknande sköldemärke, i k. 92 utan krona, i k. 172 med tillägg, att han, sedan han blef konung i Bern, försåg lejonet med krona.

I alla danska uppteckningar är denna vers ganska lika och torde därföre vara ursprunglig, ehuru rimmet är dåligt.

Ett bevis på, huru lätt sköldebeskrifningen kunde ändras, få vi redan här. sA2 40 har: Trÿ leÿonn och Eth hierta deth ehr kånningh dirikz merkiee; sB2 5: Et leijon med crona och guld Han war sit folk så huldh; sC2 3: ett läion och en brånd thet war kong dirickz sköldemarcke.

2. Viðga. Nr 4 i sagan, nr 2 eller 3 i visan.
dA 45: Ther skiner y denn andenn skioldt

enn hamer och enn thanng:

denn fører Viderick Verlandzønn,

beder sla och inngen thage thill fange.

Þidr. s. k. 200: Oc a feorđa skilldi er a markad tong oc hamarr oc steđe. oc eigi er sa litill skiolldr. þar er skiolldr Vidga.

I k. 81 och 175 nämnas också tång och hammare som

Viðgas vapen.

Olikheten mellan visuppteckningarne är oväsentlig, och versen har därför säkerligen tillhört grundformen.

3. Hornboge jarl. I I sagan nr 2, i visan endast i dA som nr 3.

dA 46: Ther skinner y thenn tredie skioldt,

ther skiner y itt suerdt:

thenn fører her Humbelboe Iersinng,

hanndt er thenn fuldt vell verdt.

I Þidr. s. k. 200: Oc a þeim skilldi er þar er næstr er a markaðr med gulli haukr. oc. ii fuglar er firir honum flevga. oc þat mark væntir mik at havi æinn hverr minn frændi. þar er skiolldr Hornboga iarlls. Samma vapen äfven i k. 175.

I den följande versen uti dA kallas Humerlumer (ɔ: Omlung) Humblum Iersings son, i andra Holmbo Iernssens søn (dF), Haubord Helsseltings søn (dG), Habortzs elste søn (dl), Dronning Ellinis eldste søn (dH), Herre Harbos søn (DgF. Nr 8, v. 19).

Namnet Humbelbo Iersing härleder Grundtvig, DgF. I 72, IV 652 not., från Hornboga jarlsens son, Storm, Sagnkredsene 207, från Hornboga ierlson. Den senare har tydligen rätt. Då visan diktades, hade en sådan form som jarlsens kommit ur bruk. Af Hornboga ierlson blef Hornboga Jer(sing. Då alltså Jersing uppfattades som Hornboges andra namn, tillades ett nytt son, då man ville angifva Omlungs släktskap med Hornboge. Detta förvanskades sedan än mera. Det rätta sköldemärket har tydligen dA tappat bort och i stället satt hvad som först föll honom in.

4. Omlung. I sagan nr 3, i visan nr 3, 4, 6 eller 7. dF 39: Der skinner i den syffuende skiold

linden aldt saa grønn:

den fører unger Humerlumber,
her Holm-bo Iernssens sønn.

Þidr. s. k. 200: Oc a priđia skilldi er markaðr haukr með gulli. oc þar er skiolldr Omlungs sonar hans (ɔ: Hornboga).

I k. 176 säges Omlung hafva samma vapen som sin fader. Sköldemärket i visan: "linden så grön", torde vara ursprungligt, ty lin. 4 synes från början haft samma lydelse, som den har i dAFGHI, och rimmet är alltså fullständigt. dD har grøn skøn, dA bjørn ∞ søn, sA2 spörar ∞ före, dE sper flux. Vapnet en eller två "förgylda sporrar" tilllägges i dA "Espen konungens son", i dFH Helled Hagen. Ingenstädes hör det hemma, utan har varit ett herrelöst fyllnadsgods. I dH nämnes Hagen två gånger, v. 8 med vapnet "en gam af guld", v. 12 med vapnet "forgylden spor". Troligen hade Vedel haft två uppteckningar till hands, i hvilka Hagens vapen var olika, och för att tillgodogöra sig båda har han nämnt Hagen två gånger.

5. Högne. I sagan nr 7, i visan nr 3, 4, 6, 7 eller 9. I visan råder vacklan med afseende på sköldemärket: dA 49 (dD 33, dG 26): ett thaffellebordt af guldt hannd er enn heltt thilfulds; dH 8 (dI 28, sB2 7): en Gam saa rød som Guld ∞ hand er en Kempe til fulde; dF 36: thou forgyltte sporre hand ridder i marckenn forre; sA2 45: tree förgÿlta flögar ∞ hann har tuå henndher så slöga; sC2 11: tuå stållstånger i så starcke thet var hanns skölde marcke. I åtskilliga uppteckningar nämnas två förgylda sporrar som vapen äfven för andra kämpar, utan att man kan säga, hvar det hörer hemma se under Omlung! I dF har det använda vapnet tydligen trädt i stället för tafvelbord af guld, som tillagts Ulv van Iærn, hvilken eljest förde en ulf. Äfven SA2: tre flögar, och sC2: två stålstänger, hafva senare tillkommit. Det återstår alltså de två förstnämnda: tafvelbord och gam. Jag kan ej afgöra, hvilket af dem är ursprungligare.

Þidr. s. kap. 200: A enum .vii. skilldi er orn eigi koronađr a. þar hævir hann set skiolld Hogna.