Imágenes de páginas
PDF
EPUB

a>ă i antepenultima hava inträtt, eftersom denna stavelse hade enspetsig fortis, under det att andra stavelsen erhöll levissimus och ultima semifortis).

Det korta t-ljudet i atertān förklaras kanske bäst med Ottelin enligt den av Hoffory framställda förkortningsregeln, d. v. s. att *ättrtān blev ātrtūn, emedan tt efterföljdes av konsonant. Från atrtān, yngre atertān kan t-ljudets korthet hava överförts till at(t)artān.

Nu har (väsentligen först i den yngre fsv.) k övergått till gh i ord sådana som stekarahus > stegharehus, steghirhus, pikizdagher

> pighizdagher (så t. ex. redan i VML.), hakulværk > hagullværk, køkomeestare > køghomestare, stækamez > steghemez, sikerhet >sigherhet, sikerliker > sigherliker, sikerlikhet > sigherlikhet (genom analogi även sigher "säker"), rekinskaper >ä. nysv. reginskap, fsv. knekehals, ä. nysv. knakhals: ä. nysv. knagehals "superbus”. Orsaken till ljudutvecklingen är den, att fortis låg på första, levissimus på andra och semifortis på en följande stavelse; det i levissimusstavelsen stående k-ljudet (t. ex. i re-kin-skaper) övergick därför till gh; se Kock: Sv. språkh. s. 19 noten, Ark. nf. I, 68 första noten, Medeltidsordspråk II, 203 f. När nysv. använder räkenskap etc. med k-ljud, beror det på invärkan från räkna etc. På alldeles enahanda sätt har t blivit till dh t. ex. i mateliker > madelikir (Birg. II), hetelika > hedhelika (Su.), Ketilbiorn > Kædhelbiørn (Uppland, SD ns. III 39, år 1415), Ketilmunder > Kedelmunder (SD III, 96), Ketil : Kedhelstom (Västmanland, SD ns. II, 7 flera ggr, år 1408), Kvedilstorp (Södermanland?, SD. ns. I, 246, år 1403), Ketilg : Kadhlø (Uppland, SRP. n. 1255, år 1377), Kyødlø (fel för Kyædlø SD. V, 529, år 1346), stundom Kedelsson"), alla med fortis på första, levissimus på andra och semifortis på tredje stavelsen. I överensstämmelse därmed har (väsentligen först i senare fsv.) a-tar-tan, a-ter-tan övergått till a-dhar-tan, a-dher-tan; detta ord hade liksom rekinskaper etc., mateliker etc. fortis på första, levissimus på andra och semifortis på tredje stavelsen ?).

I yngre fsv. övergick dessutom atartan, adhartan med levissimus på penultima ljudlagsenligt till adhertan, hvarigenom det äldre atrtan, atertan och det äldre atartan sammanföllo.

1) Jmf. beträffande dessa ävensom flera andra citat Söderwalls ordbok och Lundgren: Personnamn från medeltiden. När man jämte Katil någon gång möter Kædill, kan detta hava fått dh från komposita sådana som Kædhelbiørn etc., men utvecklingen t > dh kan ock hava inträtt i de ställ. ningar, där Katil var relativt oakcentuerat (Katil Kárlsson etc.).

2) Då i SML. jämte atertan en gång finnes apertan, harmonierar detta därmed, att i denna urkunds språk även ogræwit övergått till ogrewiþ (jmf. R. Larsson: Södermannalagens språk I, 107); jmf. att redan 1346 finnes Kyødlø (för Kyædlø). Emot Noreens antagande (Aschw. gramm. § 266 anm. 2), att adhertān skulle hava lånat & från ett förhistoriskt, aldrig på. visat *fiopertān '14', talar kraftigt, att i äldre fsv. (med undantag av det i SML. en gång anträffade a pertan) blott atertūn, atartūn användas och först i yngre fsv. adhertūn, adhartān.

:

S. 128 antar O., att brutfelingar med ett li st. f. brutfallingar med två 1 skulle bero på, att fortis föll på tredje stavelsen (brutfælingar). Detta är helt visst icke riktigt. Ännu i dag akcentuera vi'i nysvenskan dels Nórrköp(p)ing, Linköp(p)ing etc. med fortis på första, semifortis på andra och levissimus på tredje stavelsen, dels Norrköping, Linköping etc. med fortis på första, levissimus på andra och semifortis på tredje stavelsen; se Kock: Fsv. Ljudl. I, 229, Sv. akc. II, 318 f., Alt-. u. neuschw. acc. s. 166. Vid akcentueringen Norrköp(pring etc. är det efter vokal med semifortis stående p-ljudet ofta långt, under det att det efter en levissimus-vokal stående p-ljudet vid akcentueringen Norrköping alltid är kort. Redan i Ark. IV, 166 noten (jmf. numera ock Altu. neuschw. acc. a. st.) har jag framhållit, att växlande stavningar med nn och n i fornsvenskan sådana som furmænningin: furmaningia, almenninger : almeninger, norlenninger : norlæninger äro att förklara i överensstämmelse härmed. Detta är ock fallet med brutfellinger : brutfælingar. Den förra stavningen antyder, att semifortis (eller fortis) hvilade på andra stavelsen, under det att den senare stavningen visar, att fortis låg på första, levissimus på andra och semifortis på tredje stavelsen. På enahanda sätt förklaras t. ex. Uplanningiär: vplening SD. III, 242, Oplæning SRP. n. 2145.

Vokalförkortning har under väsentligen likartade förhållanden inträtt i t. ex. personnamnet Kætilløgh m. och f.: Ketiløghi (lat., år 1260) Kætiløghis (andra citat hos Lundgren: Fsv. personnamn), vidare i isl. mikilleikr "storlek”: fsv. mykelek MB I, mykelik ib.; isl. mikilligr "stor": fsv. mykeliker MB I, Bir III; isl. mikilliga adv. "storligen"; fsv. mykilika MB I, mykelika Bir I etc.; fsv. mykilikhet

: "storlek” KL, MB I (mykelikhet KL, Bo etc.). Dessa ord akcentuerades alltid eller åtminstone normalt med fortis på första, levissimus på andra och semifortis på tredje stavelsen (Kæ'tilogh etc.). Här må och nämnas isl. heimol(l)iga: fsv. hemulika, hæmolika "särskilt”; adj. hemeliker "till huset hörande" (isl. heimiligr). Det är däremot mycket ovisst, huruvida fsv. otholliker: otholiker "som icke kan tålas, otålig” (otholikin Bir I etc.), otalliker : otaliker "otalig” (otalikin Bir I etc.), oskielliker : oskiæliker "oförnuftig”, adv. Oskiallika : oskiælika (VGL. etc.) ens i någon mån böra hit. Detta skulle nämligen förutsätta, att även dylika ord havt fortis på första, levissimus på andra och semifortis på tredje stavelsen, men i nysvenskan torde en dylik akcentuering av otålig etc. icke förekomma. Vidare har man i fsv. även växlingen skiælliker : skiæliker och i nysvenskan tålig (liksom otålig) med kort l-ljud, och här kan det korta 7-ljudet naturligtvis icke förklaras på detta sätt. Förkortningen av 7-ljudet i othol(l)iker, otal(I)iker, oskiel(l)iker, skiel(l)iker förklaras lätt genom påvärkan av thola, tal, skiel. Men då även former sådana som otholiliker, otaliliker stundom förekomma, kunna måhända otholiker, otaliker även i vissa bygder bava direkt upp

[ocr errors]

stått ur dem genom förlust av stavelsen -li-, då de snarlika stavelserna -li- och -liker] stodo intill hvarandra (otho[li]liker).

Av ovanstående framgår emellertid, att icke blott i fsv., utan ock i isländskan lång konsonant förkortas mellan en vokal med levissimus och en vokal med semifortis; jag erinrar om de nyss nämnda isl. heimol(1)iga ( *héimolli'ka), heimiligr (< *héimilli'kr).

S. 141 säger förf. sig icke kunna giva någon förklaring av det korta t-ljudet i fsv. ambite (så även i Cod. bur.), nysv. ämbete i motsats till isl. embætti. Förklaringen synes mig ligga nära. Såväl det korta t-ljudet som i-ljudet i fsv. ambite beror på tysk påvärkan. Jämte ambacht använde mnt. nämligen ambet, ambicht, ammet gen. ammetes, under det att plattyskan i våra dagar har ambete, embede (jämte ambacht, Berghaus), och i mht. formerna ambit, ambet (dat. ambete), ambeht äro uppvisade. Det nysv. ämbete utgör väl den ljudlagsenliga utvecklingen av fsv. æmbite enligt den av mig i Fsv. ljudl. II, 454 ff. ddagalagda ljudutvecklingen >e i öppen stavelse; måhända kan nysv. ämbete dock delvis direkt återgå på tyska former med e i andra stavelsen.

Ordet frels har ej, såsom 0. menar (s. 144), förlorat į äldre frials) genom påvärkan från frælsa, utan frials har ljudlagsenligt blivit fræls (se Kock Ark. nf. II, 43).

Med anledning av den i Cod. bur. liksom i andra fsv. skrifter vanliga formen paue "påve" refererar 0. s. 153 den av Läffler i TfF. nr. V, 80 framställda förklaringen av fsv. pawe, isl. páfi. Enligt Läffler skulle denna form så hava uppstått, att det mnt. pawes infördes till Norden, men där missuppfattades såsom en gen. på -es (jmf. hir pes, hirpis till hirper, hirpir); man nybildade därför en nom. *pawir, "hvaraf dock tidigt en svag form pāvi .. uppstod”. O. framhåller dock, att någon nom. *pawir ingenstädes påvisats.

Enligt min uppfattning är den nordiska formen pawe, páfi att förklara på helt annat sätt. Kluge anmärker i sin Et. Wb., att det slutande -s i det fht. bâbes är svårförklarligt, men han förmodar, att babes är ett latinskt lån (papa), som gjorts under påvärkan från fornfranskan, hvilken jämte pape (lat. papa) även använder papes med på analogisk väg tillfogat nominativt -s. Man kan väl därför säga, att det är väl så mycket befintligheten av -s i fht. bâbes, mnt. pawes som saknaden av -s i det nordiska pawe, páf, som väcker förvåning. Om man i forntyskan jämte det påfallande bâbes, pawes även havt den s-lösa formen *bâbe, *pawe (jmf. lat. papa, ffra. pape), hvilket väl är ganska troligt, så utgör det nordiska pawe, páfi just denna s-lösa form, hvilken införts till Norden. Men då, så vitt jag känner, åtminstone hittills *bâbe, *pawe ej påvisats från forntyskan, så kan det nordiska ordet uppfattas även på följande sätt. Det ags. pápa "påve" har lånats till det västnordiska språket under formen pápa, pápi, ehuru denna form av ordet blott ett par gånger anträffats (jmf. Fritznero). Nom.ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI XIX, NY FÖLJD XV,

7

formen pápa är naturligtvis direkt överförd från ags. och är att likställa med sådana av mig i Skandinavisches archiv I, 7 ff. behandlade nominativer som herra, síra etc. Utbytet av -a mot i pápa : pápi förklaras av det bekanta förhållandet, att ags. maskulina substantiver på -a i de fornnord. språken i allmänhet motsvarades av ord med nom.-ändelsen -, -e ags. hona : isl. fsv. hani etc.) Då emellertid således även i Norden pápi ”påve" använts, kan det senare allmänna páfi, fsv. pawe hava utgått därifrån, men fått det intervokaliska konsonantljudet under påvärkan av mnt. pawes.

S. 158 ff. lämnar O. en vidlyftig statistik över förlusten och kvarståendet av slutljudande r, när detta motsvaras av urnord. R. Då jag hoppas få i annat sammanhang behandla denna fråga, anmärker jag här blott, att man av den av 0. meddelade statistiken kan draga en viktig slutsats, som 0. själv icke dragit. I Cod. bur. har nämligen slutljudande r förlorats mycket oftare i stavelse med svag levis (t. ex. pres. sg. kalla[r], føpe[r]) än i stavelse med stark levis (t. ex. pres. sg. suarar). [Se härom numera min uppsats "Konsonant-balans i fornsvenskan' i Ark. nf. XIV, 142 ff.]

Med intresse motser jag fullbordandet av författarens nog granna studier över Codex bureanus. Lund den 11 dec. 1900 (2 juni 1902).

Axel Kook.

Til versene i Egils saga.

Egils saga v. 3 k. 30. (FJ. 1) udg. s. 98 og 369).
FJ. har følgende tekst:

Mjök verðr ár sás aura
isarns meiđr at risa
(váđer vidda bróđor
veðrs) leggja skal [kveđja).
gjalla letk á golle
geisla njóts medan pjóta,
heito, hrærekytjor

hreggsvindfrekar, sleggjor. Her beror veðrs og kytjor på konjektur, henholdsvis for veðr (betr K) og kytur, hvortil jeg kan slutte mig, dog med nogen tvivl om, hvorvidt ikke det i

nyere

islandsk almindelige kytra, som passer særdeles godt i denne sammenhæng og grafisk ligger endnu nærmere end kytja, turde være at foretrække altså: kytror?

FJ. har, som det synes, rigtig opfattet grænserne mellem de to sætninger, af hvilke første halvvers består. Derimod kan jeg ikke være enig med ham i hans tolkning af den indskudte sætning, som han ordner således:

veðrs váder kveðja vidda bróðor. Ligesom han tror jeg, at váder her er hovedordet i en kending, som betegner blæsebælgene, og ligeledes kan jeg slutte mig til hans tolkning af vidda bróðor = vind, som forresten allerede er fremsat af Svb. Egilsson. Dog tror jeg ikke viddi betyder "enten Æger eller Ilden", men utvivlsomt kun Æger, således som åbenbart Svb. Egilsson har opfattet det. Hvad enten man skriver Viddi eller - forkortet Viddi, bör det opfattes som et af Ægers bekendte navn Vidir afledet

-) Her og i det følgende Finnur Jónsson. ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI XIX, NT FÖLJD xv.

8

« AnteriorContinuar »