landet i det nuvarande), hade levis på penultima. Här uppfattas alltså darrand' etc. hos äldre skalder såsom en uttalsform, framkallad av den äldre akcentueringen.

Här må ock nämnas, att Hesselman i en i arbetet Upland 1907 införd uppsats med titeln "Uppländskan som skriftspråk" yttrar i förbigående s. 527 några ord om elision. Efter att hava anfört nyssnämnda uttalande av Samuel Columbus säger Hesselman om elision hos skalderna av den av honom s. k. Uppsala-skolan (Stiernhielm och hans efterföljare): "Men ser man efter, skall man finna, att elision användes just i många fall, där den har motsvarighet i uppsvenskt talspråk, i hvars dialekter uteslutande af obetonade stafvelser fått särskildt stor användning icke minst i bergslagsmålet". Därefter nämnes, att bärgslagsmålet brukar mång gångur "många gånger”; uppländskan och dalskan liksom Columbus, U. Hiärne, A. Wollimhaus och E. Wennæsius vars "varse", samt att hvart "hvarken" av äldre hvarte finnes hos Stiernhielm, Columbus och Hiärne. Hesselman inlåter sig ej på spörsmålet, i hvilka ordkategorier eller under hvilka förhållanden vokalförlust inträtt.

Efter dessa allmänna anmärkningar övergår jag till en mera detaljerad framställning av förlusten av vokal, särskilt slutvokaler i 1600-talets poesi.

Den literatur, som jag för dessa undersökningar särskilt granskat, är: Svenska Psalmboken av 1536 (i Klemmings upplaga av 1862), Joh. Messenius dramer Disa och Signill, Forssius Speculum vitæ humanæ (1620), Wivallius Dikter (utg. av Schück i arbetet Lars Wivallius hans lif och diktning 1893), Stiernhielm Musæ suethizantes (1668) 1), Lucidor Helicons Blomster (1688, dock ej Grafskrifter), Columbus 1) De i detta arbete ingående olika skrifterna förkortas på följande sätt: Herc. =3 Hercules; Fägne-S. Fägne-Sång Öfwer ... Christinæ ... Födelses-Dag; Jub.-S. = Jubel-Sång Til then... Dag... På hwilken... Christina ... fyller sitt Adertonde åhr; Cup. Then fångne Cupido; FA. Fredz-Afl; PT. Parnassus Triumphans; ÄP. Lycksalighetenes Ähre-Pracht.

=

Odæ svetica (1674). Emellertid är det ej min avsikt att behandla alla diskutabla ställen i dessa skrifter, utan jag söker blott att väsentligen genom granskning av dessa arbeten framställa huvudreglerna för vokalförlusten hos 1600talets skalder.

Redan här vill jag emellertid anföra det huvudsakliga resultat, hvartill man enligt min uppfattning kommer genom en granskning av dåtida poetisk literatur.

1. I överensstämmelse med Tysklands och Danmarks teoretici, medgav såsom nämnt även Andreas Arvidi (1651), att en slutljudande infortis-vokal förlorades i flerstaviga ord framför annan vokal, och (åtminstone) från och med Stiernhielm tillåta sig 1600-talets skalder ofta denna frihet. De utesluta en slutvokal med infortis även framför ord börjande med hvokal.

2. Dessutom förloras i stor utsträckning slutljudande infortis-vokaler även framför konsonantiskt börjande ord icke blott hos Stiernhielm och hans efterföljare, utan även under 1600-talets fyra första decennier under dessa förhållanden:

a) om ordet i satssammanhanget var relativt oakcentuerat (fick levissimus), t. ex. possess. pron. såsom din' i st. f. dine, hjälpverb såsom kund i st. f. kunde. Dylika former användes även i det dåtida (dialektiskt färgade) samtalsspråket.

b) i ultima av trestaviga ord med under fornsvensk tid levissimus på denna stavelse, t. ex. leffvand' i st. f. leffvande. I vissa bygdemål hade till följe av denna akcentuering ultima-vokalen rörlorats, eller åtminstone kunde den i vissa bygdemål förloras, och även i det dåtida samtalsspråket torde dylika former hava åtminstone i någon mån använts.

3. Ytterligare förloras även midljudande vokal, om ock i mindre utsträckning än slutljudande, under de två nyss (under 2, a och b) angivna förhållandena, t. ex. i thers i st. f. theras, aldels i st. f. aldeles.

Som bekant framställer redan Ronsard i sin Abregé de

l'art poetique françois (1565) för sitt modersmåls versar följande regel: "Toutesfois et quantes que la voyelle e est rencontrée d'une autre voyelle ou, diphthongue, elle est tousjours mangée, se perdant en la voyelle qui la suit, sans faire syllabe par soy; je dy rencontrée d'une voyelle ou d'une diphthongue pure, autrement elle ne se peut manger, quand l'i et u voyelles se tournent en consonnes, comme je, vive. Exemple de e qui se mange. Cruelle et fiere, et dure, et

fascheuse amertume . . ." 1).

I 1500-talets tyska poesi användes apokopering av slutljudande -e i stor utsträckning så väl framför följande konsonant som framför följande vokal (stet(e) gemuet; dein zung in; jmf. Minor Neuhochdeutsche metrik s. 173). Detta förhållande förändrades dock åtminstone till god del genom Opitz.

Denne, som kände fransk poesi, och som utan tvivel även rönt påvärkan av de klassiska språkens metrik, giver i sin bekanta Prosodia Germanica, hvars första upplaga utkom 1624 2), den föreskriften, att inne i verser slutljudande -e apokoperas framför ord börjande på vokal (E 5 s. 2); emellertid gör han (E 6 s. 1) följande inskränkning av regeln: "Hiervon werden aussgeschlossen, wie auch Ernst Schwabe 3) in seinem Büchlein erinnert, die eigenen namen als: Helene, Euphrosyne; darnach alle einsilbige wörter als: Schnee, See..." I versslut kan man enligt Opitz (E 6 s. 1) efter behag låta -e kvarstå eller apokoperas, i fall första ordet i följande vers börjar med vokal. Beträffande behandlingen av e framför ord börjande med h + vokal heter det

1) Bibl. Elzevirien, Evres de Ronsard VII, 326.

2) Jag har havt tillgång till upplagan av 1634.

3) Denne Schwabe, som Opitz även annorstädes anför såsom sin auktoritet, hette Ernst Schwabe von der Heyde, men så väl hans dikter som hans teoretiska regler om verskonst hava gått förlorade; han hade 1616 utgivit ett i Frankfurt a. O. tryckt arbete. Se Goedeke Grundriss z. geschichte d. deutschen dichtung III, 31, Paul i GgPh. II' s. 90.

(E 7 s. 2): "Stehet das h zu anfange eines wortes, so kan das e wol geduldet werden" (Exempel: Die ich lobe, hörst es nicht). Framför (andra) konsonanter anser Opitz (E 6 s. 2) -e böra kvarstå, men han anmärker, att alla poeter bryta mot denna regel.

Vid uppställandet av dessa regler för tyskan hava utan tvivel de klassiska språkens och franskans metriska regler delvis spelat en roll. Men det är även antagligt, att vissa uttalsförhållanden i tyskan själv äro att taga med i räkningen. Härför talar, att redan hos Otfrid slutljudande vokal synnerligen ofta elideras framför vokaliskt ord (uz eine = āze eine, Braune Althochdeutsche gramm.' § 61 1), och att man t. ex. i moderna svenska bygdemål, där ändelse vokalen e i regeln kvarstår, finner en tendens att mycket ofta vid sandhi särskilt framför vokal låta det förloras 2).

De av Opitz uppställda reglerna hava betydelse även för svensk metrik, emedan Opitz' arbete till rätt god del utgjorde förebild för Andreas Arvidi vid avfattandet av hans Manuductio ad Poesin Svecanam. Såsom jag emellertid i Svensk akcent II, 250 f. visat, och Levertin i Samlaren 1894 s. 79 ff. sedan vidare ådagalagt (jmf. även Wrangel Det carolinska tidehvarfvets komiska diktning s. 43 första noten), hade Arvidi till förebild även den danske metrikern Joh. Mich. Corvinus, och det torde därför vara riktigt att i detta sammanhang redogöra även för dennes regler för förlust av slutvokal. I sitt 1649, alltså två år före Arvidis Manuductio, utgivna arbete Ex Rhythmologia danica msc. Epitome brevissima föreskriver han, som också influerats av Opitz, att slutljudande -e bör apokoperas framför vokal, och detta, så väl när nästa ord i samma vers börjar med vokal,

1) Om förlust av ändelsevokaler i fht. och mht. jmf. även Wilmanns Deutsche gramm. I, § 271 ff.

2) Så i målet i östra Värmland enligt Kallstenius i Sv. lm. XXI nr 1 s. 184.

som när det slutljudande -e skulle hava stått sist i versen, men tillika nästa vers börjar med vokal. Blott sällan får man bibehålla e framför vokal, vare sig inne i eller i slutet av versen; dock böra i regeln ej flera än två apokoperingar förekomma i samma vers (s. 41). I enstaviga ord eller i enstaviga senare kompositionsleder av ord (således i ord av typen Blee, Barnblee) får e över huvud ej apokoperas, och ej heller i nomina propria (Helene etc.) (s. 42). Framför h-, menar han, kan man efter behov låta -e kvarstå eller förloras, och egendomligt nog tillåter han samma frihet framför j: "(E) Nihilominus ante H. et J. potest pro necessitate et tolli et pingi" (s. 42). Om Corvinus' regler för förlusten och bibehållandet av slutljudande -e i böjda adjektivformer se nedan s. 52 noten.

I sin nästföljande år (1650) utgivna Synopsis prosodiæ danicæ framställer Severin Paulsen Gotlender, hvilken författare Arvidi även känt 1), i huvudsak samma regler. Så heter det s. 33: "Naar et Ord endis paa it stacked (e) oc det nestfølgende Ord, begyndis paa en vocal, helst (e) da maa samme (e) i enden udeluckis". När följande ord börjar "paa dend consonant (h)", anser han samma regel gälla, dock så, att apokopering i detta fall blott sällan bör förekomma. Blott i undantagsfall ("ganske meget sielden") tillåter han apokopering i versslut.

Väsentligen samma regler återfinnas i författarens stora prosodi, som 1671 efter hans död utgavs under titeln Prosodia danica.

Med Opitz och Corvinus såsom mönster uppställer Arvidi sin Manuductio s. 116 följande regler för vokalapokopering:

"Then Vocalis eller sielfliudande Bookstafwen som effterst i Ordet står, skal vthslutas, när thet nästfölliande Ordet och så begynnas aff een Vocali. ... Såsom til Exempel:

1) Jmf. Levertin i Samlaren 1894 s. 84.