Grundtvig, DgF. IV 652, anser, att gamen trädt i stället för örnen och vill finna stöd därför i Grimhilds Hevn, där Hagens vapen är dels en örn (i B), dels en hök (i A), men frånvaron af rim i versen gör detta antagande osannolikt (B offne stercke; i A står ordet i orimmad linie). I tyska dikter har Hagen som sköldemärke dels "eine burgzinne", dels "zwei guldin wisant horn", dels "zwey silber wisz horn", dels "ein silber stange". Grundtvigs tanke DgF. I 80 på sammanhang mellan det första och "tafvelbord", emedan de "for Øjet" likna hvarandra, och emellan det andra och "to gyldene sporer" på grund af likhet "for Øret" samt slutligen mellan det sista och "två stålstänger" förtjänar intet afseende. 6. Herbrand. I sagan nr 8, i visan nr 2, 6, 9, 11 eller 12. dD 39 (dG 32, dH 17, dI 34): Ther staar y den nieendde skiolld, der skieener en brenddendis braand: thend førrer Heelle Haggen (o: Brand Vidfärling). Þidr. s. k. 200: Nu er sa enn atte sem er allr skrifaðr sem gull ælldr eda logi. þar segir hann fra skilldi Herbrandz. K. 182 beskrifves hans vapen på följande sätt: raudr er allr skiolldrinn oc lagdr a skotælldr med gulli sem logi. Fritzner återgifver i sin Ordbog skoteldr med "græsk Ild?" Att det i þiðr. s. betecknar något, som användes vid skjutning, framgår af beskrifningen därpå i k. 182 (sua sem skotælldrenn flygr oc er alldregi kyrr. þa er hann skal til vapns hava). Det är äfven kändt, att den grekiska elden utgjorde en vätska, som bland annat användes på det sättet, att pilar och andra kastvapen doppades däri, innan de afskötos, hvarvid vätskan antändes. Den var känd i norra Europa; i 12:te årh. infördes den i England. Jämföra vi k. 182 och 200, så blir det tydligt, att det senare stället har en försämrad läsart. Vidare är det klart, att svenska öfversättarens ljungeld på båda ställena är oriktig. Han kände ej betydelsen af skoteldr och insatte något annat i stället samt uteslöt beskrifningen på densamma. Vi öfvergå till visan. Bortse vi därifrån, att Hagen genom skriffel inkommit för Brand, har versen troligen sin ursprungliga form, ty lin. 4 hänsyftar på Brands tillnamn och är alltså jämte den därmed rimmande lin. 2 ursprunglig, hvadan Brands vapen från början varit "en brendende brand". Detta öfverensstämmer hvarken med sagans skoteldr eller sv. öfvers:s ljungeld, utan har uppstått oberoende af dessa genom inflytande af ägarens namn och det andra rimordet. dA 55: "der skiner enn brendendis loffue∞ sydan først ieg redt thill hoffue", är en senare förändring, som uppstått genom inflytande från någon annan visa; jfr Ulv van Iærn B3 (G 5): Innd da kom denn konngsønn, hann skinnit sem breninde loffue: DgF. Jag kan alltså ej gå in på Grundtvigs mening IV 652 att det råder samband mellan detta "loffue" och sagans "gull ælldr eða logi”. Att Brand i dA talar i första person, beror därpå, att det här är han och ej, som det rätteligen bort vara, Sigurd, som uppräknar sköldarne för Isung. 2 I SA2 50 (dE 3, SC2 4) har inträdt: tree pillar utaf huita sölfer (ɔ: sölfer huita) ∞ påå honnum må kempar Lita. Samma vapen tillägges äfven Ulv van Iærn (dA), Hvitting Herfredsson (dG) och Vidrik Stageson (dH). Det har alltså ingen bestämd ägare. Något annat än tillfällig likhet mellan skoteldr och pil finnes ej. Annorlunda menar Grundtvig, DgF. I 68. 7. Hildebrand. I sagan nr 11, i visan nr 2, 5, 8, 10 eller 11. Det vapen och de egenskaper, som tilläggas denne Didriks gamle bepröfvade vän, äro mycket olika i visuppteckningarna: dD 38: thett er en høg hind haardde ∞ synn hest weel ride thuordde. dG 31: ther skinner paa høgenn hin horde dF 34: løffuen och høigen riss for kiemper ber hand pris. dH 10: sidendis Høg paa Hald ∞ hand voffuer met Kemper it fald. ∞ hand kand for kemper skenncke. = SC2 13 dE, men har "guldorm vthi en länckia" såsom SA2 48, där detta vapen tillägges Holger dansk ("ehn guldhorm uthi ehnn kiedhie.") SA2 49: tuåå falckar och dhe ehre huitha ∞ tÿ han uill altidh stridha. Þidr. s. k. 200: Nu er enn .xi. skiolldr. þar er markat a borg. þat er skrifat æptir Bern. þat er skiolldr Hildibrannz. Jag kan ej afgöra, hvilket af visuppteckningarnes olika sköldemärken är det ursprungliga i visan. Sköldemärket i de tillägges med samma lin. 4 i dH och sA2 Alvar Lange; jfr ock dD 37: enn falck y enn lencke, som med annan lin. 4 tillägges Sivert Snarensvend. Det i sA2 tillhör samme Sivert i dE 8, dH 30, sB2 16, sC2 9; jfr ock dA 51: en falck och hannd er graa, som är Ivar Blås vapen (rim: grå ∞ Blå, däraf ändringen). Intet af dessa sköldemärken angifva något för Hildebrand karakteristiskt. Detsamma är förhållandet med de egenskaper, som i lin. 4 tilldelas honom. Visförfattaren synes hafva känt Hildebrand rätt och slätt som en af Didriks män. Hans ställning som dennes vän och rådgifvare var honom obekant. 8. þettleif. I sagan nr 13, i visan endast i dF 42 som nr 10: Der skinner udi den thiende skiold, den fører hin unge Dettløff Danske, Þiðr. s. k. 200: Nv er æptir enn .xiii. skiolldr. þar er a maðr oc æinn fill. þat er sagt fra skilldi þettleifs. Såsom man finner, är sköldemärket i visan detsamma, som i dDG tillhör Hildebrand. Något för Detlef karakteristiskt förekommer ej i denna vers. Af de åtta kämpar, som äro gemensamma för sagan och visan, hafva alltså endast pidrek (Didrik) och Vidga (Vidrik) med säkerhet samma vapen. De öfriga i visan förekommande sköldemärkena hafva ej kunnat påvisas i tyska dikter, och på deras ursprunglighet kan man därföre hafva rätt att tvifla. I stället för de återstående fem kämparne finnas i visuppteckningarne åtskilliga andra, dock ingen i alla. De oftast förekommande må här nämnas. 1. Folker spelman. I alla utom dD. Sköldemärket är i alla: en fedel och en båge (lin. 4 i dAFI: hannd haffuer tho hennder sløffue, i dEH sA2B2C2: for hannd wiille driicke och icke soffue; sA2 utesluter icke). Folker uppträder vid andra tillfällen i þiðr. s., men saknar tillnamn, hvilket däremot finnes i sv. öfvers. Då denna i flere afseenden, särskildt beträffande namnen, rönt inflytande direkt från tyska dikter, hvilket i nästa afdelning skall visas, är det troligast, att så är fallet äfven med Folkers tillnamn speleman, som finnes i tyska dikter (spilman). I piđr. s. räknas ej Folker bland þiðreks män. I niflungarnes sista kamp dödas han af þiðrek, enligt kap. 389, eller dennes vän Hildebrand, enl. Nib. 1. 2224. Både i Nord- och Sydtyskland har alltså en mot visan afvikande tradition gjort sig gällande. Därför är äktheten af visan mycket misstänkt. 2. Ulv van Iærn 1). I alla utom dE och sC2. Sköldemärken: dA 50: der skiner pill hinn huide, ∞ mannd maa vell paa hannom liide. dD 35: en rosenn-krands y risz 1) Dennes och Raadengaards namn skrifvas såsom i de danska uppteckningarne. ∞ blantt kiemper wiendder hand prisz. hand ere en kiempe thil-fuldtz. SA2 47: eth suerd alth medh tuåå hender ∞ hann uill sinn faders döö hemnas. 2 Af de olika uppteckningarne röjer sA2 kännedom om visan om Ulv van Iærn. Detta visar lin. 4, som just angifver innehållet i denna visa. Dock är det därför ej säkert, att SA2 innehåller den äldsta versionen. Här kan kännedom om Ulv van Iærn-visan hafva vållat ändringen. De egenskaper som öfriga uppteckningar tillägga honom, äro betydelselösa. Bland sköldemärkena tillhör "pil hin hvide" varierande 1-3 pilar äfven Brand Vidfärling (dEF, SA2), Hugtings Herfredsson (dG), Vidrik Stageson (dH, dI), grefve Guncelin (SB2); "ett tafvelbord af guld" äfven Hagen (dADG), Harald Gridske (dH). Ingen af dessa tillkommer alltså Ulv van Iærn ensam. sA2 är väl också yngre. Egendomligt är dD: "en rosenkrans i ris". Sammanställes detta med dH 26: en Rose ibland de Rjss Normands vapen, dE 6: dett skynner paa wlandriis (så hs.) där "wlandriis" blifvit namn på kämpen, hvilket tydligen är fel, då det står i lin. 2 i st. f. lin. 3 samt SC2 7: "ett svärd för velan vick", där "vick" ej kan vara äkta, hvilket inses af rimordet: pris, så synas alla dessa uttryck hafva utgått från en version, som lydt: ett svärd 1. ros ibland de ris. Men icke ens denna torde vara den äldsta, utan Grundtvig, DgF. IV 654, har troligen rätt däri, att sköldemärket från början varit: en ulf ibland de ris. Det var ju helt naturligt, att en person med detta namn fick en ulf i sitt vapen. Hvem denne Ulv van Iærn är, har ej blifvit utredt. Att det är Wolfhart van Garten, hvilken i tyska dikter kallas Didriks frände såsom Ulv i Ulv v. Iærn-visan BC och þiðr. sagans |