Om vi följa språket från M till H2, skola vi finna, hurusom förändringar inträda, som göra de förmenta spegelbilderna af M till vrångbilder.

Från

Jag väljer som typiska exempel de munöppna ljuden. genetisk synpunkt kunna de väl icke visa någon mera grundväsentlig åtskillnad än med hänsyn till öppningarnas antal. Men örat skiljer knappt ett bilateralt i från ett unilateralt, och prof. Jespersen, hvars praxis är sundare än hans teori, för utan tvekan dessa ljud tillsamman. Ja, han påstår till och med (s. 226), att "de lydlige indtryk af de to artikulationsmåder icke er til at skelne fra hinanden". Men i M äro de ju grundväsentligt olika, och "til hver forskellighed i M må også svare forskelligheder i den hörlige virkning" (s. 375)?

En närmare undersökning af de laterala ljudens kurvor skall utan tvifvel lägga i dagen, att skillnaden mellan de bilaterala och de unilaterala väsentligen utplånats redan vid öfvergången från området M till området L.

Vid öfvergången från L till Ø visar sig ånyo brist på motsvarighet mellan kopia och original. Klangkurvor kunna för ögat visa en brokig mångfald af former, utan att örat förmår spåra någon nämnvärd olikhet, detta nämligen, om variationerna företrädesvis bero på olikhet i de samtidigt ljudande tonernas faser. Å andra sidan alstra vibrationer, hvilkas grafiska bilder äro identiska för ögat, helt olika hörselförnimmelser, om blott den ena vibrationen försiggår i raskare tempo än den andra.

Ja icke en gång mellan fenomenen i Ø och H, råder en sådan motsvarighet, att de senare skulle kunna kallas en trogen spegelbild af de förra; till och med måste vi finna oss i, att ett och samma knippe af ljudförnimmelser når vårt medvetande än i en form, än i en annan. Det som för örat är en grupp af toner, är för medvetandet ofta detsamma, om tonerna äro inbördes oharmoniska. Äro de däremot harmoniska, framträda de för medvetandet i regeln som en enhetlig företeelse, en s. k. klang, men vid ansträngd uppmärksamhet kunna vi blifva medvetna om, att en mångfald af processer försiggår i örat1).

Långt ifrån att företeelserna i M, L, Ø och H, skulle bilda en kedja, i hvilken hvarje ny länk vore en trogen afbild af den föregående, inträder tvärtom vid hvarje steg framåt en snedvridning af företeelserna, och i trots af att hjärnan i en del fall, på grund af andra sinnens vittnesbörd om genetisk enhet, sammanknippar det som var åtskildt i örat, kan jag dock ej tvifla på, att processerna

1) På denna sistnämnda punkt är jag beredd att till en viss grad gå prof. Jespersen till mötes. Orsaken till, att hela serien af deltoner i H, sammanföres till en enhet, ehuru de enligt gällande hypoteser äro åtskilda i Ø, antages ligga i deras genesis. Vanan att höra dem samtidigt utströmma från en och samma ljudkälla vållar, att vi låta det, som akustiskt är en mångfald, psykologiskt blifva en enhet. (Jfr härmed prof. Jespersens betraktelser sid. 400).

i H, i regeln afspeglas bättre i Ø än i L, bättre i L än i M.

2

Ur den brokiga mångfalden af divergenta företeelser bör systematikern enligt min mening för sina ändamål välja dem, som 1. visa största möjliga parallelism med processerna i H, och på samma gång

2. äro tillgängliga för en strängt objektiv analys.

2

Fordringarna på objektivitet behöfva ej närmare motiveras. Parallelism med H, måste finnas hos de företeelser, från hvilka systemet utgår, om det skall kunna kallas naturligt. Inga, om än aldrig så stora differenser med hänsyn till M, L eller Ø berättiga oss att föra vidt åtskils ljud, som i H, stå hvarandra nära, ty frändskap med hänsyn till H, är det samma som substitutionsfrändskap.1)

Om vi närmast hålla oss till vokalerna, huru fyller det af prof. Jespersen i hufvudsak följda Bellska systemet de här uppställda fordringarna?

Med analysernas objektivitet är det mer än lofligt klent beställdt, ty de bestå i blotta uppskattningar af afstånd, uppskattningar, hvilkas riktighet måste tagas på god tro af den, som ej själf gjort bekantskap med de ifrågavarande ljuden.

Vid företeelser i H, fästes i det Bellska systemet intet afseende, eller i bästa fall tröstar man sig med den ogrundade föreställningen, att en fullständig parallelism skulle råda mellan förskjutningarna af tung- och läppställningar å den ena sidan och företeelserna i H, å den andra 2). Till råga på olyckan hör till systemet den äfven från genetisk ståndpunkt otillfredsställande bestämningen, att orden front, mixed och back skola beteckna helt olika horisontala lägen, allt efter som vokalerna äro high, mid eller low (Jfr prof. Jespersens teckning, sid. 452).

Är det då att undra på, om vokaler sådana som (V)a(ter) och (1)ä(ra), hvilka i psykologiskt, (öron-)fysiologiskt, fysikaliskt och ej minst i artikulatoriskt hänseende stå hvarandra nära, enligt det engelska systemet 3) icke hafva någonting annat gemensamt än den negativa egenskapen "unrounded". Ännu våldsammare rycker man i sär a-ljuden och de öppna ö-ljuden. Vissa af dem hafva intet epitet gemensamt och placeras i det närmaste så långt från hvarandra, som systemets ram medgifver. Emellertid visar den akustiska analysen, att den frändskap mellan dessa ljud, som redan Hellwag spårat, och åt hvilken han gifvit uttryck i sitt system, ingalunda är en villa, utan hvilar på en fullt objektiv bas. Både med hänsyn till munnens och svalgets resonanser stå de finsk

1) Substitutionsfrändskap ega tvänne ljud, i den mån de inom trånga gränser till tid och rum kunna fylla samma uppgift i samma språk, utan att rubbningar af språkets funktion som meddelelsemedel uppstå.

2) Och dock har vokalernas polymorfism redan för öfver 20 år sedan påpekats af Lundell, Sv. Landsm. I, s. 88.

3) Jfr Sievers, Grundzüge der Phonetik IV, sid. 96.

Här

svenska ljuden (h)ö(ra) och (v)a(ra) hvarandra rätt nära. hafva vi just ett typiskt exempel på, huru en rad af artikulatoriska olikheter kunna kompensera hvarandra i ganska stor utsträckning. Vid öfvergången ö(r) till a drifves munresonansen i höjden genom läppöppningens vidgande, men pressas å andra sidan ned genom att gompasset flyttas bakåt och resonansrummets volym följaktligen ökas. Resultatet af två stora artikulations-förändringar blir en rätt obetydlig sänkning af munresonansen (i finsk-svenskan ungefär ett tonsteg). Svalgresonansen höjes genom den minskning af svalgrummets volym, som vållas af gompassets tillbakagång, men äfven här är rubbningen ej särdeles stor, i det gompassets större trånghet vid a värkar en förändring i motsatt riktning. Det borde sålunda knappast väcka förvåning, att jag framför det Bell'ska systemet obetingadt föredrager ett akustiskt system, som är byggdt på fullständigt objektiva observationer och visar en noggrann parallelism med företeelserna i H,. Om vi anordna vokalerna efter munhålans och svalgets resonanser sålunda, att deras vertikala läge bestämmes af svalgresonanserna, deras horisontala af munresonanserna, 1) få vi en vokaltriangel, som i allt väsentligt sammanfaller med den, som Hellwag och Brücke uppställt med ledning af företeelserna i H,.

Måhända är det nu äfven klart, hvarför jag ansett och anser, att konsonanternas gruppering tills vidare är en uppgift af något olika art än vokalernas. 2) Vid fråga om vokalerna kunna vi, tack vare genialiska och i princip oomkullkastliga *) hypoteser om örats funktioner, tränga själfva hjärnprocesserna in på lifvet, och kunna därför uppställa ett system, som väl bör gälla som naturligt. Vid konsonanterna komma vi blott glimtvis längre än till området L, och de system, som kunna byggas på sådan grundval, blifva nödvändigtvis mer eller mindre artificiella.

Jag har kanske för länge uppehållit mig vid klassifikationsfrågan, som ju i själfva verket är en fråga af underordnad vikt. Hufvudsaken är, att man allmänt inser, att intet fenomen på språkljudens område kan vara för språkutvecklingen betydelselöst. Vikten af kunskapen om ljudens genesis har väl aldrig förnekats. Lika klart som det synes mig vara, att ljudens substitutionsfrändskap betingas väsentligen af processerna i H,, lika klart är det väl för alla, att deras kombinationsfrändskap nästan ute

1) Pipping, Über die Theorie der Vocale sid. 29 ff. Zur Phonetik der finnischen Sprache sid. 156-157.

2) Brückes så kallade inkonsekvens bestod i själfva verket däri, att han insåg, hvilka olika möjligheter till framgångsrik undersökning, som erbjödos af vokalerna och konsonanterna.

3) Läran om klanganalysen är ingalunda bunden vid nu gällande hypoteser om sättet för dess förklaring. Huruvida densamma åstadkommes i membrana basilaris eller annorstädes, är en fråga af sekundär vikt, hufvudsaken är, att den åstadkommes, och därpå kan ingen tvifla, som är begåfvad med ett någorlunda fint öra och underkastat detsamma en smula träning.

slutande betingas af deras genesis. Men vi äro långt aflägsna från den tid, då fonetiken skall hafva lämnat ensidighetens väg, så länge våra läroboksförfattare förhålla sig afvisande gentemot alla metoder, som gå ut på en undersökning af luftvibrationerna och icke minst mot den grafiska metoden. Det vore en ytterst tacksam uppgift att närmare gå in på de skäl, som föranledt prof. Jespersen att i denna punkt följa sina föregångare, men utrymmet förbjuder mig att göra det. Jag vill blott genom ett exempel ur högen visa, huru föga träffande prof. Jespersens anmärkningar äro, åtminstone för så vidt de äro riktade mot mig.

Hårdast drabbar prof. Jespersens dom den grafiska metoden, då den vill gälla som ett medel att utforska språkets dynamiska växlingar. Sid. 363-364 uppräknar prof. Jespersen en rad af faror, som lura på grafikern vid experiment af denna art. Prof. Jespersens resonemang är här i hufvudsak riktigt, och de omständig. heter han framhåller hafva tyvärr förbisetts af flere forskare. Men prof. Jespersen synes icke hafva observerat, att jag redan för 11 år sedan 1) anvisat en väg, på hvilken dessa faror i en mängd fall kunna kringgås. Jag har uttryckligen framhållit, att man icke eger rätt att utan vidare antaga, att de grafiska apparaternas växlande utslag gifva ett mått på intensitetens växlingar. Endast då jämförelse sker mellan olika ögonblick af samma klang, är man berättigad att antaga, att ökadt utslag svarar mot ökad intensitet. Här förenklas problemet ofantligt, emedan en och samma vokalklang, oberoende af den grundton, på hvilken den frambringas, väsentligen består af toner, liggande inom ett konstant tonhöjdsområde 2). Det betyder föga, att svängningstalet har inflytande på tonernas lefvande kraft, och att örat ej är lika känsligt för toner af olika höjd, då de toner, som uppsluka nästan hela langen, äro af konstant höjd. Af samma skäl spelar det ingen roll, att den upptecknande apparaten är känsligare för en del toner än för andra. Om grundtonens höjd växlar mycket, kan tanken på en del interferens-fenomen bjuda oss att göra fullständiga klanganalyser, bestämma intensiteten för hvarje enskild partialton och sedan summera partialintensiteterna, ett förfarande, som väl är besvärligt, men ingalunda outförbart. Men jag har genom kalkylering af talrika exempel 3) visat, att man, så länge tonhöjdsväxlingarna röra sig inom de vid normalt tal brukliga intervallerna, genom att utgå direkte från kvadraten på klangkurvans amplitud får ett mått på den mot klangen svarande rörelsens lefvande kraft, som endast obetydligt afviker från det, som vunnits genom den utförligare kalkylen.

1) Pipping, Om Hensens fonautograf s. 11-12.

2) Den gamla fabeln om grundtonen som den i regeln starkaste deltonen är för längesedan vederlagd.

3) Pipping, Om Hensens fonautograf s. 11-12. Zur Phonetik der finnischen Sprache s. 227-231.

ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI XVII, NY FÖLJD XIII.

26

Prof. Jespersen har icke ens gjort ett försök att gendrifva min ståndpunkt i denna fråga. Tilläggas må, att "Zur Phonetik der finnischen Sprache", där frågan diskuteras mera utförligt, utkom något senare än Jespersens "Fonetik".

Många differenser mellan prof. Jespersen och mig rörande den rätta uppfattningen af fonetiska frågor torde med tiden kunna utjämnas. Blott en synes mig ohjälplig. Den hänför sig till det olika mått af objektiva grunder vi kräfva, förrän vi tillmäta ett påstående något som helst vetenskapligt värde. I prof. Jespersens ögon tager den fonetiker priset, som i dag hör en sats och om tjugo år upptecknar dess melodi (jfr s. 53). För mig äga uppteckningar af ord- och satsmelodier, äfven om de ske ögonblickligen, knappt något värde, där instrumentala hjälpmedel saknas. Den som på grund af objektiva vittnesbörd vet, att tonhöjden inom de enskilda stafvelserna är stadd i en ständig växling, hvars omfång kan stiga till en dryg oktav, han gör ej några försök att låta örat döma i dessa frågor, utom möjligen då det gäller företeelsernas allra gröfsta konturer. Det har sagts, att grafiska uppteckningar af tongångar ej vore tillförlitliga, emedan den talandes tonfall störes af medvetandet om den viktiga förrättningen. Utan tvifvel vore det bäst att uppfånga en persons tal, då han ej vet sig observerad, men det är bättre att med full visshet fastställa, huru en besvärad person talar, än att uttala hopplösa gissningar om det mest fulländadt lediga tal.

Det stora utrymme, redaktionen välvilligt ställt till mitt förfogande, är i det närmaste förbrukadt. Jag har blott berört några af de frågor, som ligga mig närmast om hjärtat, och där en gensaga synts mig mest af behofvet påkallad. En del punkter återstå än, i hvilka jag ej kan instämma med prof. Jespersen, ännu flere, hvilkas glänsande behandling skulle förtjäna ett särskildt omnämnande. Måhända skall det vid ett annat tillfälle förunnas mig att visa, att meningsskiljaktigheterna i flere principfrågor ej gjort mig blind för prof. Jespersens stora förtjänster om den fonetiska vetenskapen. För denna gång måste jag nöja mig med att framhålla den tacksamhetsskuld, i hvilken vi stå till prof. Jespersen för en massa detaljobservationer, som vittna om en ovanligt skarp iakttagelseförmåga. Med alldeles särskild glädje måste vi mottaga prof. Jespersens upplysningar om danskans ljudlära, denna hårda pröfvosten för öra och tunga. Bland kapitel, hvilkas innehåll är af mera allmän natur, skulle jag framför allt önska fästa uppmärksamheten vid dem om "rigsmål", om "tryk" och isynnerhet vid det om "stavelse", som synes mig innehålla uppslag af stor bärvidd.

Hugo Pipping.