sinn(i), n. gång, resa). A sip skulle alltså betyda "under

resan".

Detta Wadsteins fyndiga emendationsförslag tyckes vid första anblicken endast kräfva en ytterst obetydlig ändring af den öfverlämnade texten: två hopskrifna ord ha förts i sär.

Granskar man förslaget närmare, vill det emellertid synas, som om enligt detsamma textändringarna sannolikt måste blifva två: tilquemda måste ändras till tilquemd a, men också sip till sin.

Wadstein anmärker visserligen, att formen sip, i hvars ställe man väntat sin, skulle kunnat få sitt þ för n på grund af analogi från nom. sipr. Då emellertid *sipr, resa, färd, oftast torde förekommit i kasus obliqui (jfr att i nysv. "göra en resa", "på resan" äro mycket vanligare än sådana uttryck, där resa är subjekt), vill det synas, som om inflytande från nom. ej skulle haft så lätt att göra sig gällande. Att en gen. maz bildats af fsv. maper, något som Wadstein åberopat såsom en parallel utveckling 1), är ej fullt likartadt: nom. maper har säkerligen varit vanligare i förhållande till kasus obliqui än *sipr. På grund af hvad som nu blifvit anfördt tror jag, att, om Wadsteins emendation skall fasthållas, man bör i enlighet med ett förslag som han själf alternativt framställer förklara p i sip såsom beroende på dittografisk inverkan från p i det omedelbart därefter följande pry. I så fall bli ändringarna två; en äldre textform har haft sin, som naturligtvis minst sagdt lika gärna kan föras till det neutrala sin, hvilket enligt Schlyter förekommer i Gutalagen 13:52), som till ett maskulint, äljes ej uppvisadt *sipr.

1) Han hänvisar äfven till runspråkots miþa, gen. plur. af maper. 2) Här står dat. sinnj, som äfven kan föras till den längre, med dativen likalydande nom. Enligt Rydqvist 2: 588 har nygutniskan annsin, tridsin.

Men äfven om Wadsteins text förbättring skulle kräfva två ändringar, äro ju dessa hvar för sig ytterst obetydliga. Att jag dock ej kan känna mig öfvertygad af hans emendationsförslag fastän jag erkänner, att den text det gifver är formellt möjlig

beror på följande skäl.

För det första må anmärkas, att uttrycket "under resan" förefaller vara en skäligen öfverflödig tilläggsbestämning till "vid ankomsten", i synnerhet då något som framgår af hvad jag ofvan sökt utveckla den resa, som här skulle kunna omtalas, icke (såsom Wadstein i öfverensstämmelse med Schlyters af mig bemötta tolkning tänker sig) kan ha varit "resan till och från stället för invigningen" utan visitationsresan i dess helhet.

Vidare må påpekas såsom något som åtminstone i viss mån talar emot Wadsteins emendation, att den betydelse, "resa, färd", som sip (sin) här skulle ha, visserligen tillkommer det ags. síð och det isl. sinni, men däremot ej det got. sinps, ej heller något som framför allt må betonas

fornsvenskans eller forngutniskans motsvarande ord, ej heller är uppvisad från nysvenskan eller nygutniskan.

Enligt det ändringsförslag, som jag nu vill framställa, skulle blott en bokstaf i den öfverlämnade texten behöfva ändras för att mening skall åstadkommas: sip bör rättas till tip. Öfversättningen af "vm tilquemda tip" blir "vid ankomsttiden”, d. v. s. vid tiden för biskopens ankomst till visitationen.

En blick på det facsimile af texten i Cod. Holm. B 64, som bifogats Schlyters edition, visar, att i denna olikheten mellan (långt) s och t i början af ord är ganska ringa. Då efter all sannolikhet olikheten mellan dessa bokstäfver ej varit större i den handskrift, som ligger till grund för nämnda kodex, bör en afskrifvare ha kunnat taga miste. Han kunde ju, då han skref sip för tip, ha tänkt på ordet sipr, sed: vm tilquemda sip skulle, kan han ha tänkt, betyda:

"hvad beträffar ankomst- eller visitationsseden" 1) (eller kanske, ehuru mindre troligt: "hvad beträffar den sedvanliga visitationstributen") 2).

Att tilquemda och tip äro skrifna som två ord, öfverensstämmer med bruket i handskriften i fråga. Jfr t. ex. dailu mal och walborga messur i samma stycke, vidare t. ex. lima lytj Gutalagen 16: 1, varpa laust därs. 18: 1 o. s. v. Att ri tilquemdar är utelämnadt, är fullt regelbundet; se Noreen, Altschwedische Grammatik s. 249. Jfr med afseende på bruket af prepositionen um Uplandslagens vm aptansanxtimæ (se Schlyters glossar) 3).

Hvad meningen och sammanhanget beträffar, kan som ett skäl för den föreslagna ändringen anföras, att genom den vinnes en tidsbestämning, svarande mot a py ari i närmast följande meningen.

Mot densamma synes ej med fog kunna anmärkas, att den ger ett mycket knappt uttryck. Framställningen för öfrigt visar ju, att "vid ankomsttiden" måste betyda vid tiden för biskopens ankomst [till honom], d. v. s. det år, då biskopen kommer till honom.

Öfversättningen i sitt sammanhang blir alltså: "Af hvarannan präst skall biskopen. vid den tiden, då han ankommer [till honom] taga gengärd, tre måltider och ej mera. Af hvarannan präst, den som ej gjorde gengärd det året [emedan biskopen ej besökte honom], tage biskopen lösen.”

1) Att den öfverlämnade texten ej kan bibehållas och tolkas som ofvan, synes mig bl. a. framgå af ordföljden: "Hvad beträffar visitationsseden" borde ha stått först.

2) Jfr fsv. siper, som enligt hvad Söderwall, Ordbok 2: 323 med tvekan förmodar, två gånger skulle påträffas i betydelsen "(efter sedvana utgående) skatt". Jfr att enligt Du Cange (2: 523 (1883), 5: 529 (1885)) medeltidslatinets consuetudo och mos stundom brukas i betydelsen "pensitatio, quæ ex more præstatur, cujus initium ignoratur et a quo inducta".

3) Den gamla tyska öfversättningen tyckes sakna motsvarighet till här behandlade uttryck, så vida ej en sådan skulle dölja sig i det dunkla "czu liggende" (Schlyters edition s. 167).

Mot den rättelse, som föreslagits, kan måhända invändas, att ordet tip ej påträffas uti singularis i de forngutniska skrifterna (däremot väl i pluralis: tipir, kanoniska timmar) 1). Häraf kan dock ej slutas, att singularformen varit obrukbar, låt vara att den förekommit mindre ofta. Jfr att sing. taid finnes i nygutniskan (se t. ex. Klintberg i Landsm. VI. 1:9) 2). Kanske den omständigheten, att ordet tip i sing. var sällsynt, underlättat uppkomsten af förvanskningen. Jag kan alltså ej finna, att frånvaron af sing. tip i de forngutniska urkunderna bör hindra antagandet af den föreslagna rättelsen.

Lund i Augusti 1902.

Theodor Hjelmqvist.

Notes on the Norse-Irish Question.

In a recent number of the Danish Aarbøger for nordisk Oldkyndighed og Historie (XV. 4) there appeared an article by Dr A. Bugge, entitled Nordisk Sprog og nordisk Nationalitet i Irland, which has no doubt been read with great interest by all northern scholars who are interested in the question. In the course of this article Dr Bugge has taken occasion to cite some statements of mine, and to express his disagreement with them. As some of his remarks seem to me to be based on a misunderstanding, I take this opportunity to state my views more clearly, in the hope that by doing so our knowledge of the subject may be made a little more precise.

1) "Tid" uttryckes genom timi.

2) Jfr äfven att det lågtyska tid, "Zeit", nyttjas i Visby Stadslag, se Schlyters glossar.

ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI XIX, NY FÖLJD XV.

The passage with which I am chiefly concerned begins on p. 297. After stating his own conclusions as to the relations between the Northmen in Ireland and the native Irish, about the year 1000, Dr Bugge continues thus 1): "Many scholars are of opinion that there can be no talk about any influence either of the Northmen upon the Irish, or conversely of the Irish upon the Northmen, during the viking-period. Mr Craigie says, for example," etc. In thus taking me as a representative of the scholars who hold such views, Dr Bugge has surely overlooked the fact that in this Arkiv (X. 151) I once published an article, in which I endeavoured to prove that the Northmen did strongly influence the Irish in one respect at least. I there brought together considerable evidence to show that a large number of Old Norse words had become a real part of the vocabulary of the Gael, both in Scotland and Ireland. That this could have taken place without close intercourse between the two races is not to be supposed; nor could the fact of such intercourse be disputed by any one who has really studied the subject. The very passage which Dr Bugge cites from my article in the Zeitschrift für celtische Philologie (I. 439) begins with these words: "Despite the close connection of the invaders with the natives which existed at various times and places (e. g. the reign of Olaf Kvaran at Dublin)..." So far Dr Bugge and myself are in agreement, for all the earlier part of his article is devoted to giving proofs of this "close connection". I then go on to say: "the general mass of the people on both sides could have known but little of each other". It is here that Dr. Bugge appears to have misunderstood me, and perhaps I have not expressed my meaning with sufficient clearness. In speaking of 'the general mass of the people on both sides', I do not

1) I translate this, and other passages cited, to avoid constant interchange of Danish and English throughout the article.