Imágenes de páginas
PDF
EPUB
[ocr errors]

runinskrifter från 1000-talet att bedömma. Så ock nasalt a efter nasal konsonant i rotstavelsen, när någon gång i någon relativt yngre runinskrift exempel därpå anträffas.

Då föregående nasal konsonant på samnord. tid icke nasalerat efterföljande vokal, så är naturligtvis nasaliteten även i isl. ord sådana som mér, framer "fräcka” av relativt sent ursprung, d. V. s. i stavelser med fortis och i stavelser med stark levis.

Den gamle isl. grammatikerns uppgift, att ord av typen mér hade nasalvokal, bekräftas av övergången g>ó efter nasal konsonant i isl. nøtt > nótt, nøgranni > nógranni; jmf. Falk i Arkiv N. F. II, 114 ff., Wadstein: Fno. homiliebokens ljudlära s. 66 ff., Kock i IF. V, 155, Arkiv N. F. VI, 341 f. Denna utveckling av nasalt ø till ó synes emellertid hava varit sen, ty ännu den gamle isl. grammatikern upptar von "förhoppning” såsom exempel på ord med nasalt ý (ej nasalt ó ')). Om partikeln nefa : nema och den senare formens förhållande till nasaleringen jmf. Kock i Arkiv III, 155.

Om i den gamle isl. grammatikerns språk (såsom Noreen antar) även stavelser med svag levis hade nasalerad vokal, när denna föregicks av nasal konsonant (t. ex. de långstaviga gen. pl. minna av pron. poss. minn "min", komparat. brynna "skarpare"), så är naturligtvis även denna nasalitet av relativt ungt datum och ej, såsom Noreen menar, urgammal. Detta kan för de två nämnda exemplen till full evidens visas även på en annan väg. Gen. pl. minna har som bekant i jämförelsevis sen tid uppstått ur äldre *mīnra (jmf. got. meinaizē) och komparativen brýnna ur äldre *brūnra (jmf. got. batizan). Det är emellertid självklart, att den nasala konsonanten ej kunde nasalera den följande ändelsevokalen i minna, brýnna vid en tid, då orden ännu hette *mīnra, *brūnra.

1) Det är för övrigt anmärkningsvärt, att o'l "rem" av honom anföres med onasalerat l', ehuru ordet, såsom Falk Arkiv N. F. II, 115 gjort troligt, hör tillsamman med åyrúan "rem" och på grund av sitt nasala o övergått till ól. Ordet synes alltså omkring 1140 icke i alla dialekter hava havt kvar nasaliteten,

[ocr errors]

Emellertid är det tvivelaktigt, huruvida gen. pl. minna och komparat. brynna över huvud hade nasal ändelsevokal i isländskan omkring år 1140. Detta gäller även övriga (av Noreen från den gamle grammatikern anförda) långstaviga ord med nasal konsonant före en ändelsevokal med svag levis.

Noreen anför nämligen Arkiv III, 36 såsom exempel på ord med nasal ändelsevokal icke blott fra.me'r "fräcka”, utan ock mi'nna "påminna”, mienna ”mina” (gen. pl. av minn), mo'na "skall icke”, mó'na "moder", runar "galtar", rúnar "runor”, bryonna ”vattna", brýnna ”skarpare”, veniz ”vänje sig", veni-z "skryter”. Han trycker orden med punkt efter ändelsevokalerna för att angiva nasalitet och anmärker, att alla dessa exempel äro anförda i Šn. E. Härvid är emellertid att framhålla, att (såsom redan av mig anmärkts) intet bland dessa ord i handskriften (cod. wormianus) bar punkt efter ändelsevokalen, och att orden visserligen anföras i Sn. E., men (med undantag av framer ensamt) icke såsom exempel på att ändelsevokalerna äro nasalerade.

Frågan är då, om man icke desto mindre är berättigad till antagandet, att ändelsevokalerna i samtliga dessa och dylika ord voro nasalerade.

Vi hava ovan sett, att ultimavokalen i framer "fräcka" var nasalerad (liksom é i mér "mig'). Detta framer hade kort rotstavelse och stark levis på ultima. Man kan därför helt visst sluta, att även andra ord med detta kvantitets- och akcentförhållande och med nasal före andra stavelsens vokal hade denna nasalerad, såsom runar "galtar”, veniz ”vänje sig”. Men då vokaler över huvud hällre äro nasalerade, ju starkare de äro akcentuerade, och då på samnordisk tid ultimas nasalitet förlorats i de långstaviga gelda med svag levis på ultima, men ännu bibehölls i de kortstaviga eta etc. med stark levis på ultima, så följer icke med nödvändighet av nasaliteten hos mér och hos ultima med stark levis i det kortstaviga framer, att långstaviga ord av typen minna "påminna", minna ”mina" (gen. pl.), móna ”moder”, rúnar "runor” etc. hade nasal vokal i den med svag levis akcentuerade ultima i isländskan omkring år 1140.

Det är möjligt att så var fallet i den gamle grammatikerns språk, men då det är blott första stavelsens kvantitet i runar "galtar" och rúnar "runor" etc., som han jämför med hvarandra, så är det även möjligt, att rúnar i hans språk hade onasalerat a, och att alltså i runar och rúnar ultima-vokalernas kvalitet ej var fullt identisk, liksom deras akcent- och kvantitetsförhållanden helt visst icke voro det.

Liksom frågan, huruvida ord av typen rúnar (med nasal före en ändelsevokal med svag levis) i den gamle isländske grammatikerns språk hade eller icke hade nasalerad ultima-vokal, icke kan säkert avgöras, så är den också i jämförelse med den ovan avhandlade nasalitetsfrågan av underordnad vikt.

Efter den nu gjorda utredningen av de nordiska språkens nasalvokaler i infortis-stavelser under en förhistorisk tid, skola vi med några ord avhandla brytningsförhållandena i de jämförelsevis få orden av typen fsv. sældan sialdan, isl. sialdan, d. v. s. i sådana ord, som på samnordisk tid i rotstavelsen hade e-ljud och i andra stavelsen a + en i de fornnord. literaturspråken alltjämt kvarstående nasal konsonant. Orden av denna typ hava dock nästan alltid ytterst lätt kunnat påvärkas av besläktade ord, hvilkas brytningsförhållanden redan blivit utredda, och det torde åtminstone för närvarande knappast med visshet kunna avgöras, hvilken den ljudlagsenliga utvecklingen av ett samnord. ord av typen *seldan varit.

Den föregående undersökningen har lärt oss, att åtminstone i viss ställning på samnord. tid infortis-vokaler ännu voro onasalerade, hvilka senare genom inflytande av en bredvid stående nasal konsonant blivit nasalerade; så var t. ex. ultima-vokalen i rūnar på samnord. tid onasalerad, men i Frösö-inskriften (omkring 1050) nasalerad. Det vore därför icke överraskande, om även i annan ställning infortis-vokaler i relativt sen tid blivit nasalerade. Vidare erinrar jag om att i vissa nordiska dialekter under en senare period en föregående vokal blivit nasalerad i och med förlusten av en följande nasal konsonant. Så hava i Selbu-målet i Norge t. ex. fnorska norðan blivit noora med nasalerat a, fnorska sīn (nom. sg. f. 'sin') blivit med nasalerat i 1) etc. i och med förlusten av det slutljudande -». Schagerström har i

-n Sv. landsm. II nr 4 s. 56 f. och Beckman ib. XIII nr 3 visat, att i en mängd svenska bygdemål bestämda formen av typen boken övergick till boka därigenom att i boken ultimas vokal nasalerades i och med förlusten av det slutljudande

hvarefter *boke med nasalerat -e blev boka.

-N,

1; Noreen i Arkiv III, 24, Amund B. Larsen: Det kongel, norske videnskabers selskabs skrifter 1885 s. 75.

Man finner brytningsdiftongen ia i följande ord och ordgrupper

Adverben på -an iafnan, giarnan hava brytning, men de kunna naturligtvis ytterst lätt hava påvärkats av motsvarande adjektiv iafn, giarn (jämte adv. giarnan finnes för övrigt som bekant även giarna). Brytningen kan hava på analogisk väg överförts även till adverbet isl. fsv. sialdan, da. sjælden. Fritzner? anmärker nämligen riktigt, att komparativen sialdar och det i åtskilliga komposita (sialdfenginn etc.) ingående siald- visa, att adv. sialdan bildats av ett en gång existerande adjektiv *sialdr liksom adv. iafnan av iafn etc. För övrigt skulle brytningsdiftongen i sialdan även kunna hava överförts från komp. sialdar, sialdnar och superl. sialdnast. Då därför fsv. jämte sialdan (siældan) mycket ofta har sældan och nysv. använder sällan utan brytning, så är det möjligt, att brytning icke inträdde i samnord. *seldan. Dock bör framhållas, att fsv. sældan nysv. sällan ej är bevisande, eftersom det kan vara ett lågtyskt låneord (mnt. selden). Jämte det normala fsv. fiarran (fiærran, nysv. fjärran) finnes i fsv. även færran (færan, færren, ferron); fno. har en gång fiæran. Vid sidan av isl. fiarri, fsv. fiarre (fiærre) "fjärran” förekomma stundom fsv. færre, ferra och komp. færme(e)r. Isl. använder även fiar, fsv. fiær "fjärran”. Då færre säkerligen är den ljudlagsenliga formen, kan æ på analogisk väg hava överförts till adv. færran, men å andra sidan kan även fiarran naturligtvis genom analogisk påvärkan ha fått ia.

Brytningen i fgutn. piapan "dädan" (jämte pepan) talar för att fno. pedan, fsv. papan, nysv. dädan, fda. thæthæn, nyda. deden innehåller germ. e-ljud; dock är naturen av rotstavelsens vokal i papan icke i allo klar (jmf. Kock i Ark. N. F. VII, 122 ff.). Det fgutn. piapan kan naturligtvis hava fått brytning samtidigt med bera > fgutn. biera etc., d. v. s.

ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI XVII, NY YÖLJD XUI,

13

icke genom den samnord., utan genom den dialektiska (speciellt fgutn.) brytningen (jmf. s. 184) ‘).

Biarkan n. "björkris”, namnet på runan B, har brytning. I nyisl. betyder bjarkan pl. björkun "björkträdets frukt”. Möjlighet finnes dock, att biarkan fått ia på analogisk väg från biarkar, gen. sg. och nom. ack. pl. av biork, biarkey etc. Även vid en möjligen existerande böjning pl. biorkun : sg. *berkan kan väl detta senare ha ombildats till biarkan under inflytande av neutrer sådana som pl. tiold : sg. tiald etc.

I fall þepan, papan; sældan; færran äro ljudlagsenliga former, så har på samnord. tid den yngre a-brytningen icke värkats av ett kvarstående a-ljud, som efterföljes av en kvarstående nasal konsonant. Orsaken är självklar: a-ljudet i pepan etc. hade blivit nasalerat av det följande n-ljudet (jmf. faikiąn 'faigian' på Rökstenen omkring år 900, kupąn 'Jan', sipan 'siðan' i Härened-inskriften från 900-talet och även de ovan S. 181 anförda samnord. formerna *geldan, *etan), och, såsom vi ovan erfarit, värkar på samnord. tid blott ett onasalerat (icke ett nasalerat) a brytning. I detta fall hava biarkan, sialdan etc. fått brytningsdiftong på analogisk väg

I fall åter brytningen i biarkan, sialdan etc. är ljudlagsenlig, så är förhållandet att uppfatta på följande sätt. Då, såsom nyss ovan framhållits, det samnord. språket ännu icke hade nasalerat a i ord av typen rūnar, ehuru a i dylik ställning senare blev nasalerat, så är det möjligt, att på samnord. tid ord av typen fæigian ännu icke hade nasalerat a,

1) Partic.-bildningar sådana som gialdandi, fsv. bærande "kvinnlig födslolem" komma ej egentligen med i räkningen, då do naturligtvis hava samma vokalisation som motsvarande infin, och 3. pl. presens (isl. gialda, fsv. bæra etc.). Förhållandet är likartat med femininer av typen iarpan "begravelse" (jmf. infin. iarba), tialdan "opførelse af telt" (jmf. infin. tialda). Det av Fritzner? från Hønsnaþóris saga anförda 'giagran' är ett årat neyóuevov. Heusler trycker i sin upplaga (7. 26) giolgron och översätter "geflunker? betrügereien ?" Islend.-sögur II, 139 upptar formen gjalgrun. För övrigt är väl även detta fem. bildat av ett verb (*gialgra).

« AnteriorContinuar »