Innehåll. Axel Kock, Anmärkningar om 1600-talets svenska verskonst. . Amund B. Larsen, Hvor længe fandtes der i oldnorsk former Finnur Jónsson, Anmälan av "Alex. Bugge: Die Wikinger. Autorisierte übertragung von Heinz Hungerland". Hjalmar Lindroth, Anmälan av "Gamalnorsk ordbok med ny- norsk tyding ved Marius Hægstad og Alf Torp" . . . . Verner Dahlerup, Anmälan av "Marius Kristensen: Fremmed- ordene i det ældste danske skriftsprog (för omtr. 1300)” . . 107 Amund B. Larsen, Anmälan av "T. E. Karsten: Österbottniska Marius Kristensen, Bidrag til dansk sproghistorie. I-X I. "Halvemål" i Skåne? (s. 119). II. Skånsk s > z (s. 121). III. Vokalharmoni a: æ (s. 121). IV. Vokal- svækkelse i levissimus (s. 124). V. De omlydte person- navne (s. 125). VI. Dansk-svensk (s. 128). VII. r-for- bindelsers indvirkning på foregående vokal, især bryd- ning (s. 131). VIII. Til behandlingen af olddansk iu (s. 137) IX. Nogle brydningsformer (s. 140). X. Voka- lisationen af oldda. gh (s. 141). Roland Bries korn, Islänska handskriftsstudier J. Byskov, Dissimilation og ordet "Nögle". . . Rolf Nordenstreng, Ett förslag till texträttelse i Hávamál. . 190 Elof Hellquist, Anmälan av "Sverges ortnamn. Ortnamnen i SEP 301914 315434 Herman Söderbergh, Anmälan av "Otto Jespersen: Moders- Magnus Olsen, Anmälan av "Richard Loewe, Germanische sprach- H. Grüner Nielsen, Anmälan av "Das Markuskreuz vom Göt- Axel Lindqvist, Studier över svenska verbaladjektiv. Inledningsord (s. 221). I. Om aktivitet och passivitet Björn M. Olsen, Om nogle vers af Arnórr jarlaskáld. Kr. Kålund, Ordet "leman" i oldlitteraturen . Anmärkningar om 1600-talets svenska verskonst. Såsom titeln på denna uppsats angiver, är det ingalunda min avsikt att i den söka giva en fullständig framställning av 1600-talets svenska metrik. Det är blott om en speciell fråga inom 1600-talets verskonst, som jag vill göra några anmärkningar, nämligen om vokalförlust, särskilt i ordslut; jag har emellertid trott detta spörsmål vara värt en behandling, då det, så vitt mig är bekant, är väsentligen outrett. Alltjämt sjunges i våra kyrkor: Eller -- Gif trötta benen ro I mina fäders graf, Från verlden vandrat af (Sv. ps. 207: 7) för att anföra ett exempel av en helt annan kategori, i den Lutherska bearbetningen av en Davids psalm, intagen i den ännu gällande psalmboken under nr 402 finna vi Högtlofvadt ware i all land Ditt namn båd' när och fjerran I dessa psalmverser hava lefvande och både förkortats till lefvand' och båd'. Men under det att former av typen levand' i st. f. levande numera äro obrukliga i våra dagars poesi, användes som bekant ännu av åtskilliga skalder den kortare formen båd'. I 1600-talets poesi är emellertid förlusten av slutvokaler ofantligt mycket vanligare än hos vår tids skalder, och detta är fallet icke blott under den period, som inledes av Stiernhielm, utan även under 1600-talets fyra första decennier. Så finner man t. ex. hos Forssius i hans 1620 tryckta Speculum vitæ humanæ ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI XXV, NY FÖLJD XXI. 1 Hwar är nu min macht, hwar är mitt wåld Min swänner, min raske hästar, Min hundar, min Falck vppå min hand, B 7 s. 1 med förlust av slutvokalen i det tre gånger förekommande min i st. f. mine. Och i Stiernhielms Harm-Skrift öfver den hängde Astrild läser man: Hwem har någn-sinn' i werlden spordt At en så mechtig werdzlig Gud Skull' komm' vthi een sådan nöd At han måst' lijd' en nesslig död. Det är sedan gammalt känt, att den svenske metrikern Andreas Arvidi i sin 1651 utgivna Manuductio ad Poesin svecanam tillät, att en slutvokal apokoperades framför annan vokal, och att 1600-talets skalder ofta begagnade sig av denna frihet. Exempel därpå har man i de från Stiernhielm anförda verserna i orden komm' och lijd. Men dessutom förekommer förlust av ändelsevokal i ganska stor utsträckning hos 1600-talets skalder, utan att det hittills blivit utrett, under hvilka förhållanden denna förlust kan inträda. Så nämner t. ex. Gunnar Castrén i sin 1907 utgivna skrift Stormaktstidens diktning s. 207, att förkortningar begagnas talrikt: "främst så, att slutljudande kort vokal, oftast e, bortlämnas", och han anför ett uttalande av Samuel Columbus i dennes Ordeskötsel, enligt hvilket det var tillåtet att allt efter versens behov dels "utlyckia en vokal”, dels "inte utlyckian", men Castrén tillägger: "Några regler är det icke möjligt att uppställa". Emellertid har jag redan i min skrift Svensk akcent I (1878) s. 128 framhållit, att den förkortade form på -and' st. f. -ande (ex. ett darrand' asplöf Columbus), som stundom användes av äldre svenska skalder, talar för att ord, sådana som darrand(e) i äldre språket (i motsats till förhål |