Imágenes de páginas
PDF
EPUB

isländskan och fornnorskan liksom i den normala fornsvenskan och forndanskan) har blott onasalerat (icke nasalerat) a värkat den yngre a-brytningen.

Härigenom förklaras tillfullo,

att brytningen inträtt i det långstaviga . *gelda (äldre *geldan) > isl. fsv. gialda, som vid denna tid redan förlorat sin nasalitet;

att brytningen inträtt i det kortstaviga *eta (nom. sg.) > isl. fsv. iata ”krubba”, som åtminstone i germanska språk ej havt någon nasal efter ändelsevokalen (jmf. got. tuggo);

men att brytningen icke inträtt i den kortstaviga infin. isl. eta fsv. æta (äldre *etan), som vid denna tid ännu bibehöll ultimas nasalitet.

I detta sammanhang må något nämnas om isl. komposita med -giafi till senare sammansättningsled: außgiafi

, lifgiafi, lipgiafi, rápgiafi, verpgiafi

. Något simplex *giafi finnes icke. Det är emellertid icke troligt, att samtliga dessa ord på -giafi eller ens flertalet bland dem havt fortis på andra sammansättningsleden. Den vanligaste åsikten är nu som bekant, att brytning över huvud icke inträtt i kompositionsleder med semifortis. Är denna uppfattning riktig, måste orden på -giafi med fortis på förra, semifortis på senare sammansättningsleden, oberoende av hvilken åsikt man annars har om a-brytningen, således anses hava fått ia på analogisk väg, och brytningsdiftongen kan måhända hava överförts från sådana komposita som giafafé, giafalaust, giafarbréf, giafarmál etc. (flera anförda s. 170). Under det att den äldre a-brytningen utan tvivel icke inträtt i en senare kompositionsled med semifortis (jmf. t. ex. Mipfell, Helgafell etc. Kock i Arkiv N. F. II, 50 noten), vågar jag emellertid för närvarande icke bestämt avgöra, om den yngre a-brytningen ljudlagsenligt inträtt eller uteblivit i en senare sammansättningsled med semifortis. Om den över huvud ljudlagsenligt inträtt i en dylik, så är brytningen i aupgiafi lätt att förklara, ehuru den måste hava inträtt i ett kortstavigt ord med förhistorisk nasal (*-geDan). I Fsv. ljudlära II, 344 f. har jag havt anledning visa, att komposita av typen pwe'rgàta med fortis på förra och semifortis på senare sammansättningsleden hade levissimus (ej levis) på ultima, ehuru det enkla găta på ultima akcentuerades med stark levis. Till samma ordgrupp hörde naturligtvis *auðgeba (äldre *-geðan). Men då *-geba på ultima hade levissimus (således en akcent, som är svagare t. 0. m. än svag levis), så är det tydligt, att *auðgeða skulle förlora sin nasalitet i ultima minst lika tidigt som gelda äldre *geldan med svag levis på ultima. Därför bröts *auðgeða till aupgiafa samtidigt med att gelda blev gialda.

Efter den ovan gjorda utredningen är det självklart, att liksom ultimas a i *gelda tidigare förlorade sin nasalitet än ultimas a-ljud i eta, även det konsonantiska slutljudande nljudet tidigare förlorades i långstaviga tvåstaviga ord (t. ex. infin. *geldan > gelda) än i kortstaviga tvåstaviga ord (t. ex. infin. *etan > eta). Utvecklingen har alltså varit följande: urnord. *geldạn, *etạn; senare *geldą (med nasalerat a) och *etan; därefter gelda (med onasalerat a) och etą (med nasalerat a); slutligen gialda och eta (båda med onasalerat a). Detta belyses av Selbu-målet i Norge. Här förloras fornspråkets -m i långstaviga ord sådana som i dat. bakko[m], men kvarstår i kortstaviga sådana som dat. magom (mågåm). Trestaviga (så väl kort- som långstaviga) enkla ord torde ljudlagsenligt hava förlorat -n ävensom nasaliteten tidigare än eller senast ungefär samtidigt med de långstaviga orden med två stavelser av typen *geldan, emedan i de trestaviga orden levis föll på penultima och levissimus på ultima.

Tillika följer av den föregående framställningen, att ultimas nasalitet i *gelda(n) isl. gialda förlorades senare än midljudande h i ljudförbindelsen Ih (*felhan > isl. fela "dölja”). Ty i motsatt fall, d. v. s. om långstaviga ord av typen *gelda(n) (*felha[n]) förlorat nasaliteten före förlusten av h i *felha(n), så skulle utvecklingen naturligtvis hava blivit *felha (med nasalerat -a) > *felha (med onasalerat a) > isl. *fiala (jmf. brytningen dels i isl. gialda, dels i isl. nom. tiara "tjära”). Faktiskt heter emellertid ordet på isl. fela.

Då nasalt a icke värkade den yngre brytningen i ord av typen etą vare sig i den normala isländskan och fornnorskan eller i den normala fornsvenskan och forndanskan, så står detta troligen i sammanhang därmed, att det nasala a hade en annan kvalitet än det onasalerade a; det är nämligen

a allbekant, att nasalerade vokaler synnerligen ofta få en annan kvalitet än motsvarande vokaler utan nasalitet.

Man frågar sig emellertid: har även den äldre a-brytningen (liksom den yngre) värkats blott av ett onasalerat a (icke tillika av ett nasalerat a)? Denna fråga torde böra besvaras jakande. Ord sådana som t. ex. de neutrala a-stam

. marna isl. fsv. iaf, tiald, isl. spiall, fsv. spial hava fått äldre a-brytning i nom. ack. sg. *eða > iaf etc. Visserligen var -a i nom. ack. sg. *eða i en långt avlägsen förhistorisk (tidig urnordisk eller urgerm.) tid nasalerat; efter detsamma har nämligen ett -n, äldre -m förlorats ?). Men då man redan på urnord. tid har t. ex. horna (guldhornet) utan -n, men t. ex. þrawinan (Tanum), gen. sg. av en maskulin n-stam, så har naturligtvis ultimas nasalitet i *eda, *telda etc. förlorats mycket tidigare än ultimas nasalitet i *seña, *belka, gen. sg. av de mask. isl. n-stammarna sefi, bialki. Jag ser därför intet, som hindrar det antagandet, att när ett e-ljud genom den äldre a-brytningen bröts till ea (ia) i och med förlusten av ändelsens a-ljud, detta alltid var onasalerat. Härigenom vinnes överensstämmelse med regeln för den yngre a-brytningen.

Men huru skall man då förklara, att i den normala isl. och fnorskan stela, fela, obl. kasus pela icke hava brytning,

1) Helt visst förlorades det konsonantiska n och (senare) nasaliteten tidigare i kortstaviga ord sådana som *eða än i långstaviga ord sådana som *telửa.

3

men i den normala fsv. och fda. stiala, fiala, obl. kasus piala hava brytning framför det supradentala 7?

Möjligen skulle man vilja tänka sig, att i östnord. språk rotvokalen i någon mån förlängts framför det supradentala 1 i *stelan etc., hvarför den starka levis på ultima försvagades till svag levis och i sammanhang därmed nasaliteten hos ultima-vokalen förlorades före den yngre a-brytningens inträdande. Ett dylikt antagande vore dock oriktigt. Det har icke blivit visat, att ett långt eller delvis förlängt e var underkastat brytning, och om e-ljudet delvis förlängts i *stelan, skulle alltså ingen brytning till stiala hava inträtt ?).

Jag antar däremot, att vid brytningen stela > stiala etc. i östnordiska språk det supradentala 1 i förening med det följande a-ljudet framkallat brytningen. Härmed är att jämföra, att (se Sievers: Ags. gramm.” § 81) i angelsaxiskan en brytning av e till eo inträtt framför lc, lh (melcan > meolcan etc.) och stundom även annars framför 1 (self > seolf etc.). Det vore tänkbart, att brytningen stela > stiala inträdde i östnordiska språk samtidigt med att i väst- och östnordiska språk gelda bröts till gialda. Tydligen hade stela (< *stelan) nasalt a lika väl som bera vid tiden för brytningen gelda > gialda, och om utvecklingarna gelda > gialda och stela > stiala voro samtidiga, var det alltså ett nasalt a, som tillsamman med supradentalt 1 framkallade brytningen i östnord. stela > stiala.

Men det är troligare, att den gemensamt nordiska utvecklingen gelda > gialda inträdde tidigast, och att först senare den östnord. (eller åtminstone väsentligen östnord.) övergången stela > stiala försiggick. I detta fall kan stela mycket väl hava blivit stiala, först sedan ultimas a förlorat sin nasalitet, och då har brytningen i stiala framkallats av ett

1) Ej häller kan man antaga, att brytningen i fiala står i sammanhang därmed, att ordet ursprungligen hade lång rotstavelse (jmf. got. filhan), ty brytningen i stiala, piala kan ej förklaras i överensstämmeise härmed.

supradentalt 1 i förening med ett följande onasalerat a. I detta senare fall har man i de dialekter, hvarur de östnord. riksspråken utvecklats, havt olika perioder för den yngre a-brytningen, liksom man i fornnorskan kanske havt olika perioder för det yngre u-omljudet (jmf. Kock i Ark. N. F. VIII, 170).

Men det finnes ju östnordiska dialekter (såsom fgutn. och Dalmålet), där man fått brytning icke blott i ord av typen stiala fgutn. stiela, utan ock i ord av typen eta fgutn. ieta Mäta", bera fgutn. biera.

Det vore tänkbart, att i dylika dialekter brytningen inträdde samtidigt i ord av typen gelda > gialda, i sådana av typen stela > stiala och i sådana av typen bera > biara, och detta samtidigt (eller väsentligen samtidigt) med den allmänna väst- och östnord. brytningen gelda > gialda. I detta fall har dialektiskt icke blott det onasalerade a (i gialda), utan ock det nasala (i stiala, biara) framkallat brytning.

Men det är troligare, att (åtminstone i någon trakt med brytning både i gialda, stiala och biara) brytningen i gialda försiggick tidigast (på samnordisk tid); därefter brytningen stela > stiala samtidigt med denna brytning i de mål, från hvilka de östnord. literaturspråken utgått; och slutligen övergången bera > biara. I detta senare fall är det troligt, att brytningarna stela > stiala och bera > biara inträdde, först sedan ultima i dessa ord förlorat sin nasalitet. Även om den yngre a-brytningen på detta sätt försiggått i olika ord under något skilda tider, kunna dock dessa olika brytningsperioder hava följt tämligen nära efter hvarandra. Härför talar, att man redan på Rökstenen anträffar biari (Biari) med brytning.

Vi hava ovan s. 179 erfarit, att brytningen givit upplysning om nasalerings-förhållandet i ultima av infin. *gelda (äldre *geldan) och infin. eta (äldre *etan) under förhistorisk tid. Även beträffande en annan viktig fråga inom nasale

« AnteriorContinuar »