Imágenes de páginas
PDF
EPUB

:

:

Såsom i sniór snæ'r är växlingen iō att förklara i siór sær (i fsv. siōr, men såsom första kompositionsled i ortnamn även Sā-, t. ex. Sæby), frió : fræ', miór : mær, sliór : slær, friór fræ'r; hræ' förklaras såsom fræ'.

Härigenom sprides ock ljus över de mångskiftande formerna av ordet "själ". Som bekant har Vigfússon i IED. ut- . talat den förmodan, att isl. sál, sála, som anträffas tidigast hos Hallfred, skulle vara ett låneord (ags. sāwol, sāwl). Brate har i Uppsalastudier s. 6 ff. sammanställt de olikartade i runinskrifter mötande formerna av ordet "själ", och han anser dem samtliga vara lånade (från fornsaxiskan eller angelsaxiskan), emedan enligt hans uppfattning så mångskiftande former icke skulle kunna återföras på en gemensam nordisk grundform.

Liksom i fsv. literaturspråket är även i svenska runinskrifter formen sial (seal etc., sialu) obetingat den normala. Den finnes nämligen enligt Brate 78 ggr, under det att enligt honom sal (salu) anträffas 54 ggr, sil (silu, selu) 28 ggr, siul (siulu, siol) 6 ggr, sol (isolu) 3 ggr och saul likaledes 3 ggr. I Medeltidsdikter finnas seel, sel, hvartdera en gång enligt Söderwalls ordbok.

Det är möjligt och t. o. m. troligt, att en eller annan bland de nordiska formerna för ordet "själ" lånats från (eller påvärkats av) andra germanska språk. Men det synes mig vara alldeles oberättigat att anse dem alla eller ens till större delen vara låneord.

Som bekant heter "själ" på gotiska saiwala. Då nu got. saiws "sjö" motsvaras av isl. fgutn. siār : isl. fsv. siōr, så vore det högst förvånande, om icke got. saiwala skulle på likartat sätt motsvaras av de inhemska siāl: fsv. run. siol (ofta skrivet siul). Ja, samtliga de nordiska formerna kunna i Norden. hava utvecklats ur motsvarigheten till ett got. saiwala, även om sannolikheten talar för att någon bland dem är låneord. Det är svårt att inse, hvarför ordet "själ" snarare än ord så

dana som gup, helagher etc. skulle vara ett lån, ehuru naturligtvis genom kristendomens införande dessa och dylika ords betydelse i väsentlig grad modifierades.

[ocr errors]

Det got. saiwala har på samnordisk tid böjts nom. ack. sg. *saiwul gen. sg. och nom. ack. pl. *saiwlar, gen. pl. *saiwla. Enligt de anförda reglerna blev *saiwlar ljudlagsenligt *sæiwlar > *sāwlar > *sēular > *seular > siolar och på likartat sätt gen. pl. *saiwla till siola. Från de fyra kasus siolar, siola har io överförts till nom. ack. sg. siol (ofta skrivet siul). Ljudlagsenligt blevo emellertid siolar, siola med a i ultima senare till sialar, siala 1), och deras vokalisation återfinnes i det normala fsv. sial, sial. Nom. ack. sg. *saiwul blev däremot *sawul, och dess a-ljud hava vi i isl. sál, fsv. run. sal. I de mera sällsynta runristade sol, saul återgiva o, au långt o-ljud; detta har så uppstått, att a från *sawul överfördes till gen. sg., nom. ack. pl. (*s@wlar), gen. pl. *(sāwla) och vid förlust av w i de sålunda uppkomna formerna *sāwlar, *sawla blev ā på vanligt sätt w-omljutt: sğlar, sōla. Måhända blev *sä(w)ul även ljudlagsenligt genom kontraktion till sol. Emellertid kan ā-ljudet i sal även bero på inflytande från ags. sāwol, sawl, och e-ljudet i det sällsynta fsv. seel (sel) har snarast överförts från mnt. sēle; detta kan ock (åtminstone delvis) vara fallet med vokalen i de runristade sil (silu, selu); jmf. dock även nedan s. 370 noten 2).

Den ovan givna förklaring av snæ'r, sniór, sial etc. förutsätter, såsom nämnt, att ljudförbindelsen -aiw- oförändrad kvarstod i nom. sg. *snaiwr etc. till efter den tid, då än

1) I anslutning till min förklaring av fsv. fiolda >fialda etc. i Beitr. XX, 134 ff. antar Noreen Aschw. gramm. § 118, att pl. siolar blivit sialar, men han ser liksom Brate i siol, siolar ett tyskt låneord. Josef Reinius menar däremot i Språkvetensk. Sällskapets förhandl. 1897-1900 s. 50 ff., att ia i fsv. fda. sial skulle bero på att ordet vore ett fornfrisiskt lån.

:

2) I det etymologiskt oförklarade isl. sæing, sång fsv. sæng: siang är växlingen : ia måhända att förklara liksom i snær sniár etc., i hvilket fall ordet kan vara avlett från ett kortare ord *sā- : *siā-. Emellertid är ordets ursprung och historia alldeles dunkel.

delsevokalerna a, i med infortis förlorades i långstaviga ord; enär som bekant u med infortis kvarstod längre än a, i med infortis, kan däremot ljudutvecklingen -aiw-> -āw- hava inträtt före förlusten av ändelsevokalen u. Dock behöver, strängt taget, blott visas, att ljudförbindelsen aiw kvarstod efter förlusten av a (ej efter förlusten av i) med infortis i långstaviga ord, ty de ord, som komma med i räkningen, hava säkerligen alla efter ljudförbindelsen aiw förlorat ett (ej ett i). Så har den ursprungliga i-stammen siór troligen övergått till a-stam (nom. sg. *saiwir, senare *saiwan), redan innan a, i förlorades efter lång rotstavelse; jmf. att isl. siór huvudsakligen böjes såsom a-stam, och att förhållandet är detsamma med fht. seo, under det att seo i fsax. helt och hållet antagit a-stams-böjning 1).

Jag skall emellertid anföra ord, där ljudutvecklingen aiw > āw inträtt, eller där man med något sken av sannolikhet antagit en dylik utveckling.

Got. aiweins "evig" isl. a'vi, a'vinligr; mht. lêwerech, ags. læ'werce, láwerce: isl. læ'virki "lärka" visa utvecklingen aiw > aw framför en i literaturspråket alltjämt kvarstående vokal. Isl. vg "olycka" (jmf. finska låneordet vaiva) har böjts nom. sg. *waiwu gen. sg., nom. och ack. pl. *waiwar, senare *wā(w)u vó̟ : *vāwar. Om det nyisl. á ská "skjævt” etymologiskt sammanhänger med lat. scævus, så förhåller det sig därmed på enahanda sätt. Björn Haldorsen upptar ett nyisl.

1) Om man åter ville antaga, att siór böjdes såsom i-stam vid förlusten av i med infortis i långstaviga ord, så är dock dess utveckling lätt att förklara. I så fall bör vid förlusten av i i nom. ack. sg. *saiwiR, *saiwi diftongen ai genom det äldre i-omljudet hava blivit æi (*sæiwR, *sæiw), hvarefter *sæiwR, *saiw fingo samma utveckling som de oberoende av i-omljudet uppkomna *snaiwR, *snaiw etc.

I detta sammanhang må nämnas att man, enligt hvad jag framdeles hoppas kunna visa, i det förhistoriska nordiska fornspråket havt två perioder för i-omljudet på kort germaniskt e-ljud, fullkomligt motsvarande de två perioderna för det vanliga i-omljudet. Mellan de två i-omljudsperioderna förlorades i efter kort rotstavelse utan att värka omljud, t. ex. nom. pl. *erilōR > *erlaR > isl. iarlar. Det germ. e var även underkastat iR-omljudet.

ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI XVII, NY FÖLJD XIII.

25

fem. ská "skjævhed", som en gång bör hava böjts såsom vẻ. Det isl. a "alltid" har som bekant ursprungligen varit ett substantiv "tidrymd" (se om dess vokalisation nedan s. 368); därifrån har æ'r i langa'r "langvarig", skammar "kortvarig" kunnat antaga -ljudet, som dock även kan hava uppstått i *langaiw(a)R etc. liksom i snar.

2

Det fsv. lærikia "lärka" hör icke hit, ty det är under denna form ett tyskt låneord; jmf. mht. leriche och äldre lågt. lereke. Schagerström Ark. III, 138 f. och Noreen: Aisl. gramm. § 57, Aschw. gramm. § 80 I, 3 anföra såsom exempel på ord med ljudutvecklingen ai > ā ett fsv. hāskaper, hūsskaper "familie, wirtschaft", hvars första kompositionsled skulle stå i avljudsförhållande till got. heiwa-. Detta hasskaper, *haskaper är emellertid av högst tvivelaktig existens, och i alla händelser har det ej blivit visat, att en dylik uttalsform kunnat betyda "familj". Det är blott från ett enda ställe (ÖGL. Dr. 12), som skrivningen hasskapar påvisats, och här har kod. F Hærskaper; något *haskapar med ett s finnes ingenstädes. Enligt Collins och Schlyters glossar till ÖGL. betecknar hasskapær på i fråga varande ställe "en mängd af menniskor", och det "förekommer här om ett härads innevånare”. De mena, att hasskapar antingen är skrivfel för hærskapær, eller att det såsom första sammansättningsled innehåller subst. har (gen. has) "årtull", hvilket även betecknar "ett af de distrikter, hvari kustlandet var indeladt, och hvilka skulle i krigstid skaffa hvart sin roddare". Om "hasskapar" icke helt enkelt är skrivfel, kan det ytterst lätt utgöra en genom det nämnda har framkallad folketymologisk ombildning av hæskaper; jmf. att detta senare ord har en mängd växelformer och däribland även den, såsom det allmänt antages, av hus påvärkade formen huskapper. I alla händelser kommer "hasskaper" för den här diskuterade frågan ej med i räkningen. Detta är ock fallet med det fno. árovar, hvars etymologi är ytterst osäker; jmf. Bugge i Ark. II, 207 ff., Falk ib. III,

343 f., Hertzberg ib. nf. I, 227 ff. Enligt Björkman: Scan-
dinavian Loan-Words in middle english I, s. 52 skulle isl.
væla "jämra sig" hava uppstått ur *waiwilōn. Emellertid
möter jämte væla (och subst. vælan "jamren") i Flat. II, s. 364
r. 35 presens uelar, hvilket säkerligen angiver uttalet vélar,
och i överensstämmelse härmed upptar Fritzner2 "véla se
væla" och vélan jämte vælan. IED. har vélan och vælan. I
Ark. nf. VII, 140 har jag visat, att ē dialektiskt i isländ-
skan övergår till a mellan föregående w (v) och följande sup-
radentalt r, l, t. ex. vél: væ'l "list". I överensstämmelse
härmed kan véla "jämra sig" hava blivit væla. För övrigt
finnes i isl. även veilan "jamren".

Härav torde framgå, att (i strid mot den vanliga me-
ningen) intet hindrar antagandet, att ljudförbindelsen -aiw-
kvarstod oförändrad till efter förlusten av a (och i) med infortis
i långstaviga ord, och att denna ljudförbindelse efter denna
tid blev -āw- framför vokal (isl. æ'vi etc.), men däremot
(genom aiw, aw, eu, eu, io) io i slutljud och framför
konsonant (sniór etc.).

Såsom jag i Ark. nf. I, 380 noten och II, 43 visat, har
redan i den älsta fsv. io i subst. (isl.) frio och i adj. (isl.)
friör övergått till efter konsonant +r: fsv. frø, frølimber,
nysv. subst. frö och äldre nysv. adj. frö. Även i forntrön-
derskan utvecklades friō till friø > frø (Hægstad: Gamalt
trøndermaal s. 1). Senare har iō övergått till iø i fsv. siø,
snio, slio, miø, hvarefter i förlorats efter två konsonanter
i snø, slē, liksom detta är fallet t. ex. i fsv. subst. sliunga,
slionga > nysv. slunga, sen fsv. slonga; jmf. Kock: Fsv. ljud-
lära II, 483 1).

Jag övergår till att förklara de isl. formerna ei, ey "all-

1) Till denna uppfattning av ø-ljudet i frø, snø etc. ansluter sig Hult-
man i Ark. nf. XIII, 218, under det att Noreens försök Aschw. gramm. §
69, 7 att förklara snø, slø, frø, Sø- ur äldre *snøy etc. är oantagligt.

« AnteriorContinuar »