tænkte paa Tingen selv, paa dens Udseende eller Maade at haandteres paa. Forholdet i de ovenfor nævnte Sprog viser i alt Fald tydeligt nok den nære Forbindelse mellem Nögler og Nagler. At der ogsaa hos os har eksisteret en saadan, kan paavises. Der staar i Folkevisen "Hr. Bösmer i Elvehjem" (Grundtvig Folkeviser III N:o 45): "Saa smaa daa haade hun finger med lieste... fuldwell hun dy naffler west. Fuorlig [Var. fauffuerlig] haffde hun finger och smaa, och seeleff thuog hun dy laase fraa”. I Molbechs Et Hundrede udvalgte Danske Folkeviser 1ste Hæfte 1847 lyder samme Vers: "Saa smaa da havde hun Fingre, med Liste... Og selver tog hun de Laase fra". Selv om det nu ikke er aldeles klart, hvorledes Visen vil lade Elvefruen bære sig ad med at komme ind, er det dog tydeligt nok, at de Nagler, der er Tale om, ikke er dem, hvormed Dören er slaaet sammen. Kunde hun tage dem ud med Fingrene, vilde man ikke beskrive disse som favre og smaa; det er jo desuden poetisk set ganske uforeneligt med Situationen, at hun bryder Dören i Stykker for at komme ind. Der maa ved Nagler være tænkt paa Lukkere eller Oplukkere. Moth har: "Bedre er liden nagle for hus end ingen”, hvor nagle jo er brugt i Betydning Lukker; andre af hans Eksempler tyder paa, at Ordet ogsaa har været brugt Betydning Oplukker. "Du kand aldrig göre det hul, jeg kand jo finde en nagle dertil, fallacias tuas fallaciis eludere”. "At slaa en falsk Nagle" kan heller ikke let give Mening, med mindre Nagle betyder Nögle. Et afgörende Eksempel er P. Lolles Ordsprog: Onth qwinne ær helwedz dörs nafflæ (Kock og Petersens' Udg. N:o 1067). At der endelig har eksisteret 2 Aflydsformer Nagle og Nögle med samme Betydning 1), er jo meget rimeligt, og det er da desuden bevisligt: 1. se Torp og Falk Etymologisk Ordbog under Nögle III. 2. Aasens Ordbog har "Nygla: Tap, Prop i Bunden af en Baad", "Nyglehol: Taphul i en Baad". Dette Ord anvendes af Jonas Lie i Den Fremsynte 3. Opl. 1871 S. 74. 3. Rietz: Sv. Dialekt-Lexikon "Nögäl f. 1) tapp, svicka i en drickestunna", "Nögla f. tapp i et kar", "tapp i hålet på botten af bakstammen uti en båt, hvarigenom vattnet aftappas, när båten sättes på land". Maaske har vi i denne Naglens Anvendelse som Oplukker en Forklaring af det ellers saa mærkelige Fænomen, at Ordet i vestgermanske Sprog er det samme som Negl (Fingernegl) eller særdeles nær beslægtet dermed. Man har kunnet stikke en Finger ind og med Neglen skubbe Slaaen bort, har saa fundet paa at göre dette Neglehul saa lille, at en Mand ikke kunde faa en Finger igennem, men maatte have et Redskab dertil, der saa blev kaldt en nagl, nagli eller nögla. En Elvefrue, der havde særdeles "favre og smaa" Fingre kunde jo nok endnu undvære et saadant Redskab, idet hun kunde faa Fingeren ind gennem Hullet. For 20 -30 Aar siden var det almindelige Lukke til Husets Indgangsdör i Vestjylland et Fald, der sad indvendigt; Dören aabnedes udvendig fra med en Klinke, som gik ind gennem et Hul i Dören, og hvormed man kunde löfte Faldet. Naar alle forlod Huset, var det almindeligt at tage Klinken af og stikke den op i Straataget eller tage den med i Lommen. Dermed ansaas Dören for tilstrækkeligt aflaaset. Hvorvel jeg nu mener, at der herved er givet en tilfredsstillende Forklaring af de 2 nulevende Ord Lögel og Nögle som normalt udviklede Former af to helt forskellige 1) ligesom magle og mögle. Forklaringen i Salmonsens Leksikon af magle som en ubetonet Form af mögle har ingenting med Virkeligheden at göre. Ord, maa der dog tillige have været noget uregelmæssigt i disse Ords Liv i Sproget. Vi har nemlig fra Middelalderen Former med n og k sammen (nykil, nökil, nykla, niclum, niklum) baade i Dansk, Norsk og Svensk, og saadanne Former kunde jo ikke fremkomme af nagl, nagli eller nygla. Der maa altsaa være sket en Sammenblanding af lykill og nygla. Dette er nu heller ikke mærkeligt, naar man tænker paa de Betydninger, disse Ord har haft. Man har i visse Egne brugt en Oplukker (eller Lukker), man har kaldt lykill; saa har man fra Naboegne gjort Bekendskab med de noget forskellige Redskaber, man der havde til omtrent samme Brug, og som man der kaldte nyglur. Ved Overförelse af Navnet har man da, paavirket af det hjemlige Ord, faaet k i dette Ord, der jo kom ind i Dialekten som et Fremmedord. Naturligvis kan det ogsaa være gaaet den omvendte Vej, saa det er 7, der er blevet erstattet med n og nykill altsaa fremkommet af lykill, paavirket af det hjemlige nygla. Hvorledes Sammenblandingen end er foregaaet, er det imidlertid jo lige misvisende eller lidet oplysende at tale om Dissimilation. Gjedved pr Horsens d. 7 Maj 1907. J. Byskov. Ett förslag till texträttelse i Hávamál. "Bú er betra, halr er heima huerr". Denna halvvisa (Hávamál 36-37 Bugges numrering) anses allmänt föreligga i förvanskat skick, emedan första och andra raden icke äro förbundna medels stavrim. Men huru påtagligt felaktig handskriftens text på detta ställe än är, har något antagligt förslag till återställande av den ursprung ARKIV FÖR NORDISK FIOLOGI XIV, NY FÖLjd xxi. liga ännu ej blivit framställt. Den textändring, som Bugge i sin Eddaupplaga bland "Tillæg og Rettelser" föreslagit, nämligen att läsa "búkot" i stället för "litit", synes mig mindre lämpligt, eftersom meningen därigenom förändras och t. o. m. något försämras, i det att det allmännare begreppet utbytes mot ett ytterst speciellt. Meningen är emellertid bra som den är och bör helst icke ändras, såvitt det kan undvikas; och det anser jag det kan. Därför måste Finnur Jónssons förslag att ändra andra raden till "enn biðia sé" alldeles avgjort förkastas såsom alltför våldsam. Denna ändring drabbar både texten och tanken så hårt, att föga blir kvar av dem. Helst bör man väl tvärtom bibehålla så mycket som möjligt av båda, och idealet bör vara en lindrig rättelse av formen, som lämnar tanken oförändrad, men återställer det förlorade stavrimmet. En sådan innebär mitt förslag: jag utbyter "litit" mot "breitt" och negerar "sé", varigenom jag erhåller ett i allo tillfredsställande resultat. Att adjektivet "breidr" kan nyttjas i betydelsen stor om ett hus, framgår väl bäst av det isländska ortnamnet Breidibólstaðr (som f. ö. har sin fullkomliga motsvarighet på finländskt område: Bredbollsta i Nyland). Har texten ursprungligen lytt: Bú er betra så kan handskriftens läsart lätt förklaras: den, som först nedskrivit Hávamál, har nog kommit ihåg tanken i denna halvstrof, men hans minne har klickat, då det gällt dess språkliga uttryck, och så har han insatt det närmast till hands. liggande ordet: i stället för "icke stort" har han skrivit "litet", ur betydelsesynpunkt är likvärdigt; och sålunda har stavrimmet gått förlorat. Genom mitt rättelseförslag blir det återställt utan att innehållet förändras. Rolf Nordenstreng. Sverges ortnamn. Ortnamnen i Älvsborgs län på offentligt uppdrag utgivna av Kungl. ortnamnskommittén. Del XII Väne härad, 180 s., Del III Bjärke härad 67 s., Del V Flundre härad 73 s., Del X Redvägs härad 288 s. Aktiebolaget Ljus, Stockholm 1906-1908. Man har såsom ett framträdande drag i den nyare svenska vetenskapens allmänna fysionomi framhållit den rikedom på vidtfamnande, ja storslagna uppgifter, åt hvilkas lösning den för närvarande ägnar sina krafter. Och att det numera icke såsom kanske ej så sällan var fallet i vår äldre odlingshistoria - kommer att stanna vid blotta ansatsen, därför borgar soliditeten hos de grundvalar, på hvilka dessa stora vetenskapliga företag uppbyggts, och den sega och målmedvetna energi, med hvilken de föras framåt. Endast från den nordiska språkvetenskapens område kunna vi erinra om åtskilliga dylika verk, såsom Noreens Vårt språk och Kocks Svensk ljudhistoria samt de stora kollektiva företagen: Svenska Akademiens Ordbok, det svenska runverket, landsmålsundersökningen och slutligen det yngsta: Ortnamnskommitténs arbete, af hvilket nu fyra häften utkommit. Om ortnamnskommitténs och dess arbetes förhistoria kan jag här fatta mig mycket kort. Vår närmaste föregångare är den kommitté, som i afsikt att revidera Norges riksjordebok år 1878 tillsattes i Norge och hvars arbete afslutades år 1892. Frukterna af kommitténs undersökningar beträffande namnens historia och ursprung föreligga i det storartade ännu ofull bordade arbetet "Norske gaardnavne", utgifvet af prof. Olof Rygh och efter dennes död af K. Rygh, A. Kjær och Amund B. Larsen samt i ett par andra utmärkta publikationer af den förstnämnde. Den svenska ortnamnskommittén, som af K. Maj:t erhöll sitt uppdrag i maj 1902, består af riksantikvarien H. Hildebrand, professor Adolf Noreen och kammarrådet G. Thulin. Dess sekreterare är fil. dr S. Lampa. Till utgångspunkt för undersökningarna bestämdes Älfsborgs län. Härifrån har nu ett tiotal personer på uppdrag af kommittén insamlat uppgifter om de ännu lefvande ortnamnen, dessas uttal och annat af värde för undersökningen, såsom fornminnen o. d., hvarjämte kommittén tillgodogjort sig de upplysningar, som tryckta och otryckta källor, framför allt jordeböckerna, erbjuda, från 800-talets runskrifter till generalstabens sist utkomna kartblad. Bland öfriga förarbeten må nämnas de af biblioteksamanuensen V. Gödel utarbetade bibliografierna öfver svensk ortnamnsforskning och topografisk litteratur. De nu utkomna fyra första häftena utgöra delarna XII, III, V och X af "Ortnamnen i Älvsborgs län" (180, 67, 73 o. 288 s. ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI XXV, NY FÖLJD XXI. |