men i den normala fsv. och fda. stiala, fiala, obl. kasus piala hava brytning framför det supradentala l? Möjligen skulle man vilja tänka sig, att i östnord. språk rotvokalen i någon mån förlängts framför det supradentala 7 i *stelan etc., hvarför den starka levis på ultima försvagades till svag levis och i sammanhang därmed nasaliteten hos ultima-vokalen förlorades före den yngre a-brytningens inträdande. Ett dylikt antagande vore dock oriktigt. Det har icke blivit visat, att ett långt eller delvis förlängt e var underkastat brytning, och om e-ljudet delvis förlängts i *stelan, skulle alltså ingen brytning till stiala hava inträtt 1). Jag antar däremot, att vid brytningen stela > stiala etc. i östnordiska språk det supradentala 7 i förening med det följande «-ljudet framkallat brytningen. Härmed är att jämföra, att (se Sievers: Ags. gramm.3 § 81) i angelsaxiskan en brytning av e till eo inträtt framför lc, lh (melcan > meolcan etc.) och stundom även annars framför 1 (self > seolf etc.). Det vore tänkbart, att brytningen stela > stiala inträdde i östnordiska språk samtidigt med att i väst- och östnordiska språk gelda bröts till gialda. Tydligen hade stela (< *stelan) nasalt a lika väl som bera vid tiden för brytningen gelda gialda, och om utvecklingarna gelda > gialda och stela > stiala voro samtidiga, var det alltså ett nasalt a, som tillsamman med supradentalt framkallade brytningen i östnord. stela stiala. Men det är troligare, att den gemensamt nordiska utvecklingen gelda > gialda inträdde tidigast, och att först senare den östnord. (eller åtminstone väsentligen östnord.) övergången stela > stiala försiggick. I detta fall kan stela mycket väl hava blivit stiala, först sedan ultimas a förlorat sin nasalitet, och då har brytningen i stiala framkallats av ett 1) Ej häller kan man antaga, att brytningen i fiala står i sammanhang därmed, att ordet ursprungligen hade lång rotstavelse (jmf. got. filhan), ty brytningen i stiala, piala kan ej förklaras i överensstämmeise härmed. supradentalt i förening med ett följande onasalerat a. I detta senare fall har man i de dialekter, hvarur de östnord. riksspråken utvecklats, havt olika perioder för den yngre a-brytningen, liksom man i fornnorskan kanske havt olika perioder för det yngre u-omljudet (jmf. Kock i Ark. N. F. VIII, 170). Men det finnes ju östnordiska dialekter (såsom fgutn. och Dalmålet), där man fått brytning icke blott i ord av typen stiala fgutn. stiela, utan ock i ord av typen eta fgutn. ieta "äta", bera fgutn. biera. Det vore tänkbart, att i dylika dialekter brytningen inträdde samtidigt i ord av typen gelda > gialda, i sådana av typen stela > stiala och i sådana av typen bera > biara, och detta samtidigt (eller väsentligen samtidigt) med den allmänna väst- och östnord. brytningen gelda > gialda. I detta fall har dialektiskt icke blott det onasalerade a (i gialda), utan ock det nasala (i stiala, biara) framkallat brytning. Men det är troligare, att (åtminstone i någon trakt med brytning både i gialda, stiala och biara) brytningen i gialda försiggick tidigast (på samnordisk tid); därefter brytningen stela stiala samtidigt med denna brytning i de mål, från hvilka de östnord. literaturspråken utgått; och slutligen övergången bera > biara. I detta senare fall är det troligt, att brytningarna stela > stiala och bera > biara inträdde, först sedan ultima i dessa ord förlorat sin nasalitet. Även om den yngre a-brytningen på detta sätt försiggått i olika ord under något skilda tider, kunna dock dessa olika brytningsperioder hava följt tämligen nära efter hvarandra. Härför talar, att man redan på Rökstenen anträffar biari (Biari) med brytning. Vi hava ovan s. 179 erfarit, att brytningen givit upplysning om nasalerings-förhållandet i ultima av infin. *gelda (äldre *geldan) och infin. eta (äldre *etan) under förhistorisk tid. Även beträffande en annan viktig fråga inom nasale rings-läran lämnar emellertid a-brytning besked, nämligen om huruvida under samnordisk tid vokaler i infortisstavelser varit nasalerade, när de föregingos av en nasal konsonant. Som bekant har den gamle författaren till den första grammatiska avhandlingen i Snorre-Eddan på ett synnerligen utmärkt sätt redogjort för ljudförhållandena i isländskan omkring år 1140, och särskilt har han givit upplysningar om isländskans nasalvokaler vid denna tid. Att hans uppgifter om nasaliteten måste vara riktiga, har, såsom känt är, blivit visat först av Lyngby i Tidskr. f. Phil. II, 317 ff. (utförligt härom senare Noreen i Arkiv III, 1 ff.). Om nasalvokaler efter nasal konsonant yttrar sig den gamle grammatikern icke direkt, men genom hans uttalande får man dock även angående denna fråga i viss mån upplysning. Efter att hava omtalat det onasalerade á i hár "hög" och det nasalerade á i hár "haj", det onasalerade ¿ i ró̟ ”rå (på skepp)" och det nasalerade i rẻ "vrå" o. s. v., övergår han till att redogöra för vokalljudens olika kvantitet, hvarvid han skiljer mellan korta och långa; de senare utmärker han som bekant med ett streck, under det att han betecknat nasaliteten med en punkt. Såsom exempel på ord med olika vokalkvantitet anföras far ("skepp"), fár ("svårighet”), ramr ("kraftig"), rámr ("hes"); ol ("öl"), gl ("rem"), von (fem. sg. av adj. vanr "van"), vón ("förhoppning"); sepv ("se du"! d. v. s. imper. av verbet "se" och pron. pu), séov (pret.; "sammanfogade"), framer ("fräcka"; nom. pl. m. av framr), frá mér ("från mig") Det av Dahlerup och Finnur Jónsson utgivna, noggranna avtrycket av handskriften giver upplysning om att punkt (hvarmed den gamle grammatikern ville beteckna nasaliteten) icke är utsatt över någon vokal, föregången av nasal konsonant, i något bland dessa ord; alltså hvarken över ultimavokalen i framer eller över vokalen i mér ("mig" i uttrycket frá mér) eller över ultima-vokalen i de övriga exemplen. Handskriftens beteckning giver alltså ingen upplysning om nasalvokalerna i detta fall 1). Emellertid visar sammanhanget, att ultima vokalen i framer "fräcka" och ē-ljudet i uttrycket frá mér "från mig" voro nasalerade. Den gamle grammatikern anför nämligen vid denna uppräkning av exempel först ett ord med kort onasalerad vokal, därpå ett med lång onasalerad vokal, sedan ett med kort nasalvokal och slutligen ett med lång nasalvokal, t. ex. far, fár, ramr, rámr. Då nu sepv "se du" och sépv "sammanfogade" med resp. kort onasalerat e 2) och långt onasalerat e omedelbart föregå framer och frá mér, så följer härav, att framer havt kort nasalerat e och frá mér långt nasalerat e. Redan utgivaren av Arnamagneanska upplagans av SnorraEddan andra band (1852) Jon Sigurdsson har insett, att ultima i framer "fräcka” ävensom i mér "mig" i uttrycket frá mér hade nasalerad vokal, ty, i strid med handskriftens beteckning, trycker han s. 20 framer (liksom von etc.). Så ock Holtzmann i Altdeutsche gramm. (1870) I, 58. Vidare 1) Utgivarna Dahlerup och Finnur Jónsson anmärka s. 72 riktigt, att skrivaren av handskriften (Cod. Worm.) vid denna uppräkning av ord använt punkt över vokaltecken på annat sätt, än den gamle grammatikern åsyftat; skrivaren har nämligen (i allmänhet) satt punkt över hvart annat ords rotvokal (och har därmed tydligen velat utmärka vokalens korthet), under det att den gamle grammatikern velat hava punkt på hvart annat ordpar, hvarmed nasalitet skulle hava utmärkts. 2) Min vän prof. Finnur Jónsson har havt godheten fästa min uppmärksamhet på att e-ljudets korthet i sepu "se du" framgår av följande verser (jmf. delvis Niála II, 920 och Bugge i Fritzner' III, 1108): sepu hverr slíkt fé reipir (Steinn Herdísarson; Hkr. III, 496, Fms. VI, 447, Frisb. 260, Mork. 129) seþu hvárt sár þín blápa (Grettis s. s. 12 i Boers uppl.) Då isl. imperat. se i sepu kunde hava kort vokal trots pres. ind. sg. sér etc., är därmed att sammanställa, att man i nysv. kan få höra utropet se, se! uttalas med korta vokaler, ehuru hvarje stavelse får fortis. Även första stavelsen i nysv. se du! uttalat med fortis på se, kan väl stundom få kort vokal. har Bugge i sin första avhandling om Rökinskriften (Antiqvarisk Tidskrift V [1873] s. 77 noten) framhållit, att i vissa runinskrifter en föregående nasal framkallat nasalvokal i ändelser, t. ex. kristną men kirua på Frösöstenen i Jämtland, kumą men rita på Folsberga-stenen i Uppland (jmf. ock om nasalvokaler i allmänhet Bugge i Arkiv II, 231). Frågan är emellertid, huru gammal vokalernas nasalitet efter nasal konsonant är. I sin uppsats om nasal vokaler i Arkiv III, 1 ff. antar Noreen, att nasalerad vokal alltid använts efter nasal konsonant i den gamle isl. grammatikerns språk. Vidare menar Noreen, att nasaleringen av ändelsevokaler efter nasal konsonant är mycket gammal (han anser den tydligen vara åtminstone samnordisk). Den skulle hava bibehållits t. ex. i den gamle isländske grammatikerns språk (omkring 1140) och i Frösö-inskriften (omkring 1050). Däremot skulle den hava förlorats redan i Rökinskriften (omkring 900), när man i denna finner runar, nabnum etc. utan nasalt a. Denna uppfattning bibehåller han alltjämt i Aschw. gramm. § 128. Häremot är åtskilligt att invända. Det är visserligen riktigt, att isländskan i de flästa avseenden intar en ålderdomligare ståndpunkt än den samtidiga fornsvenskan. Men lika obestridligt Men lika obestridligt är, att tvärtom fornsvenskan i vissa avseenden har ålderdomligare drag än isländskan; jag erinrar exempelvis blott om att det yngre enkla u-omljudet genomförts i denna senare (dat. pl. handum > hondum etc.), men icke i den förra (fsv. handum etc.). Det vore därför onekligen mycket förvånande, om Rökstenens språk från omkring år 900, hvad nasalering av vokaler efter nasal konsonant beträffar, skulle intaga en yngre ståndpunkt än så väl Frösö-inskriften från omkring 1050 som ock isländskan från omkring 1140 (den gamle isl. grammatikerns språk). |