Ulfrad, är väl blott en gissning; ty ingenstädes nämnes något om, att Wolfhart eller Ulfrad hämnades sin fader, hvilket är innehållet i visan om Ulv van Iærn, och i pidr. s. är Ulfrad ej bland deltagarne i tåget till Bertangaland, ehuru denne i sagan spelar en ganska aktiv roll. Grundtvig medger äfven DgF. III 473 att i visan om Ulv van Iærn finnas nordiska motiv. Samma ämne behandlas äfven i Herredags visa och Sverkers visa. Huru Ulv van Iærn-visan förhåller sig till dessa, synes ännu ej vara klart. Grundtvig anser i enlighet med hela sin teori, att den sistnämnda är den äldsta. Därmed må vara huru som hälst. Något giltigt bevis finnes ej för att Ulv v. Iærn i visans grundform varit bland deltagarne i tåget till Bertingsland. Han har säkerligen, såsom flere andra, senare inkommit i visan för att fylla en lucka, som uppstått. Man valde honom, därföre att visan om honom blifvit så populär. 3. Munk Alsing. Nämnes i alla uppteckningar utom dDGsB2. Namnformerna äro Munk Alsing (dAF), Munk broder Alsing (dH), Munk broder Allsson (dI), Magnus Almunnsson (sA2), Munk her Alfver (sC2), Mogens Olgierdsson (dEH). Vedel har alltså två former af samma namn och har således anlitat två uppteckningar. Sköldemärken: dA 56: der skinner y enn kølffue the kiemper løster hanom att følge. ∞ han strider mott bortingens borg. ∞ hand vinder baade Slotte oc Borge. ∞ for hand strider for Felthen booriig. hann stridher altidh för Jiungfruens Era. Den sistnämnda uppteckningen har en yngre version. Alla de öfriga peka på ett gemensamt sköldemärke: "en klubba af koppar". Det äldsta rimmet är: kølle følle. Det senare ordet har intet att göra med Rosengartens uppgift, att Ilsan följde efter de öfriga kämparne. Det torde betyda "förfölja", hvilket framgår af visan om Den skallige (stridbare) munken. Denna visa finnes på danska i ett par flygblad från 1600- och 1700-talen samt på svenska i Verelianska samlingen i Upsala. Den senare är mycket förvirrad, men är dock af vikt, emedan den ej härstammar från flygbladen. Den skallige (stridbare) munken anser jag vara densamme som Munk Alsing. Hans namn förekommer ej i visan, men det kan mycket väl hafva bortfallit: de bevarade uppteckningarne äro äfven i öfrigt mycket bristfälliga. Bedrifter, liknande dem, som utföras af munken i visan, tilläggas i þiðr. s. Heime, som gått i kloster. Motivet är gammalt, hvilket Grundtvig, DgF. I 216 ff., visat. Jag förmodar, att i Tyskland denna sägen tillagts Munk Ilsan (dan. Alsing) och att den danska visan grundar sig på en tysk källa. Från den danska visan har namnet inkommit i Didriksvisan. I den förra var hans vapen en klubba, och denna har kommit med i den senare som hans sköldemärke. Vedel har om Alsing två verser 19, 20: Der stander i den fiortende skiold en Kappe oc en Kølffue: Dem fører den Munck Broder Alsing hand kunde de Kemper stille. Hand haffuer en skære kniff ved hans side, skalerne ere aff Bly: Liden Kniff er icke vden elleffue Alne lang, Dessa verser visa, att Vedel känt en uppteckning af visan om Munken, hvilken afvikit från den nu existerande. Från denna har han lånat lin. 4 i den förra versen; jfr visan om Munken, Grundtv. nr 15, v. 4: Muncken taler till sin dreng: I den senare versen har han upptagit motiv från en den Den svenska texten är mycket fördärfvad, men äfven Vedel har vidtagit ändringar. Om dennes original nämnt munkens namn, kan man ej se; men tydligt är, att han ansett visan vara diktad om Alsing. 4. Raadengaard. Saknas endast i dEFSA 2C2. syn heest weel ridde kundde. dG 35: ther skinner paa raffnenn hinnd brune channd kanndh saa well dy roune. dH 22: en Raffn met Vinger hin brune ∞ som vel kunde dicte oc rune. dI 37: ther skinner thi ronner saa bronne (5: rafn hin brune) hannd kand saa well sin ronner. SB2 14: En rambn medh wingar bruna ∞ Som wäl kunde dichta och rimma. Den Raadengaard (dD Rauffuen-gaard), som här nämnes, är densamme, som förekommer i visan om Raadengaard og Ørnen DgF. nr 12. Däremot har han intet att göra med förrädaren Ravengaard, mot hvilken Memering kämpade DgF. nr 13. Sköldemärket örnen samt uttrycket han kan väl råda de runor afse den händelsen, att Raadengaard med sina runor band örnen i Bedelund se DgF. nr 10 A 11. Epitetet brun har tillkommit för rimmets skull. Därigenom att namnet genom inflytande från visan om Ravengaard og Memering i några uppteckningar ändrades till Ra vengaard 1), blef sköldemärket utbytt mot en rafn. Därtill passar ej brun, men har fått stå kvar. Det sistnämnda har felaktigt inkommit i dD 41 såsom Starke Didriks vapen. I Didriksvisan har kämpen Raadengaard upptagits ur visan om Raadengaard og Ørnen och har alltså ingen direkt förbindelse med Rüdeger af Bechlarn, hvilkens karakter, såsom Grundtvig, DgF. I 73, anmärker, ej har något gemensamt med visornas Raadengaard eller Ravengaard. Om det förra namnet har något gemensamt med Rüdeger, är en särskild fråga, som jag lämnar oafgjord. 5. Starke Didrik. Nämnes endast i dDESC2. ∞ hand wor en dieffuell stercke Liknande vapen tillägges i dH 28 Asbjörn milde och i SA2 51 Magnus Almunsson (o: Munk Alsing). Hvem är denne Starke Didrik? Grundtvig anser honom för en ursprungligen tysk sagofigur, som i sällskap med Didrik af Bern inkommit i Danmark, och hänvisar till Didrik von Griechen, som i Rosengarten D nämnes bland deltagarne i tåget till Worms. Men denna handskrift af Rosengarten innehåller en senare bearbetning, hvarigenom Etzel och hans följe, i hvilket Didrik von Griechen befann sig, införts i dikten. Den bästa handskriften, A, nämner honom ej. Han kan således icke uti Rosengartens källa, såsom Grundtvig menar, hafva befunnit sig i Didriks af Bern följe. Icke häller har han något att skaffa med Wolfdidrik. Jag anser, att Starke Didrik är en dubbelgångare af Didrik af Bern, och att han uppstått i Danmark. Didriks kända styrka har gifvit upphof till tillnamnet; jfr Kong Diderik i Birtingsland A 16: Tha red Diderich von Berne, hand vaar en heldt saa sterck, 1) Af de nu bevarade är det dock endast dD, som har denna form. Ulv van Iærn B 2: sterck Thiedriig ud-aff Bernne. Då man vid olika tillfällen hörde Didrik af Bern och Starke Didrik, trodde man sig hafva att göra med två olika personer. Att Starke Didrik har senare tillkommit, bestyrkes af hans intetsägande sköldemärke. De uppteckningar, i hvilka han förekommer, synas härstamma från samma original. De nu nämnda tretton kämparne anser Grundtvig vara de ursprungliga i visan. Detta är visserligen icke omöjligt ty nya namn kunna hafva upptagits redan i grundformen men då han dessutom påstår, att de allesammans tillhört den tyska folkvisa, från hvilken den danska Didriksvisan enligt hans åsikt utgör en öfversättning, så tar han alldeles miste. De, som äro gemensamma för sagan och visan, tillhöra den nordiska traditionen; de öfriga hafva godtyckligt blifvit ditsatta antingen af grundformens författare eller af senare bearbetare. Detta framgår af hvad som yttrats om hvar och en af dem. Om de öfriga namn, som förekomma i skilda uppteckningar, råder ingen meningsskiljaktighet. Äfven Grundtvig anser dem vara hämtade från nordiska källor, sådana som Orm Ungersven, Esmer Kung, Olger Dansk, Ivar Blå, Guncelin, Mimring Tand m. fl., eller hafva tillkommit genom missförstånd, såsom Uland Ris (hs. Wlandris), Velan Vik. Genom ett groft misstag har Sivard Snarensven upptagits bland Didriks följe. Vi öfvergå nu till redogörelsen för Sigurds färd till Didriks läger. Om vi antaga, att sköldeuppräkningen upptagit 13 verser, så komma vi nu till den 44:de. 44. SA23: "Och hör(er) duu Sefuar snaresuenn, denn skattenn skall du krefuia uth, Jfr fA 29 (fB 41): "Høyr tað, Sjúrður Sigmundarson! tú skalt ganga í höllina inn |