Þidr. s. k. 200: Nu suarar konungr. Ek vil senda til þeirra æinn kappa (AB knapa, sv. öfvers. myndre man) saman. oc at bera þeim þau ord. ef þeir vilia hallda sinu livi. at þeir senndi mer toll oc skatt. sua sem log var standa til. suarar Sigurðr. Sa kappi er þar villtu senda. þa skal æigi vera annar maðr en ec. Nu Den väsentliga olikheten är, att i sagan Sigurd erbjuder sig att fara, i visan Isung befaller honom därtill. Visan har i alla uppteckningar här undergått stora förändringar, äfven oberoende af den ändrade plats, som kämparaden erhållit. I dA hafva först och främst v. 57, 58 tillagts, i hvilka Isung kallar på sina söner. Dessa verser stå ej i något samband med den följande v. 59, i hvilken Isung uppmanar Sigurd att strida i envig med en af Didriks män. Denna vers är i sin ordning ändrad. Isung gaf ej Sigurd någon sådan befallning, men när denne var på hemväg från Didrik, kom han i strid med Omlung, som kom efter honom för att få igen sin häst, och det är denna händelse, som här åsyftas. I de uppteckningar, i hvilka sköldeuppräkningen blifvit satt efter Sigurds återkomst, har den befallning, som Isung gaf denne, blifvit att taga reda på sköldemärkena och männens namn. Så uti dD 3 (dFGI 3): "Hør du, Syffuertt Snarenn-suend, alt weell ieg deg nu prøffue: nu skaalltt thu ridde y marcken vd och skuodde dieris wabenn weell sløffue". Äfven dH 3 har något motsvarande, men Vedel har tydligen sammanfört två versioner, af hvilka den ena har haft skölderaden före, den andra efter Sigurds besök i Didriks läger. 45. SA24: Och Sefuar hann tager sigh ehnn littenn hann låther fast efter lidha, och hörer alla starka kempar, Jfr fB 49: Sjúrður leyp á gangarin sín af so góðum huga: so reid hann fyri Tidriks kappar, ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI XVI, NY FÖLJD XII. hest, 6 Þiðr. s. k. 201: Nu tekr Sigurdr ser vapn oc (AB tillägga: vond) klæde oc æinn illan hest ut oc ofan firir feallit gengr inn i landtialldit. oc ridr nu or borginni Nu stigr hann af sinum hesti oc I sA2 torde endast första linien vara äkta. Öfriga uppteckningar sakna motsvarighet. Det är möjligt, att denna vers från början också innehållit något om den förklädnad, som Sigurd hade anlagt. Jfr dA 64, där Sigurd kallas "den gamle karl" (fA 38 (fB 60): "tulpara-drong"), hvilket tyder på att i visans grundform Sigurd infunnit sig förklädd i Didriks läger. 46. fB 51 (fA 32): Sjúrður so til orða tók, hann ræd for bordi at standa: Jfr SA25: Och hörer alla starke kempar, denn skattenn skall Iagh krefuia uth, Þidr. s. k. 201: Nu mælir Sigurdr. Isungr konungr minn herra sendi mic hengat med sinu rendi at taka af ydr skatt. sem her ero log til at konungr a at hava. fB 51 föregås af en vers, som innehåller, att Virgar misstänkt, hvem den komne var. Detta är ett senare tillägg, som uppstått genom inflytande af en uppgift längre fram i visan. Jfr sagan, k. 202 (Vidga säger): Mik grunar at æigi fair þv þinn hest af þessum sueini. ef sua er sem mik varir; k. 204: ef þar hævir verit Sigurdr sveinn sem ec hygg. fA 31: "Allir bódu hann heilan vera" o. s. v., har måhända sin motsvarighet uti sagans uppgift, att de utbytte hälsningar (Heilir se per gođir drengir þeir suara honum með sama hætti oc bidia hann vel cominn), men likheten kan också vara tillfällig. Enligt det samstämmiga vittnesbördet af sagan, sA2 och fAB var det för att utkräfva skatt, som Sigurd infann sig i Didriks läger. Denna uppgift tillhör alltså grundformen. I de öfriga har stället på olika sätt ändrats. Anmärkningsvärd är dD 5 m. fl., hvarest det motivet tillkommit, att enviget skulle gälla de stridandes hästar. Detta stödjer sig på en uppgift längre fram, att Sigurd blef innehafvare af Omlungs häst, och att denne ej lyckades genom strid få den åter. 47. fA 33 (fB 52): "Har gongur eingin skattur af", fyrr skulu allir Ísans synir Jfr. sA27: Och hörer i Sefuar snare Suenn, de suaren dåå gifue wÿ Eder, denn skattenn uy icke gifua må, medh minder han hafuer uarith I fordom. Þidr. s. k. 201: Nu svarar Þidrekr konungr. Ver gerðum at oðru vara ferð til þessa lanz at vpphavi en giallda konungi yđrum skatt. helldr var vart oerendi pat. er þu mat vel bera oc sægia konungi yðrum. at ek vil honum vig biođa. I fB följer en vers, som endast är en variation på denna. I SA2 6 lägges svaret i munnen på "en liten smådräng", hvilket är så vanligt i visorna. Den sista raden i sA2 7 är tydligen insatt på orätt plats. Detta visar frånvaron af rimmet. Troligen har den från början lagts i Sigurds mun och stått i den vers, som motsvarar fB 51 (grundformen 46). I SA2 afbrytes här samtalet om skatten, och denna uppteckning kommer i nästa vers in i en annan tankegång: Och deth war sefuar snaresuenn, hann klappar påå dörenn megh (?) lyster, som döstenn tör medh migh fresta. Jfr dDFI 5, dH 4, 5, sC2 15. Vi hafva alltså i sA2 lämningar af två versioner, en äldre, ursprungligare och en yngre. 48. Under det samtal, som i sagan uppstår angående skattekrafvet, sade piðrik slutligen, att han skulle sända Isung en häst och en sköld och att genom lott skulle bestämmas, hvilken skulle afstå dessa (pidr. s. k. 201: Nu sendum ver honum æinn hest oc .i. skiolld oc kostum til lutum hverr af varvm monnum skal senda honum sinn hest oc sinn skiolld at giof. Oc þeir gera sua). Jag anser det otvifvelaktigt, att i visan funnits ett motsvarande drag, hvilket bortfallit. Man skulle vara frestad att tro, att det bevarats i fA 34: Svaradi Humlingur Stútason, hann tykist drongur nýtur: "Kastið nú terning á talvbord framm, og vitid nú, hvör í lýtur!" Humling skulle alltså hafva trädt i stället för Didrik, men då man ej får veta, hvad lottkastningen gällde, är det troligast, att denna vers i senare tid tillagts, emedan man ansåg den fordras för att motivera innehållet i den följande. 49. dA 61: Saa thoge dy dy therninng, dy rannd offuer bredenn bordt: dett fieldt hinn unnge her Humelum thill, att hand skulde modt Siuord riide. Þidr. s. k. 201: Nu er til luta tekit. oc kemr upp lutr Aumlungs sonar Hornboga iarls. Denna vers återfinnes väsentligen lika i alla uppteckningar och ansluter sig osökt till den närmast föregående, i hvilken Sigurd utmanar en af Didriks män. Endast i fA saknas utmaningen. Men det oaktadt anser jag, att grundformen stått sagan närmare. Sigurd kom, såsom förut blifvit framhållet, för att utkräfva skatten, icke för att utmana till envig; därföre måste denna vers, som innehåller fortsättningen, vara yngre. Ett positivt bevis därför lämnar dessutom fA 36, till hvilken jag nu öfvergår. 50. fA 36: Sjúrður sat á Grana baki, snarliga hann sær vendi: reid so burtur frá Tidriks köppum, og Humlings hest í hendi. Þidr. s. k. 201: Nu var tecinn hestr hans (o: Omlungs) oc hans skiolldr. oc sendir Þidrecr konungr Isungi konungi. Oc nu ridr Sigurdr i brot leid sina. fA 37 är endast en variation af den föregående. fB är utförligare, v. 54-59. Af vikt är v. 56: 2 Sjúrður reid af garði burt Måhända hafva vi en erinran om grundformen i dDFI 5 och SA2 8, 8C2 15, i hvilka Sigurd säger, att striden skulle gälla bådas hästar: Grane och Humlings häst. Om vi ej fästa afseende vid detta tvifvelaktiga bevis, så är den färöiska visan den enda, som bevarat detta äkta traditionella drag, att Sigurd hade med sig Humlings häst från Didriks läger. Men redan i dess danska original har en annan uppfattning börjat tränga sig fram, hvilken sedan blifvit ensam gällande, nämligen att Sigurd kom för att utmana till envig. Därföre har ock i fA lottkastningen kommit att gälla, hvem som skulle kämpa mot Sigurd. Ett ytterligare stöd för min uppfattning har jag i dA 64, där Humerlumer klagar öfver, att den "gamle karl" tagit hans häst. Detta är nu meningslöst, men blir förklarligt, om vi förutsätta, att episoden, att Humerluiner genom lottkastningen måst afstå sin häst, bortfallit. I dHI (och sB2) har det tillägget gjorts, att Humerlumer bleknade, då lotten föll på honom. 51. dA 64: "Høre thu, Viderick Verlandz-sønn, Jfr fB 60 (fA 38): "Høyr tú, Virgar Valintsson! tú læna mær Skemming skjóta! Þiðr. s. k. 202: Oc nu þickir Avmlvngi forkunnar illa. er hann biðr hann lea ser sinn hæst. Då i de flesta uppteckningarne historien om Omlungs häst ersatts af den om "dusten", har äfven denna vers ändrats, så att den blott angifver, att Humerlumer bad om Vidriks häst utan att nämna skälet därtill. Så dD 7, dF 7, dG 6, dI 8. I andra ha däraf uppstått två verser dE 15 f, dH 36 f, sA2 11 f, sB2 22 f, sC2 17 f. |