(snióvar), sniáva (snióva) äro fullt brukliga i isländskan, och att enligt Rietz pl. snåiar i betydelsen "snöväder" användes i Sverge (såsom det vill synas, på Gottland). I adjektiven hade ju en mängd former a i andra stavelsen, och från dessa inträngde ia, ia fakultativt till de övriga. Så kvarstod t. ex. nom. sg. m. mior, under det att ack. sg. m. miowan blev miawan; senare genom analogi-inflytande nom. sg. m. miár jämte miór. Som miór: miár förklaras sliór: sliár.

Denna min förklaring bekräftas av subst. frió : fræ'. Under det att det maskulina siór sær har sidoformen siár, och det maskulina sniór: snæ'r har sidoformen sniár, så användes i det neutrala frió: fræ' ingen sidoform *friá. Orsaken är den, att blott en enda kasus (gen. pl.) hade ändelsevokalen a, under det att fyra kasus av siór och sniór använde denna ändelsevokal. Gen. pl. *friawa ensamt kunde icke på analogisk väg påvärka ordets vokalisation. I överensstämmelse härmed har man till neutrum hræ "lik" (jmf. got. hraiwa-) ingen sidoform. Adjektivet friór fræ'r har (genom anslutning till substantivet fræ') icke häller utbildat någon sidoform *friár 1).

Jag övergår till växlingen sniór snær etc.

:

Under det att, såsom ovanstående torde hava visat, förklaringen av växlingen sniár: sniór etc. är mycket enkel, är utredningen av växelformerna snæ'r sniór etc. något mera komplicerad.

Bland dem som under senare år yttrat sig om upphovet till diftongen iō är, så vitt jag ser, framför allt Falk (i Ark.

1) I samband med den här påvisade utvecklingen io > ia framför a torde det förtjena tagas i övervägande, huruvida icke i Tunestenens witadahalaiban witada- uppstått ur *witōda- (jmf. got. witōp), emedan ō i infortisstavelse efterföljdes av a i nästa stavelse. witada- och prijor på Tunestenen voro alltså i fonetiskt avseende icke likställda. Dock har naturligtvis a i witadautvecklats tidigare, än sniowaR blev sniawaR etc.

III, 292 f.) att nämna; det är dock blott i all korthet, som han behandlar saken. Han framhåller, att det got. pret. spaiw (till speiwan "spotta") ljudlagsenligt måste återfinnas i isl. pret. spió (till isl. spýia "spy"), och att t. ex. got. saiws i överensstämmelse härmed motsvaras av isl. siór på så sätt, att (liksom man i fht. har nom. sneo: gen. snêwes) en äldre nom. *sawr *s@or blivit siór, under det att gen. sawar, pl. sæwar etc. kvarstodo: i ljudförbindelsen -āiw- har alltså w i slutljud och framför konsonant vokaliserats.

I Ark. nf. XIII, 211 anmärker Hultman med rätta, att den av Falk fordrade äldre böjningen ack. sió (nom. siór): gen. sæ'var värkligen finnes i en gammal isl. handskrift, nämligen Kod. 1812 4:0 i gl. kgl. samlingen på kgl. biblioteket i Köpenhamn. Oberoende av Hultman hade jag för åtskilliga år sedan iakttagit, att denna handskrift använder ack. sió · gen. sæ'var. Hultman menar liksom Falk, att nom. ack. *sawR, *saw ljudlagsenligt blivit siór, sió, men han anser, avvikande från Falk, att @-ljudet i *sawr (sæ'r) liksom i snæ'r, fræ', frær, ma'r, slæ'r skulle hava framkallats genom i-omljud. Ljudförbindelsen aiw skulle först ha blivit aw enligt känd ljudlag, hvarefter aw skulle hava blivit i-omljutt till aw. (Om pret. spió uttalar han sig icke). Även andra författare, som på senare tid yttrat sig om @-ljudet i ifrågavarande ordgrupp (sæ'r etc.), synas mena, att det alltid måste uppfattas såsom i-omljud av a; i överensstämmelse härmed söker t. ex. Bugge i Beitr. XXIV, 457 förklara fræ'.

Emellertid torde det vara höjt över hvarje tvivel att, liksom got. pres. sg. speiwis (till det starka verbet speiwan "speien") fullständigt motsvaras av isl. pres. sg. spýr med utveckling av iw till 7 enligt den av mig i IF. V, 153 ff. framställda regeln, så också pret. spaiw till samma verb motsvaras av isl. spió 1). Ett pret. sådant som spaiw var som be

1) Noreens uppfattning av pret. spió i Aisl. gramm.' § 415 anm. 3 är säkert oriktig.

kant redan på urnord. tid enstavigt (jmf. pret. unnam på Reidstad-stenen), och möjligheten att förklara pret. spió genom att antaga en genom i-omljud uppkommen mellanform *spaw är alldeles utesluten. Alltså lär oss got. spaiw: isl. spió i motsats till t. ex. got. aiweins "evig" : isl. @vi "tidrymd” (< *āwi<*aiwi-), att ljudförbindelsen -aiw ljudlagsenligt övergick till -io, åtminstone när den redan på urnordisk tid stod i slutljud.

En dylik olikartad behandling av ljudförbindelsen aiw i spió och i a'vi (< *āwi-) är ljudfysiologiskt lätt förklarlig. I forngutniskan har diftongen æi (ei) visserligen i allmänhet övergått till ai (isl. bein fgutn. bain etc.), men ofta kvarstår den äldre diftongen æi (ei) omedelbart efter w: tueir, tueim, veita etc.; då det naturligtvis finnes en betydligt större olikhet mellan de två komponenterna i diftongen ai än mellan de två komponenterna i diftongen ei (ai), undvek man att i triftongen uei göra ei mera diftongiskt, än det redan var (Kock i Sv. landsm. XI nr 8 s. 46 f. 1)).

Vid en tid, då man uttalade såväl spaiw som *aiwi- med diftongen ai, tillämpades följande regel: aiw övergår till æiw i slutljud (tautosyllabiskt), men kvarstår (tills vidare) framför vokal. Alltså *spaiw > *spœiw, men *ai-wi-. Den olika behandlingen av ai beror på strävan att göra ai i triftongen -aiw mindre diftongiskt (jmf. fgutn. tueir men bain); i *ai-wi- hade man däremot ingen triftong eller åtminstone ingen utpräglad triftong.

Under en något senare period monofton gerades så väl i som ai framför följande w-ljud, så att *spaiw blev till *spaw, senare (genom mellanstadierna *spēu, *speu, *spio) till spió, liksom i fht. eo "alltid", snêo "snö" etc. blevo till io, snio etc., under det att i nordiska språk ordet *aiwiutvecklades till *awi- och (genom i-omljud) till æ'vi.

1) Där står s. 47 r. 6 genom tryck- eller skrivfel ai > ei i st. f. ei>ai.

Frågan är nu den: hava motsvarigheterna till det got. snaiws "snö", saiws "sjö" etc. utvecklats till sniór, siór etc. på alldeles samma sätt, hvarpå spaiw blev spió, eller har utvecklingen till sniór etc. delvis varit en annan? Denna fråga sammanhänger med en annan: förlorades stamvokalen (a, i) i adj. miór (*maiwan), i subst. siór (*saiwir) etc. före eller efter den tid, då ljudförbindelsen -ai- blev -āw- framför vokal i *aiwi- > *awi-, isl. æ'vi?

Den samgerm. ljudförbindelsen -aiw- i got. saiws "sjö", snaiws "snö", *hraiw "lik" (i hraiwa-dubo), hlaiw "grav", aiws (aiw) "tidsålder”, saiwala "själ", hwaiwa "huru" har i fsax. övergått till eo (io) i seo, sneo, hreo, eo io "alltid", seola, i fht. till éo, io i séo (siolih "maritimus"), snêo snio, hrêo, hlêo, éo io, (h)wêo wio. Det ligger därför nära att fatta även det fornnord. iō i isl. fsv. sniōr etc. såsom en utveckling ur -aiw-. Men övergången -aiw- > eo (êo), io i fsax. och fht. har inträtt oberoende av i-omljudet. Ville man nu med Hultman antaga, att i nom. sg. isl. fsv. sniōr etc. -aiw- först blivit -āw och sedan genom i-omljud -@w-, hvarefter detta -@w- utvecklades till iō, så upphävde man till väsentlig del åter likheten med utvecklingen i de västgermanska språken.

Härtill kommer, såsom en viktig faktor, att, så vitt jag ser, det är mycket tvivelaktigt, huruvida flera bland de i fråga varande orden borde få i-omljud. Adjektiven miór: miár: mær, sliór: sliár : slær, friór : fræ'r äro wa-stammar (icke ia- eller i-stammar). Substantivet frió: fræ' är wastam både i isl. och i gotiskan. För att förklara dess @-ljud anlita Bugge i Beitr. XXIV, 457 och Hultman i Ark. nf. XIII, 210 olika utvägar. Ordet siór siúr sær har visserligen fordom varit i-stam, såsom det intygas av fht. sêo (dat. pl. séwim). Däremot är det (trots isl. gen. sg. snióvar etc.) ovisst, huruvida även sniór: sniár: snær ursprungligen varit en i-stam. Nom., ack. pl. heta sniávar, sniáva etc.; fsax. sneo och ags. snáw äro wa-stammar.

Diftongen io i isl. zór "häst" bör säkerligen så förklaras, att sedan ändelsevokalen a förlorats i nom. ack. sg. *ehwar, *ehwa (jmf. lat. equus, got. aihwa-tundi), och sedan e-ljudet förlängts genom förlusten av h, nom. ack. *ēwR, *ew övergingo till *eur, *eu > iór, ió1).

Särskilt talar emellertid pret. spaiw > spió för att sniór etc. utvecklats oberoende av i-omljudet.

Utvecklingen till sniór, siór etc. är då mycket enkel. Sedan ändelse vokalerna a, i med infortis förlorats, böjde man t. ex. ordet "snö" sålunda: sg. nom. *snaiwr, ack. snaiw, dat. *snaiwi *snaiw, gen. *snaiwan; pl. nom. *snaiwar, gen. ack. *snaiwa, dat. *snaiwum. I formerna utan vokal efter -aiw(nom., ack. och delvis dat. sg.), övergick det tautosyllabiska -aiw- till -æiw-, senare -w- : *snaiwR>*snæiwR > *snaw R etc. (jmf. spaiw > *spæiw > *spāw). Från *snāwr, *snāw överfördes @ även till de tvåstaviga formerna, så att man fick sg. nom. ack. *snawR, *snaw: gen. snawar, pl. snāwar, snawa 2) och genom utveckling av det tautosyllabiska aw (genom eu > eu > io; jmf. fht.) till iō nom. ack. sniōr, snió : gen. snævar. Detta är, som nämnt, den böjning, som ännu i ordet siór väsentligen användes av Kod. 1812.

1) Urnord. *ehwa R var ursprungligen långstavigt med h+w efter e (ie. *ek-wos med +w), under det att urnord. *sehwan fsv. sẽa "se" ursprungligen var kortstavigt med det enhetliga ljudet hw efter e (ie. *seq"- med qw). Om på samnord. tid denna skillnad mellan h+w och det enhetliga ljudet hw ännu upprätthölls, så förklarar detta, att *ehwR blev till iór, men däremot pres. *sehwR till *sehr sér. Det samnord. språket intog i så fall i detta avseende en äldre ståndpunkt än got., ty här hade hw i aíhwa-tundi sammansmält till ett enhetligt ljud. Om åter ljudförbindelsen h+w på samnord. tid fått samma uttal som det enhetliga ljudet hw, så förklaras iór : pres. sg. sér på så sätt, att e+hw framför konsonant och i slutljud övergick till iō (*ehwR>iór), men framför vokal till ẽ (*sehwan > sẽa); i så fall har pres. sg. sér fått ē-ljudet från sẽa, sēum etc.

2) Detta hindrar naturligtvis icke, att t. ex. i ordet siór : sær, som ursprungligen var i-stam, -ljudet delvis även kan förskriva sig från nom. ack. pl., om nämligen ordet i dessa kasus böjdes såsom i-stam (*sāwiR, *sāwi) ännu efter ljudutvecklingen aiw>āw.