Imágenes de páginas
PDF
EPUB
[ocr errors]

Till frågan om behandlingen av ljudför

bindelsen aiw i fornnordiska språk.

Högst olika åsikter hava under årens lopp blivit framställda för att förklara de mångskiftande formerna av de isl. orden siór, siár, sær; sniór, sniár, sna'r; frió, fræ'; miór, miár, mær; sliór, sliár, slæ'r; friór, fræ'r, hvilka ord samtligen på gotiska hava ljudförbindelsen -aiw-, för så vitt de finnas i detta språk. Ännu större växling företer i isländskan motsvarigheten till det got. aiws "tidrymd”: isl. ei, ey, d', é (fsv. även a), men det got. saiwala "själ" överträffar alla dessa ord i brokig mångfald på det nordiska språkområdet, om även de runristade formerna medräknas: isl. sál, fsv. siāl, sēl, run. sal, siol, saul 0. s. v. Härtill kommer, att i bygdemål vissa av dessa ord uppträda under ännu andra former.

Det torde vara överflödigt att gendriva alla de olika meningarna om dessa många formers förklaring.

Enligt min uppfattning har redan Jacob Grimm varit inne på riktigt spår till tydningen av i siór o. s. v., då han i Deutsche grammatik I? (1822) s. 298 noten yttrar: "Sniór (nix), siór (mare) gelten neben den oben beim æ angeführten snær, sær, und erklären sich wie das alth. io (unquam) aus dem got. aiv; schlechter scheint die schreibung sniár, siár" (jmf. även Holtzmann: Altd. gramm. I [1870] s. 128).

Liksom det got. aiw genom diftongens monoftongering och genom vokalisation av w-ljudet utvecklats till fht. eo, io "alltid", och liksom på liknande sätt aiw i fsaxiskan övergått tilleo, io "alltid", så har genom åtskilliga mellanstadier (hvarom nedan) ljudförbindelsen -aiw- (got. saiws) i de nordiska språken resulterat i io i siór etc.

ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI XVII, NY FÖLJD XIII,

Däremot lämnar Grimm växelformerna sniár, siár till sniór, siór alldeles oförklarade. Icke häller har annars någon tillfredsställande förklaring av växlingen siór : siár etc. blivit given. Att med Noreen t. ex. Aschw. gramm. § 69, 2 antaga, att i siár etc. skulle vara ursprungligare än iā i siór etc., och att io i siór skulle genom w-omljud hava uppstått ur iä, är oantagligt, särskilt därför att själva upphovet för iā därigenom blir alldeles dunkelt; Noreen försöker icke att i anf. arb. förklara det. Hultman, som i Ark. nf. XIII, 209 ff. senast yttrat sig om växlingen siór : siár, anser i vara det äldre, och han menar det vara sannolikt, att på analogisk väg utbytts mot iā: genom inflytande från växlingen à : 7 i substantivet már : mór "mås” och i adjektiven hár : hór "hög", frár : frór "karsk" skulle siór etc. även fått formen siār etc. Hultman anför även några andra, såsom han själv anser, mindre säkra ord, hvilka han menar måhända ha kunnat tjäna såsom mönster. Det synes mig dock icke möjligt att genom inflytande blott från några få (och blott tre säkra) ord förklara växlingen : i de mycket vanliga isl. substantiven siór : siár, sniór : sniár och i adjektiven miór : miár, sliór : sliár (även forngutn. använder för övrigt sia "sjö"), och detta så mycket mindre, som de ords betydelse, hvilka skulle hava framkallat analogien, är vitt skild från betydelsen av de ord, som skulle hava varit utsatta för påvärkningen.

På en vida enklare väg torde växlingen io : kunna förklaras.

I Beitr. XX, 134 har jag havt tillfälle visa, att i vissa trakter av det fornnorska språkområdet samt i fornsvenskan följande ljudlag har genomförts: "brytningsdiftongen io övergår till ia, när kort a följer i nästa stavelse”; så har t. ex. fno. nom. pl. fiotrar blivit fiatrar, ack. sg. fiolda > fialda.

Vidare framhöll jag i IF. V, 156, att i fsv. sniðr, siõr, sliör, mior, hvilka ord i isl. hava växelformer med ,

[ocr errors]

bör hava havt ett annat uttal än iö i sådana fsv. ord som hion, lon etc., hvilka icke i isl. hava dylika växelformer, och detta därför att blott i den förra ordgruppen iö i yngre fsv. övergår till ig (nysv. sn(i)ä, sjö, sli)ö, yngre fsv. mig-), under det att io kvarstår i nysv. hjon, Jon etc. På grund av en likartad iakttagelse och dessutom med stöd av uttalet i Nylands-målet, där ord av typen hiön använda io (hion), men ord av typen miör hava jåü (mjåär), framställde Hultman i Finländska bidrag till svensk språk- och folklifsforskning s. 121 noten 1 samtidigt den meningen, att ō i diftongen io i fsv. sniðr etc. havt ett mera a-liknande uttal än vanligt långt 7-ljud (Finländska bidrag publicerades något tidigare än i fråga varande häfte av IF.).

Då alltså o-ljudet i de fornnord. orden siör etc. hade ett mera a-liknande uttal än 7-ljudet i stóll etc., och då inom ett vidsträckt språkområde brytningsdiftongen io blev ia (fiolda > fialda) framför följande a, så är man berättigad att för den samnordiska språkperioden uppställa följande ljudlag: den ur äldre aiw utvecklade diftongen io övergick till ia, när a följde i nästa stavelse. Troligen var vid denna tid io ännu en fallande diftong (med huvudtrycket på i), eller ock var det exspiratoriska trycket lika fördelat på i och o.

I nom. sg. sior, gen. sios (jämte siowar), dat. siowi, sio, ack. sio kvarstod io oförändrat. Däremot övergick io till ia enligt den uppställda regeln i gen. sg. siowar, nom. pl. siowar, gen. pl. siowa, ack. pl. siowa. I dessa fyra former erhöll man alltså ia: siawar, siawa, och ia spred sig sedan på analogisk väg, så att nom. sg. fick formen sian jämte sior och vid senare akcentomflyttning på diftongen och därmed följande förlängning av dess senare komponent: siár, siór. Så är ock fgutn. siār "sjö" att förklara.

På samma sätt tydes sniár : sniór. Det förtjänar framhållas, att trots ordets betydelse nom. och ack. pl. sniávar (snióvar), sniáva (snióva) äro fullt brukliga i isländskan, och att enligt Rietz pl. snåiar i betydelsen "snöväder” användes i Sverge (såsom det vill synas, på Gottland). I adjektiven hade ju en mängd former a i andra stavelsen, och från dessa inträngde ia, fakultativt till de övriga. Så kvarstod t. ex. nom. sg. m. mior, under det att ack. sg. m. miowan blev miawan; senare genom analogi-inflytande nom. sg. m. miár jämte miór. Som miór : miár förklaras sliór : sliár.

Denna min förklaring bekräftas av subst. frió : free'. Under det att det maskulina siór : sær har sidoformen siár, och det maskulina sniór : snær har sidoformen sniár, så användes i det neutrala frió : fræ ingen sidoform *friá. Orsaken är den, att blott en enda kasus (gen. pl.) hade ändelsevokalen a, under det att fyra kasus av siór och sniór använde denna ändelsevokal. Gen. pl. *friawa ensamt kunde icke på analogisk väg påvärka ordets vokalisation. I överensstämmelse härmed har man till neutrum hræ' "lik” (jmf. got. hraiwa-) ingen sidoform. Adjektivet friór : fræ'r har (genom anslutning till substantivet fre') icke häller utbildat

fræ någon sidoform *friár 1).

Jag övergår till växlingen sniór : sner etc.

Under det att, såsom ovanstående torde hava visat, förklaringen av växlingen sniár : sniór etc. är mycket enkel, är utredningen av växelformerna snæ'r : sniór etc. något mera komplicerad.

Bland dem som under senare år yttrat sig om upphovet till diftongen iö är, så vitt jag ser, framför allt Falk (i Ark.

1) I samband med den här påvisade utvecklingen io > ia framför a torde det förtjena tagas i övervägande, huruvida icke i Tunestenens witadahalaiban witada- uppstått ur *witāda- (jmf. got. witob), emedan ō i infortisstavelse efterföljdes av a i nästa stavelse. witada- och prijor på Tunestenen voro alltså i fonetiskt avseende icke likställda. Dock har naturligtvis a i witadautvecklats tidigare, än sniowa R blev sniawar etc,

III, 292 f.) att nämna; det är dock blott i all korthet, som han behandlar saken. Han framhåller, att det got. pret. spaiw (till speiwan "spotta”) ljudlagsenligt måste återfinnas i isl. pret. spió (till isl. spýia "spy"), och att t. ex. got. saiws i överensstämmelse härmed motsvaras av isl. siór på så sätt, att (liksom man i fht. har nom. sneo : gen. snêwes) en äldre nom. *sawr *s@or blivit siór, under det att gen. sawar, pl. sawar etc. kvarstodo: i ljudförbindelsen -āiw- har alltså v i slutljud och framför konsonant vokaliserats.

I Ark. nf. XIII, 211 anmärker Hultman med rätta, att den av Falk fordrade äldre böjningen ack. sió (nom. sior) : gen. sæ'var värkligen finnes i en gammal isl. handskrift, nämligen Kod. 1812 4:0 i gl. kgl. samlingen på kgl. biblioteket i Köpenhamn. Oberoende av Hultman hade jag för åtskilliga år sedan iakttagit, att denna handskrift använder ack. sió · gen.

sæ'var. Hultman menar liksom Falk, att nom. ack. *sawr, *saw ljudlagsenligt blivit siór, sió, men han anser, avvikande från Falk, att ã-ljudet i *sawr (sæ'r) liksom i

a snar, fra', fræ'r, ma'r, sla'r skulle hava framkallats

genom i-omljud. Ljudförbindelsen aiw skulle först ha blivit āw enligt känd ljudlag, hvarefter āw skulle hava blivit i-omljutt till aw. (Om pret. spió uttalar han sig icke). Även andra författare, som på senare tid yttrat sig om e-ljudet i ifrågavarande ordgrupp (sæ'r etc.), synas mena, att det alltid måste uppfattas såsom i-omljud av ā; i överensstämmelse härmed söker t. ex. Bugge i Beitr. XXIV, 457 förklara fra'.

Emellertid torde det vara höjt över hvarje tvivel att, liksom got. pres. sg. speiwis (till det starka verbet speiwan "speien") fullständigt motsvaras av isl. pres. sg. spyr med utveckling av īw till y enligt den av mig i IF. V, 153 ff. framställda regeln, så också pret. spaiw till samma verb motsvaras av isl. spió ). Ett pret. sådant som spaiw var som be

2

1) Noreens uppfattning av pret, spió i Aisl. gramm.? § 415 anm. 3 är säkert oriktig.

« AnteriorContinuar »