Imágenes de páginas
PDF
EPUB

Man finner brytningsdiftongen ia i följande ord och ordgrupper.

Adverben på -an iafnan, giarnan hava brytning, men de kunna naturligtvis ytterst lätt hava påvärkats av motsvarande adjektiv iafn, giarn (jämte adv. giarnan finnes för övrigt som bekant även giarna). Brytningen kan hava på analogisk väg överförts även till adverbet isl. fsv. sialdan, da. sjælden. Fritzner2 anmärker nämligen riktigt, att komparativen sialdar och det i åtskilliga komposita (sialdfenginn etc.) ingående siald- visa, att adv. sialdan bildats av ett en gång existerande adjektiv *sialdr liksom adv. iafnan av iafn etc. För övrigt skulle brytningsdiftongen i sialdan även kunna hava överförts från komp. sialdar, sialdnar och superl. sialdnast. Då därför fsv. jämte sialdan (siældan) mycket ofta har sældan och nysv. använder sällan utan brytning, så är det möjligt, att brytning icke inträdde i samnord. *seldan. Dock bör framhållas, att fsv. sældan nysv. sällan ej är bevisande, eftersom det kan vara ett lågtyskt låneord (mnt. selden). Jämte det normala fsv. fiarran (fiærran, nysv. fjärran) finnes i fsv. även færran (færan, færren, ferron); fno. har en gång fiæran. Vid sidan av isl. fiarri, fsv. fiarre (fiærre) "fjärran” förekomma stundom fsv. færre, ferra och komp. færme(e)r. Isl. använder även fiar, fsv. fiær "fjärran". Då færre säkerligen är den ljudlagsenliga formen, kan æ på analogisk väg hava överförts till adv. færran, men å andra sidan kan även fiarran naturligtvis genom analogisk påvärkan ha fått ia.

Brytningen i fgutn. piapan "dädan” (jämte pepan) talar för att fno. peðan, fsv. pæpan, nysv. dädan, fda. thathan, nyda. deden innehåller germ. e-ljud; dock är naturen av rotstavelsens vokal i pæpan icke i allo klar (jmf. Kock i Ark. N. F. VII, 122 ff.). Det fgutn. piapan kan naturligtvis hava fått brytning samtidigt med bera> fgutn. biera etc., d. v. s.

ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI XVII, NY FÖLJD XIII,

13

icke genom den samnord., utan genom den dialektiska (speciellt fgutn.) brytningen (jmf. s. 184) 1).

Biarkan n. "björkris", namnet på runan B, har brytning. I nyisl. betyder bjarkan pl. björkun "björkträdets frukt”. Möjlighet finnes dock, att biarkan fått ia på analogisk väg från biarkar, gen. sg. och nom. ack. pl. av biork, biarkey etc. Även vid en möjligen existerande böjning pl. biorkun : sg. *berkan kan väl detta senare ha ombildats till biarkan under inflytande av neutrer sådana som pl. tiold: sg. tiald etc.

I fall pepan, pæpan; sældan; færran äro ljudlagsenliga former, så har på samnord. tid den yngre a-brytningen icke värkats av ett kvarstående a-ljud, som efterföljes av en kvarstående nasal konsonant. Orsaken är självklar: a-ljudet i pepan etc. hade blivit nasalerat av det följande n-ljudet (jmf. faikian 'faigian' på Rökstenen omkring år 900, kupạn 'gódan', sipan 'sidan' i Härened-inskriften från 900-talet och även de ovan s. 181 anförda samnord. formerna *geldan, *etan), och, såsom vi ovan erfarit, värkar på samnord. tid blott ett onasalerat (icke ett nasalerat) a brytning. I detta fall hava biarkan, sialdan etc. fått brytningsdiftong på analogisk väg.

I fall åter brytningen i biarkan, sialdan etc. är ljudlagsenlig, så är förhållandet att uppfatta på följande sätt. Då, såsom nyss ovan framhållits, det samnord. språket ännu icke hade nasalerat a i ord av typen runar, ehuru a i dylik ställning senare blev nasalerat, så är det möjligt, att på samnord. tid ord av typen fæigian ännu icke hade nasalerat a,

1) Partic.-bildningar sådana som gialdandi, fsv. bærande "kvinnlig födslolem" komma ej egentligen med i räkningen, då de naturligtvis hava samma vokalisation som motsvarande infin. och 3. pl. presens (isl. gialda, fsv. bæra etc.). Förhållandet är likartat med femininer av typen iarpan "begravelse" (jmf. infin. iarpa), tialdan "opførelse af telt" (jmf. infin. tialda). Det av Fritzner2 från Hønsnaþóris saga anförda 'giagran' är ett åлa§ λɛуóμɛvov. Heusler trycker i sin upplaga (7. 26) giolgron och översätter "geflunker? betrügereien ?" Islend.-sögur II, 139 upptar formen gjálgrun. För övrigt är väl även detta fem. bildat av ett verb (*gialgra).

ehuru de åtminstone i vissa bygder (Rökstenen, Härenedstenen) omkring år 900-1000 hava det. Då nu vidare i yngre nordiska dialekter en föregående vokal blivit nasalerad först i och med förlusten av en efterföljande nasal (norðan > noora med nasalt a, boken > *boke med nasalerat e > boka, s. 292), så var utvecklingen följande. I och med förlusten av slutljudande -n blev på samnord. tid föregående vokal nasalerad; däremot hade vid denna tid åtminstone i infortis-stavelse ett kvarstående n-ljud ännu icke gjort den föregående vokalen nasal 1). Alltså blev infin. *geldan > *gelda, senare infin. *etan > *etą; därefter förlorades i det långstaviga *geldą nasaliteten (> gelda), men kvarstod ännu i det kortstaviga *etą. Ännu vid denna tid hade det kvarstående -n i *berkan icke gjort a-ljudet nasalt. Nu inträdde den yngre a-brytningen; därvid blev gelda > gialda och *berkan > biarkan, emedan orden hade onasalerat a, men *eta med nasalerat a bröts icke (eta). Först senare fingo ord av typen biarkan åtminstone i vissa bygder nasalerad ändelsevokal.

:

Hvilken av dessa två uppfattningar av ord av typen sialdan sældan än må vara att föredraga, blir den ovan å daga lagda ljudlagen, enligt hvilken på samnord. tid blott onasalerat a värkade brytning, därav naturligtvis oberörd 2).

Såsom resultat av ovanstående undersökningar anser jag mig kunna anteckna följande:

1) Måhända överfördes nasaliteten till föregående vokal även i ord av typen *funsaR>fuss etc. först i och med förlusten av den nasala konsonanten. 1) Så vitt jag ser, torde det ej kunna visas, att vid den yngre u-brytningen ändelse vokalens nasalitet spelat någon roll. För en motsatt uppfattning skulle väl snarast några kortstaviga fem. n-stammar kunna anföras såsom seta: obl. kasus setu, geta getu, bera beru, eta "krubba" (jämte iata): etu. Emellertid torde e-ljudet i dessa ord ovan s. 170 hava på annat tillfredsställande sätt förklarats. Däremot har man u-brytning i de kortstaviga fem. n-stammarna tiara : tioru, fiara : fioru, iara : ioru; ack. pl. av den mask. u-stammen kiolr heter kiolu. Fsv. har tiughu (< *tezunn, #tezunR)

I. Den yngre a-brytningen har ljudlagsenligt inträtt i olika omfång i de skilda nordiska fornspråken. För ord utan kvarstående -n i ändelser gälla följande regler:

1. I det normala västnordiska språket har den genomförts i långstaviga ord (gelda > gialda etc.) och i sådana kortstaviga, hvilkas ändelsevokal a på samnordisk tid var onasalerad (nom. sg. *eta > iata "krubba"); däremot icke i kortstaviga ord, hvars ändelsevokal a på samnordisk tid var nasalerad (inf. *eta(n) > eta).

2. I den normala fsv. och den normala fda. har den yngre a-brytningen genomförts väsentligen enligt samma regler. Dock har i dessa språk brytningen inträtt även i kortstaviga ord med supradentalt efter rotvokalen e och med på samnord. tid nasalerad ändelsevokal a (isl. stela: fsv. stiala fda. stialæ etc.).

3. I forngutn. och i Dalmål har den yngre a-brytningen inträtt både i lång- och kortstaviga ord, oberoende av huru

och fno. en gång tiogo. I de nu anförda kortstaviga formerna har ett slutljudande -n förlorats. Brytningsdiftongen io (iu) finnes ock i ord med den nasala konsonanten kvarstående efter ändelsens u-ljud, t. ex. isl. iotunn, Iorundr, fsv. Iurunder, Iorunder, tiughunde, isl. dat. pl. giofum, fda. Biørund, isl. diorfung, fiorsungr, iormungandr, dat. siolfum, (Fiorgyn).

Det är naturligtvis alldeles icke förvånande, att delvis en annan regel gjort sig gällande vid den yngre u-brytningens genomförande än vid den yngre a-brytningens genomförande. Ljuden u och a hava ju en mycket olikartad kvalitet, och t. o. m. den olikartade kvaliteten hos nasalerat a och onasalerat a har, såsom vi ovan sett, vållat, att dessa två ljud spelade en olika roll vid a-brytningen.

När verb av typen eta, i motsats till verb av typen gialda, icke hava brytning i 1. pl. pres. ind. och imperat. (etum, men gioldum), så beror det naturligtvis på analogi-inflytande från 3. pl. pres. ind. (och från infin.). Dessa sistnämnda former hette nämligen ljudlagsenligt eta, under det att 2. och 3. sg. pres. hette etr, 2. pl. pres. etip. Påvärkan från eta vållade (tillsamman med etr, etip), att etum kvarstod oförändrat (och icke bröts till *iotum). Då däremot 3. pl. pres. ind. och infin. hette gialda, kunde e-ljudet i *geldum icke genom inflytande från dessa former bibehållas, och inflytandet från sg. geldr, 2. pl. geldip var ej tillräckligt till bevarandet av *geldum. Därför bröts detta ljudlagsenligt till gioldum.

vida ändelsevokalen a på samnord. tid var nasalerad eller icke (fg. ieta "äta" etc.).

Även i vissa andra både väst- och östnordiska dialekter (t. ex. i fornöstgötskan) har brytningen inträtt i större omfång än i resp. det normala västnordiska och det normala östnordiska språket.

Om ord av typen isl. sialdan, fsv. sialdan, sældan se s. 193 f.

II. 1. Under en viss samnordisk period hade ändelsevokalen a, efter hvilken en på urnordisk tid kvarstående nasal konsonant gått förlorad, mistat sin nasalitet i stavelser med svag levis (gelda < *geldan), men bibehöll ännu sin nasalitet i stavelser med stark levis (eta < *etan).

På samnordisk tid värkade blott ett onasalerat (ej ett nasalerat) a yngre brytning (gelda > isl. gialda, nom. sg. *eta > iata "krubba"; men infin. eta "äta").

Troligen genomfördes den östnordiska brytningen stela > stiala senare än brytningen gelda > gialda, hvilken finnes även i det normala västnordiska språket, och troligen inträdde efter den gemensamt östnordiska brytningen stela > stiala den i fgutn., dalskan etc. mötande brytningen eta > iata (ieta) "äta" etc. Brytningen i stiala etc. ävensom brytningen i iata "äta" etc. inträdde sannolikt, sedan ultima-vokalen förlorat sin nasalitet.

2. Infortis-vokaler, föregångna av nasal konsonant (t. ex. *sterna isl. stiarna) voro på samnordisk tid icke nasalerade. Förhållandet är detsamma ännu i de älsta danska inskrifterna med yngre runor (omkring 800) och i Rökinskriften (omkring 900). Först senare har, åtminstone i vissa bygder, vokalnasalering i dylik ställning inträtt.

Förhållandet med nasalering av fortis- och semifortisvokaler genom föregående nasal konsonant är detsamma, ännu på Rökstenen t. ex. nabnum ('nafnum').

Lund.

Axel Kock.

« AnteriorContinuar »