pletiva» (of) og i 'nept' ser intetkjön af et adjektiv (neppr, her med postuleret »aktiv betydning: forringende, ödelæggende» Finnur Jónsson, Lex. poet.; »överhängande», »som hotar» Brate's overs.) eller et participium (af hneppa »klemme, trænge» Detter og Heinzel; af nefna Mogk [hos Gering]). Ingen af de her antydede opfatninger har dog kunnet stöttes saaledes, at de fremtræder som mere end nöd-udveie1 det naturlige er dog at forbinde strid um »strid om» , og jeg er derfor helt enig med Neckel, Gering og Boer i, at 'nept' i en tekstudgave bör udtrykkelig fremhæves som endnu uopklaret.

I rigtig retning peger efter min mening Holtzmann's og Sijmons's formodning om, at man i 'nept' skal söge et ord for » guld». Dette turde fremgaa af den foregaaende analyse af tankegangen i str. 6 og 8. Det er jo guldet, som interessen samler sig om i Loke's forudsigelse: »gull er þér nú reitt... þat verðr ykkarr beggja bani», og derom handler ogsaa fortsættelsen: þat er til hatrs hugat». Men et ord for »guld» er heller ikke jeg i stand til at restituere i 'nept'.

Med denne indrömmelse er dog ikke udveien til at söge en lösning i den antydede retning stængt. Dersom 'nept ikke betyder guld» ret og slet, er der endnu den mulighed igjen, at det kan være forvanskning af et ord, som logisk indeholder begrebet guld».

Naar vi nu i 'nept vil söge at finde et ord, som involverer » guld», kommer vi, idet vi samtidig tager afgjörende hensyn til de grafiske forhold, til at fæste os ved fölgende forslag. Det sögte ord er nyt f.: det at njóta, nyde, bruge, være i uhindret besiddelse af noget, »nytte, fordel, glæde» (jfr. færa sér e-t í nyt, hafa nytjar af e-u, e-s, f. eks. hann á fé alt halft vid mik, en hefir engar nytjar af [e. n. fjárins, Mork. 37. 34] Forum. s.

Efter Mogk's forslag (hvortil Collinder, anf. st., er tilböielig til at slutte sig) bliver det paafaldende, at et saa almindeligt ord som nefnt skal være blevet ændret paa denne maade, sikkert til uforstaaelighed for skriveren af Cod. Reg. Desuden kan der vistnok gjöres indvendinger mod brugen af verbet nefna her.

VI 204. 15; jfr. ogsaa manna nyt Skírn. 34). Bogstaverne y og p ligner hinanden, som bekjendt, meget i 13de aarh.s skrift, idet y bestaar af en under linjen nedgaaende lodret streg med en tilföiet kvist oventil (se skrivemaaden af nyt Skírn. 34 i den fototypiske udgave). Hvis i Cod. Reg.s forelæg först nyt var blevet utydeligt, saaledes at y fremviste stor lighed med p, kunde nok her en raskt arbeidende skriver, som havde bidt sig fast i et indbildt (n)p(t), have troet at se ogsaa en smal vokal foran pt. Vi maa ogsaa komme i hu, at det forudsatte nyt kun var forstaaeligt for den, som opmerksomt havde fulgt sammenhængen fra str. 6 over til Loke's næste replik i str. 8. Dette kan man ikke vente af en almindelig afskriver.

For os kan det efter den foregaaende redegjörelse for tankegangen i str. 6 og 8 ikke have noget betænkeligt i sig at forstaa nyt nyt gullsins (jfr. det ovenfor anförte citat fra Fornm. s., sammenholdt med varianten i Mork.). Oversættelsen af str. 8 maa da blive:

=

» Endnu værre det tykkes jeg at vide er ætlingers strid om [eller: kummer formedelst] besiddelsen (af guldet); ufödte fyrster mener jeg fremdeles de er, hvem det (ɔ: det i str. 6 omtalte og i nyt involverede guld) er bestemt til at være aarsag til fiendskab,.

Det kan nævnes, at i Háttalykill 3 a er det med nyt beslegtede verbum njóta brugt om dette guld: »naut illa þess stillir».

Som vi har seet, tilfredsstiller rettelsen nyt de krav, som tekstens sammenhæng nærmest synes at indebære, og grafisk er ændringen ikke stor. Den turde da kunne hævde en plads blandt de forslag, som er bragt frem til forstaaelse af dette vanskelige Edda-sted, selv om jeg ikke mener, at dens fortrin afgjort har kunnet gjöre sig gjældende.

Fáfnismál 11.3.

Faavne truer sin banemand Sigurd med, at ulykken skal fölge ham:

ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI XXXIX, NY FÖLJD XXXV.

21

Norna dóm

þú munt fyr nesjum hafa ok [...] ósvinns apa;

í vatni þú druknar,

ef í vindi rær,

alt er feigs forađ.

I 1. 3 synes et betonet ord at mangle. Bugge (s. 414) har indsat ørløg efter ok, og dette forslag har fundet almindelig tilslutning1. Det er dog kun hensynet til meningen i al almindelighed, som har været bestemmende ved denne rettelse. Der er intet, hverken i sammenhængen eller i grafiske forhold, som tyder paa, at det netop er ordet ørlog, som skriveren har sprunget over. Mindre har det at sige, at linjen efter Bugge's rettelse kommer til at opvise den uregelmæssighed, at tre ord her danner allitteration; paa saadan abundant allitteration haves nemlig ikke faa eksempler (se Sievers, Altgerm. Metrik s. 83). Bedst vilde det dog være, om man efter ok indsatte et ord, som ikke begyndte med vokal, som endvidere föiede sig mere direkte ind i billedet (sjöfart eller »nornernes dom> död) og endelig let kunde være oversprunget paa grund af grafiske forhold i de nærmeste omgivelser.

=

Disse hensyn har bragt mig til at gjætte paa, at det manglende ord er søk. I originalen har der da staaet 7 foc eller snarere ос Гос -i haandskriftet, Cod. Reg., er ok i 1. 3 skrevet med forkortningstegn, og skriveren har sprunget fra »ok» til slutningen af ordet »sok». Sok vilde passe fortrinlig til dómr: Nornerne skal dömme dig fra livet siger Faavne til Sigurd --, og det, som du har gjort til søk, til anklage mod dig (til skyld), vil være, at du er en ósvinnr api; döden bliver en fölge af uforstand, og dödsmaaden bliver at drukne.

1 Neckel synes dog at anse ok ósvinns apa for oprindeligt. Ligesaa Sievers, Die Eddalieder s. 107; jfr. Altgerm. Metrik s. 89. Magnus Olsen.

Till Sigvats Austrfararvisur.

I Uppsala Universitets Årsskrift 1921 och 22 har Docenten Erik Noreen publicerat tvenne serier »Studier i fornvestnordisk diktning», som utmärka sig för grundlig genomarbetning av materialet och en förträfflig filologisk metod och som redan givit ett flertal värdefulla och intressanta resultat.

I den senare serien har E. Noreen upptagit till granskning bl. a. den uppfattning av Sigvats Austrfararvísur, som senast och i vissa riktningar utförligast genomförts av mig i mitt lilla arbete » Vägar och Städer i medeltidens Västergötland» och senare i Hist. Tidskr. 1922, s. 163 ff. 1, 325. Förf. kommer här till ett helt annat resultat än mina föregångare och jag.

Då jag nu upptager E. Noreens uppsats över denna fråga till granskning, så är det ingalunda därför, att jag vill frånkänna den de goda egenskaper, som jag finner i hans övriga hithörande studier; närmast beror det därpå, att jag förbereder en ny upplaga av min nämnda skrift, en, som mer än den föregående vänder sig till en större allmänhet och sålunda icke kan medtaga utförlig vetenskaplig motivering, åtminstone icke polemik. Jag har därför varit nödsakad taga ställning till den nya uppfattningen, vilket då det gäller den populära skriften, blir att antingen utelämna Sigvats dikt såsom mig ovidkommande eller utan motivering behålla min av E. Noreen underkända åsikt.

Huvuddragen av Sigvats resa anges i min uppfattning av ortnamnen Eid= »Stora Edet», trakten norr om Trollhättan, Hof = Stora Hov på Västgötaslätten och Rognvalds býr = Skara. Enligt min åsikt har sålunda Sigvats resa gått genom Västergötland. E. Noreen tänker sig saken på ett helt annat sätt: Från Sarpsborg, som vi med anslutning till Snorre tänka oss som

1 E. Noreens och mina inlägg ha kommit vid sådana tider, att den ene blott ofullständigt kunnat ta hänsyn till den andre.

ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI XXXIX, NY FÖLJD XXXV.

resans utgångspunkt, har han färdats upp efter Glommen, vilken på en lång sträcka är farbar, tilldess han kom till det eit, vilket givit namn åt Eidsbergs socken och möjliggör en färd med släpade båtar förbi Glommens på forsar rikare bukt, tilldess man kommer ut i Öjeren, där båtarna åter kunna användas. Här får E. Noreen sin motsvarighet till namnet Eid. Han vinner på detta sätt en mycket stor fördel. Det Eidaskógr, som nämnes i dikten kan bli det ständigt under detta namn mötande skogsbälte, där ännu i dag stationsnamnet Eidskog påminner den resande om gamla tiders färdvägar. Som motsvarighet till diktens plurala Eidar, vilket ju icke utan vidare bör som ortnamn identifieras med det singulara namnet, får han då det svenska Eda socken (jfr Edane station).

Jag behöver icke påpeka för någon fackman, att detta är goda skäl. Om en bevisning sådan som E. Noreens skall kunna gendrivas, så kan det icke ske genom underkännande av hans skäl utan genom anförande av sådana motskäl, att det av honom anförda kan anses uppvägt. Innan jag går att anföra mina motskäl, skall jag vända mig mot några i detta sammanhang anförda skäl, som icke synas lika tvingande. E. Noreen anmärker, att karfi är ett större fartyg och sålunda icke gärna kan identifieras med den eka, som Snorre tänkt på, då han gjort den för tillfället uppfunna sammansättningen eikiukarfi. Här vill jag invända, att Snorre fått en annan karakteristik, som säkert varit för honom avgörande. Båten kallas hlægiskip, det löjliga fartyget; det lider ju intet tvivel, att Sigvat här velat beteckna det som något löjligt, odugligt, värdigt de landkrabbor, som här sökte ge sig ut på sjön. Att en dylik farkost kunnat i poesi fà namnet karfi är knappast orimligare än att ekkia fått vara gemensamt namn för den otäcka käring», som fördrev Sigvat från Hof, och de fagra ungmör, på vilka han i Ragnvalds by» sökte imponera genom att sätta sin häst i trav.

E. Noreen framhåller fullkomligt riktigt, att bedömandet av hans teori helt och hållet beror på den frågan, huruvida den av honom antagna resan kan anses sannolik. Det blir detta, vi få