(ɔ: -konungar). Braut-aunundr red firi Tiundalandi", hvorved Meningen bliver, at Brautanund bliver Konge i Upsaler og i Tiundaland og saaledes Sveriges Overkonge, medens Svipdag ikke er Konge, men kun, som det fölgende oplyser, Anunds Söns Fosterfader og saaledes en af Kong Anunds. Mænd. Det synes mig ikke tvilsomt, at denne Fremstilling er den rette, thi den stemmer med det fölgende. Ligesom der i Cap. 34 efter J siges "vida um Svíþjóð váru í þann tíma heraðskonungar", gjentages dette i Cap. 36: "þá er Ingjaldr tók ríkit ok konungdóm, váru margir heraðskonungar, som fyrr er ritat". Paa begge steder er der Tale om en Institution inden Riget, medens K og F paa det förste sted har det mistænkelige "heradskonungar Qnundar". Og værre er det, at efter samme Læsning her Navnet "Svipdagr blindi" indskydes, hvorved denne bliver Konge i Tiundaland og saaledes fortrænger Kong Anund fra hans Residens Upsaler, hvor dog efter Anunds Död hans Sön Ingjald regjerer. I Cap. 36 o. fl. er der heller ikke Tale om nogen Herredskonge i Tiundaland; derimod opregnes de andre Herredskonger, som kommer til Mödet i Upsaler, nemlig 3 Konger i Fjadrundaland (= Vestmanland), 1 i Aattundaland, 1 i Nærike og 1 i Vestergötland (tilsammen 6), og for disse samt Overkongen i Upsaler bygges der en "Syvkonge-Sal". Og saa langt fra, at Svipdag her optræder som Herredskonge, er det hans egne Sönner, som i Ingjalds Tjeneste udrydder alle Herredskonger. Naar derimod, som i J, Anund selv er Konge i Tiundaland og i Upsaler ved Midvintersofringerne modtager Herredskongerne, bliver der god Sammenhæng i det hele; ved Ofringerne er selvfölgeligt Anunds Mænd tilstede, og blandt dem hans Söns Fosterfader og dennes unge Sönner, som er Kongesönnens Legekamerater. "Herredskongen" Svipdag maa saaledes gaa ud af Sagaen.

Jeg har her ikke dvælet ved, hvad F. J. oplyser i Noterne, at ogsaa Asgeir Jónsson i sin Afskrift af K læser

(som Jog F) "Brautaun red firir Tiundalandi" (uden at nævne Svipdag Blinde), thi baade Helgi Olafssöns Afskrift og Arne Magnussons Rettelse har som Udgaverne. Men det synes dog her, som ogsaa Asgeir Jónsson har havt Fölelsen af, at "Svipdagr blindi" her er en Feil; dette maa vistnok ogsaa ansees som en Randnote eller Overskrift, som urigtigt er gledet ind i Texten.

3. Tilnavnet mikilláti (Cap. 48).

Om Kong Gudröd af Vestfold siger K og F, at "hann var kallaðr Gudrødr hinn mikilláti, en sumir kolluðu hann veidikonung", medens J for det förste Tilnavn har Formen gofugláti. En Undersögelse om, hvem der her har Ret, vil vistnok falde ud til Fordel for J, thi det stöttes ikke alene af Tjodolvs Vers (gofugláti), som her ligesom ellers er Snorres Kilde; men dette Tilnavn har Gudröd ogsaa i alle Exemplarer af Ynglingernes Stamtavle, ikke alene hos Hauk Erlendsson i Hauksbók (p. 457), men ogsaa i begge Opskrifter af Langfedgatal i AM. 415 qv., i Resens tabte Haandskrift og i Magnus Thorhallssöns Stamtavle foran Flatobogens Sverressaga. Kun paa dette sted i K og F findes Tilnavnet mikilláti, der ellers tilhörer den bekjendte Dan mikilláti; her maa det derfor visselig ansees indkommet ved en vilkaarlig Ændring i K:s og F:s fælles Kilde.

Jeg kan ikke slutte disse korte Bemærkninger uden at gjöre opmærksam paa, at jeg er bleven ledet til denne Paavisning ved Studiet af de ældre Oversættelser fra 16:de Aarhundrede, som hviler paa de samme Membranhaandskrifter; det er for det förste Christiern Pedersens Udtog fra c. 1520 (trykte af Brandt) og Mattis Störssöns Oversættelse fra c. 1560 (trykt i Jens Mortensens Udgave 1594), begge efter Kringla, som dengang fandtes i eller ved Bergen; dernæst kommer Laurents Hanssöns Oversættelse efter Codex Fri

sianus fra c. 1550, og endelig Peder Claussön Friis' Oversættelse fra 1599 (trykt i Ole Worms Udgave 1633) efter Jofraskinna. Paa Grund af de to Hovedhaandskrifters Skjæbne, idet de nu kun repræsenteres af Afskrifter, er det klart, at de ældre Oversættelser har Betydning ved Redaktionen af en kritisk Text, og navnlig er det Tilfælde, hvor der nu er Lakuner i Afskrifterne. Det er nemlig tydeligt, at det ene tabte Blad i Kringla endnu fandtes, da Mattis Störssön benyttede den, samt at der ingen Lakuner var i Jofraskinna, da Peder Claussön oversatte den. Det synes mig, som Finnur Jónsson ikke tilstrækkeligt har udnyttet disse ældre Oversættelser; dog skal det villigt erkjendes, at de maa benyttes med Forsigtighed, da de ofte laaner ogsaa fra andre Haandskrifter.

27 Nov. 1902.

Gustav Storm.

Norske Gaardnavne, Oplysninger samlede til Brug ved Matrikelns Revision efter offentlig Foranstaltning udgivne med tilføiede Forklaringer af 0. Rygh I-IV 1, XIV. Kristiania 1897-1901.

Det arbete, som vi här gå att med några ord anmäla, är, så vidt jag vet, med afseende på planen ensamt i sitt slag inom den nordiska litteraturen och torde äfven må det genast vara sagdt

i fråga om noggrann och grundlig, kritisk och metodisk forskning söka sin like inom den litteraturgren, till hvilken det hör. Rec. vågar uttala ett så kategoriskt omdöme på den grund, att han dels under de senare åren af särskilda grunder kommit att formera närmare bekantskap med en icke oväsentlig del af den hithörande litteraturen, speciellt den, som rör germanska förhållanden, och dels under flera år dagligen anlitat och studerat verket i fråga.

För den, som något känner prof. Ryghs förarbeten på detta område, kan icke häller ett dylikt omdöme vara ägnadt att väcka någon öfverraskning. Här erinras blott om hans mönstergilla afhandlingar om Norske Fjordnavne (i Sproglig-historiske Studier tilegnede Professor C. R. Unger, Kristiania 1896, ss. 30-86 1) och

1) Anmälda i denna tidskrift (16: 202 f.) af E. Mogk.

ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI XIX, NY följd xv.

Trondhjemske Gaardnavne i Trondhjemske Videnskabsselskabs Skrifter (1882, 1891) samt hänvisas i öfrigt till prof. Gustaf Storms nekrolog i denna tidskrifts 16:de band s. 390 följ.

Å samma ställe meddelas också (s. 392) upplysningar om de omständigheter, under hvilka det föreliggande arbetet uppstått, hvadan här äfven detta kan förbigås. Det må blott nämnas, att f. n. utom inledningshäftet fyra fullständiga band (1-3, 14) föreligga samt dessutom första hälften af det fjärde bandet. Vid sin död (20, 99) hade förf. i korrektur genomgått tredje bandet t. o. m. ark 21 (se 3: v) och återstoden förelåg i manuskript, som var färdigt till tryckning. Dessutom hade han efterlämnat renskrifvet manuskript till Nordre og Søndre Gudbrandsdalens Fogderier, hvilket nu är tryckt som IV. 1. Dessa båda band ha med obetydliga ändringar utgifvits af prof. Sophus Bugge och A. Kjær. Det förra af dem (III) inledes med ett som det förefaller synnerligen vällyckadt porträtt af förf. Fjortonde bandet, Søndre Trondhjems Amt, har nyligen utgifvits af K. Rygh: äfven detta är baseradt på af prof. O. Rygh gjorda förarbeten.

Inledningshäftet (94 s.) innehåller, förutom det läsvärda förordet, där förf. redogör för arbetets plan, och en inledning om de med undersökningen förbundna vanskligheterna och svårigheterna, en serie grundliga uppsatser af öfversiktlig natur, t. ex. om hur gårdnamnen försvinna, om hur namn förrådet förökas - särskildt må framhållas de i allmänhet från senare tider härstammande "opkaldelsenavne" såsom New-York, Chicago, Gimle, Breidablik, Jena, Vagram om bestämmandet af namnens ålder, hvarvid naturligtvis de olika lagren af nyss nämnda 'opkaldelsenavne' vålla minsta svårigheter, vidare om namnens grammatiska former, om sammansatta och osammansatta namn märk den intressanta, ytterst talrika gruppen af "imperativnavne" såsom Vendom, Hevop (s. 19) 1) namnens ljudliga förändringar (t. ex. 'tiljevning' s. 22, 'halvemaal' s. 23), om namnens förklaring med hänsyn til betydelsen, i hvilket afsnitt bl. a. förekommer en efter olika betydelsekategorier ordnad öfversikt af de ord, som ingå i de norska gårdnamnen, och där för öfrigt uppmärksamheten fästes vid de två märkliga klasser af gårdnamn, som författaren kallar "sammenlig ningsnavne" samt "rosende og nedsættende navne" (fno. Himinríki, Paradís, Beztató; no. Brødløs, Nøa, Hungerholt o. d. 2)). Häftet afslutas med tvenne tillägg. Det första anför i alfabetisk ordning en mängd af de i norska gårdnamn förekommande ord med upplysningar om deras betydelse och bruk. Språkmannen finner här bl. a. åtskilliga ord i mycket gamla betydelser, som ej bevarats vare sig i litteraturen eller dialekterna.

-, om

1) Jfr. Vändom, mindre lägenhet i Västerg., belägen vid yttersta kanten af en stor mosse.

2) Jfr. från Sverige: Svälte(s)torp, binamn på Göljaryd, Hultsjö s:n, Småland.

Det är sålunda ofantligt mycket, som bjudes läsaren inom det lilla inledningshäftets trånga ram. Icke minst torde det kunna anbefallas till studium åt personer, som själfva icke sysslat med ortnamnsundersökningar: det skall utan tvifvel hos dem inskärpa den sanningen, att ortnamnsforskningen icke endast är en hittills alltför mycket försummad-gren af lingvistiken, utan äfven tjänar vidsträcktare syften. I själfva verket utgör ett folks ortnamnsskatt, systematiskt ordnad och historiskt samt lingvistiskt belyst, helt enkelt dess kulturhistoria i smått eller kanske rättare i stort. Det torde icke finnas många viktigare skeden i dess andliga och materiella utveckling, som där icke afspeglas, icke många af dess mera framträdande karaktärsdrag, som icke där tagit sig uttryck. Vi lära t. ex. i de nordiska ortnamnen känna de gudaväsen, som i uräldsta tider ansågos värdiga att gifva namn åt sjö och skog, medeltidens populäraste helgon träda oss till mötes i en stor grupp af de med personnamn sammansatta gårdnamnen, några erinra oss om det under 1800-talets första hälft vaknande intresset för vår forntida mytologi och kultur eller om den hemvändande emigrantens irrfärder i den fjärran Västern, och i andra tycka vi oss förnimma det aflägsna dånet af de världshistoriska händelser, som under det gångna seklet afgjorde vår världsdels öde. Med ortnamnens tillhjälp kunna vi skapa oss en ungefärlig föreställning om vårt lands äldsta och allt sedermera gradvis fortgående bebyggande 1), och denna bild erhåller stundom färg och lif genom namn, som ofta mycket drastiskt uttrycka egarens tillfredsställelse eller missbelåtenhet med den torfva, som blifvit hans. Ja, nordbon låter icke sällan i sina gårdnamn den humoristiska ådran spela, liksom han också många gånger anslår idylliska eller känslosamma strängar 2). Om det vakna natursinne och den skarpa iakttagelseförmåga, som utmärkt våra nordiska folk och än i dag frappera oss hos vår allmoge, bära ortnamnen äfvenledes ett talande och länge erkändt vittnesbörd. Och slutligen må vi icke förglömma, att äfven deras struktur, deras utveckling från enkla (numera oftast) enstafviga ord, som kort och godt angifva det för platsen mest utmärkande naturförhållandet, till allt större rikhaltighet och omväxling 3), klart och tydligt reflektera nationens fortskridande genom allt mera komplicerade kulturstadier. Mellan sådana urgamla namn som As, Back, Lid, Ed och sådana som Karenslyst), Solferino, Balaklava, Lidarende ligga årtusenden af ett sakta, men säkert fortgående kulturarbete.

1) Jfr äfven t. ex. K. H. Karlsson Sv. fornm.-för. tidskr. 10: 38, Steenstrup D. hist. Tidsskr. 6 R 5: 313.

2) Jfr Noreens uppsats i Nord. tidskr. 1900, s. 135.

3) Jfr Rygh Indl. s. 9, K. H. Karlsson anf. afh. s. 38.

*) Inom parentes må påpekas, att det sv. vanliga gårdnamnet Rosendal, som klingar i våra öron som en visa från 1830-talet, i själfva verket har anor från medeltiden. Jag har antecknat det 3 ggr från 1400-talet ur Vadstena klosters jordebok.