Imágenes de páginas
PDF
EPUB

tid” och andra former av samma partikel ävensom diftongen oy i nygutn. sloygur "slö" och snoy "snö".

Enligt ovan uppställda regel bör got. aiws "tidrymd" en gång på samnord. tid hava böjts sålunda (jmf. böjningen av isl. sniór): sg. nom. *aiwr, gen. *aiwan *aiws, dat. *aiwe *aiw, ack. *aiw; pl. nom. *aiwar, gen. *aiwa, dat. *aiwum, ack. *aiwa. Vokalisationen av det isl. fsv. ē "alltid" förklaras i överensstämmelse med e-ljudet i snæ'r (ovan s. 362). Men då got. aiws i ack. pl. heter aiwins efter i-deklinationen, har måhända även en förhistorisk ack. pl. *aiwi > *awi > *awi delvis givit upphov åt ê-ljudet i ã "alltid”. - I dat. sg. *aiwe, gen. sg., nom. pl. *aiwar etc. övergick ai ljudlagsenligt till ā utan därefter inträdande yngre i-omljud (dat. *āwe, pl. *āwar etc.), och denna vokal återfinnes i fsv. ā "alltid”. -- Då man i isl. använder sådana uttryck som á þeim típum, ápr á típum (jmf. nysv. i dessa tider), så bör dat. pl. av subst. aiws hava varit ganska vanlig. I denna kasus förlorades w ljudlagsenligt framför u: *aiwum > *aium, hvars ai, yngre ei återfinnes i isl. ei, fsv. č "alltid". Emellertid överfördes ai (@i) på nytt till nom. ack. sg., sedan av *aiwr, *aiw ljudlagsenligt uppstått *awr, *@w (jmf. ovan 362), och således efter den tid, då ljudlagen "tautosyllabiskt æiw blir aw" upphört att värka. I de nya (fakultativt använda) nom. ack. *æiwr, *æiw utvecklades æiw vid förlust av w ljudlagsenligt till øy, ey (Kock IF. V, 153 ff.), d. v. s. isl. ey "alltid". - Det relativt ovanliga isl. é "alltid” kan väl i relativt oakcentuerad ställning hava utvecklats ur ei (jmf. dock även s. 370 noten), liksom den möjligheten finnes, att fsv. à "alltid" i relativt oakcentuerad ställning uppstått ur det från dat. pl. utgångna *ai. Om d- av ai- i första kompositionsleden av sammansättningar jmf. Kock i Beitr. XV, 253, Ark. nf. III, 177, Alt- und neuschw. accent. 209.

Vokalisationen i det nygutn. sloygur "slö" förklaras liksom i isl. ey "alltid”; den gutniska diftongen oy motsvarar nämligen den isl. diftongen øy, ey. Adjektivet *slaiwr hette i dat. sg. m. och i hela dat. pl. *slaiwum, i dat. sg. neutr. och i en massa kasus i bestämda formen *slaiwu. Alla dessa kasus utvecklades till *slaium, *slaiu > *slæium, *slæiu, och sedan æi överförts till nom. sg. mask., fem. och neutr. 0. 6. V., övergingo de nya *slæiwr, *slæiw, *slæiwtt till *sløyr, *sløy, *sløytt; därifrån oy i nygutn. sloygur 1). Såsom nämnt använder isländskan pl. snióvar av sniór "snö" och ävenledes svenska dialekter (gottländskan?) pl. snåiar "snöväder”. Jag förmodar, att från dat. pl. *snai[w]um, *snæium æi överfördes till nom. ack. sg., och att de nya *snæiwr, *snæiw blevo *snøyR, *snøy, nygutn. snoy.

Med några ord må ock de skiftande bygdemålsformerna för övrigt av de diskuterade orden omtalas.

Ordet "sjö” heter i Över-Kalix si, i Helsingland se, i Dalarna siu. I skilda trakter av Norge dels Sju- i gårdnamn i Vestfold, dels sjy i Österdalen (Trysil), Nordmøre, Namdal, dels sy i Helgeland. "Snö" lyder i Skåne sni, sniv, sny, i Halland sny, i Blekinge sniv, sni, i Helsingland

I Nordland och Österdalen i Norge sny; Ross upptar (s. 647) Snu-viit "snöhvit”, som väl uppstått ur *sniu-hvit (jmf. Sju- i gårdsnamn). Subst. "frö" motsvaras i Dalarna av en form, som etymologiskt på isländska skulle heta *fré, och förhållandet är detsamma i Søndfjord och Nordfjord i Norge (fre). Adjektivet "slö” återfinnes i norskan under formerna slu (Vestfold), sly (Österdalen) “). Flera bygdemålsformer har jag underlåtit att nämna.

Det måste bliva undersökares av de speciella bygdemålen uppgift att i detalj förklara alla dessa skiftande bygdemålsformer, då det tydligen ej är möjligt att med säkerhet göra

sne.

1) Då w i fsv. siowar "sjöar” etc. dialektiskt övergått till gh, senare g (äldre nysv. siögar etc., Noreen i Ark. I, 161 ff.), så kan väl gi nygutn. sloygur hava utvecklats ur w i ack. sg. *slaiwan etc.

1) Jmf. om dessa former Rietz', Aasens och Ross' ordböcker ävensom Ordbok öfver allmogeord i Helsingland och Noreens glossar till Dalmålet i Sv. lm. IV.

det utan noggrann kännedom om hvarje måls ljudförhållanden över huvud. Därför kommer det kanske ock att framdeles visa sig, att likalydande former i olika mål stundom äro att förklara på olika sätt.

Emellertid torde följande huvudsynpunkter dock vara oomtvistliga.

Såsom nämnt måste åtskilliga mellanstadier hava passerats vid utvecklingen -w- > -i- (*snēwr > sniör etc.), troligen ?u > eu > io. Vi hava även erfarit, att ê-ljudet i gen. sg. snävar etc. förskriver sig från nom. sg. *snēwr etc. Men liksom i från *snēwr överfördes till de tvåstaviga formerna, så hava under utvecklingen av *snēwr genom mellanstadierna *snēur, *sneur, *sniur även senare vokalerna ē, e och i naturligtvis kunnat överföras till de tvåstaviga formerna. Så fick man i vissa trakter genom påvärkan av nom. ack. *snēur, *snēu i gen. sg. och nom. pl. *snēwar, i gen.

gen. och ack. pl. *snēwa, dat. sg. *snēwi. På analogisk väg förlorades w i *snēwar *snēar etc., och då som bekant ē i fsv. ljudlagsenligt kvarstår framför vokal (Flodström i TfF. NR. IV, 64, Kock: Fsv. ljudl. I, 121 noten 1), bibehölls ē-ljudet i *snēar etc. Härigenom förklaras bygdemålsformerna sne, se, fre och det sällsynta fsv. se"sjö” i seby (SD. I, 707). Jag lämnar oavgjort, huruvida danska riksspråkets sne är att fatta i överensstämmelse med det dialektiska svenska sne, eller om det, såsom Hultman Ark. nf. XIII, 218 noten vill, är ett tyskt lån. I Handlingar till upplysning af Finlands häfder VI: 372 (1496) finnes två gånger snee (jmf. Söderwalls ordbok) i ett brev från biskop Magnus Stjernkors, Sten Sture m. fl. till ärkebiskop Jakob Ulfsson; då brevet mycket ofta såsom ändelsevokal har e i st. f. a och även annars innehåller en och annan danism, kan också snee bero på danskt inflytande ‘).

1) I harmoni med e-ljudet i det svenska bygdemålsordet sne skulle ock e-ljudet i det runrista de fsv. sil (silu, selu) kunna förklaras och ävenså vokalen i isl. fsv. ē "alltid”. Om andra uppfattningar av sil och é se 364, 368, 372.

I andra trakter överfördes rotvokalen från *snēwr-snior till de tvåstaviga formerna först ännu senare, nämligen under formen i, hvarigenom man fick gen. sg. och nom. pl. *sniwar, gen. och ack. pl. *sniwa. Härigenom förklaras moderna former av typen sniv, sni och väl även det sydsv. sny, som dialektiskt torde hava uppstått ur sniw; dock kan subst. sny väl ock hava fått sin vokal från motsvarigheten till det isl. verbet snýr "snöar" (< *snīwr, *snīwir).

I fsv. förekommer i komposita en och annan gång "sjö”, t. ex. in søøstum SD. IV nr 3111 (Västerås 1335) < *Søstapum. Detta sö- torde hava följande upphov. Från nom. ack. *sēur, *sēu hade ē överförts till nom. ack. pl., så att man fått *sēwar, *sēwa etc. (jmf. fsv. se- s. 370); sedan nom. ack. sg. *sēWR, *sēw redan blivit *seur, *seu (eller t. 0. m. *sior, *sio), inträngde ljudförbindelsen -ēw- från nom. ack. pl. i nom. ack. sg., så att man fick *sēwr, *sēw, och vid denna tid värkade w vid sitt bortfallande åtminstone dialektiskt w-omljud på det omedelbart föregående ē, så att man erhöll *sR, . Man har ingen anledning förmoda, att det vanliga nyda. sø skulle hava samma upphov som det mycket sällsynta, i äldre fsv. någon gång anträffade Sø-, utan det nyda. sø har säkerligen, såsom Hultman i Ark. nf. XIII, 218 antar, helt enkelt ljudlagsenligt utvecklats ur den äldre danska normalformen siõ, siø, hvilken är identisk med den svenska normalformen; jmf. da. siūgh > siygh > syg etc.

I fsaxiskan finnes jämte seo även seu "sjö" jämte hreo även hreu "lik” (got. hraiwa-), jämte eo, io (got. aiw) även iu (Holthausen: Altsächs. elementarbuch 108). Jag antar, att nordiska bygdemålsformer sådana som siu "sjö", snuviit < *sniuhwit "snöhvit", slu < *sliu äro att förklara i överensstämmelse härmed: ljudförbindelsen ĉw- har här i slutljud och franıför konsonant övergått till iu. I Norge har siu blivit sjy, sy och väl ock *sliu > sly, *sniu > sny. U i diftongen iu är troligen t. 0. m. ursprungligare än o i diftongen io, så att isl. *sior (siõr) etc. närmast torde hava uppstått ur *seur etc.

Alltså:

1. I ordgruppen siár : siór etc. har på samnordisk tid ia (ea) uppstått ur io (eo) enligt ljudlagen: "io (eo) övergår till ia (ea), när a följer i nästa stavelse”.

2. Ljudförbindelsen aiw kvarstod oförändrad, då i långstaviga ord ändelsevokalerna a, i med levissimus förlorades, och har blivit till io i slutljud och framför konsonant (sniór snió), men däremot till āw framför vokal (*aiw - > *ūwi-, avi).

3. Vokalerna e, i i bygdemålsformerna se, si "sjö" etc. av denna ordgrupp förskriva sig från de olika mellanstadier (*sēur, sior etc.), som passerats vid utvecklingen *sawr > siór. Om växelformerna isl. ei, ey, a', é, fsv. å "alltid” och om nygutn. sloygur etc. se 367 f.

Tillägg. Det hade s. 364 (jmf. även s. 370 noten) bort framhållas, att i, e i de runristade sil, silu, selu även kunna representera d-ljud, och att detta oftast torde vara fallet. Detta bestyrkes dels därav, att en och annan gång ett runristat sæl förekommer (t. ex. Bautil 994), dels av det i isl. sa'lu-hús och i ett par andra komposita ingående sa'lu-. Sa'lu-hús användes jämte sáluhús "herberge for reisende, hvor de kunne finde ly og tilhold; hospital til optagelse af syge”; jmf. fsv. siælagarper "försörjningsanstalt för ålderstigna" och mlat. domus animarum. Det långa a-ljudet i sæl, sæ'lu- är att förklara väsentligen såsom i snær; det överfördes från *saiwlar, *sawlar till nom. ack. sg., så att man fick *sawul och genom senare utjämning sæl. Mikkolas uppfattning av sial, sal i Bezz. Btr. XXI, 221 är icke antaglig.

Axel Kook.

« AnteriorContinuar »