och Heinzel hava i sin kommentar s. 299. Dock tänka de sig alternativt även den möjligheten, att verserna borde fattas sålunda: vel ek kvap, Vølundr: verp-a ek á fitium dvs. "ich (ich der weise Völund) habe gesagt, ich werde niemals auf meinen beinen stehen; das ist richtig. Aber ich brauche es auch nicht mehr". Emellertid anmärka Detter och Heinzel själva, att verpa annars icke påvisats i betydelsen verpka. Dels detta, dels den avgjort otillfredsställande meningen förbjuder utan tvivel denna tolkning.

Vid den hävdvunna översättningen finnes emellertid den betydande svårigheten, att något uttryck sådant som vel ek i betydelsen 'väl mig' annars icke finnes i isländskan. Detta framhåller Bugge i Ark. nf. XXII, 56. Han uttalar därför sist anf. st. den uppfattningen, att vel i denna dikt lånats från det ags. wel, som användes i sådana uttryck som wel la 'eia' och wel him pas geweorces.

Det är dock naturligtvis vida att föredraga, om man icke behöver antaga ett ags. lån, som icke skulle finnas någonstädes utom i denna enda dikt, och om man kan förklara verserna och särskilt vel ec med anlitande blott av det vanliga isländska ordförrådet.

Så till vida hava de gamla kommentatorerna, utgivarna av den arnamagnæanska Edda-upplagan och Egilsson, varit på riktigt spår, som strofen börjar med ett verb, men de insågo icke, hvilket detta verb är.

Jag fattar vel ec såsom stående i st. f. ett ursprungligare vele'c (= véli'c), betydande 'jag uträttar med konst (med min konstskicklighet)". Som bekant utelämnas ofta akcenttecknet över långa vokaler i Cod. regius, och utelämnande av akcent-tecken i denna handskrift på en form av verbet véla är därför fullt i sin ordning; jmf. att det med véla samhöriga subst. vél skrives vel i str. 20.

Substantivet vél f. betyder som bekant '1) kunst 2) kneb 3) maskine, kunstig indretning, hvormed man søger at opnaa

1. udrette noget' (Fritzner2). Det härav avledda verbet véla förekommer i Grímnismál str. 6 i betydelsen 'in stand setzen, herrichten' enligt Gerings större och mindre glossar: Valascialf heitir, er velti ser

áss i ardaga.

Denna översättning är riktig, men ännu noggrannare vore väl översättningen 'med konst förfärdiga (bygga)'. Stundom framträder slughet, list mera tydligt i detta verbs betydelse. Så översättes det av Fritzner2 'besnære, overliste'.

Nu är att framhålla, att Volunds karakteristiska egenskaper voro konstskicklighet och list. Han var den konstskicklige smeden par préférance, och några forskare hava därför t. o. m. velat härleda hans namn (i så fall Vølundr) ur ordet vél.

Denna etymologi är visserligen mycket tvivelaktig, men för hans värksamhet passar just verbet véla 'med konstskicklighet (och list) åstadkomma'. Härmed är att jämföra, att subst. vél (skrivet vel) finnes i str. 20 av Volundarkviþa använt om Volunds värksamhet (jmf. ovan s. 107):

vel gordi hann heldr
hvatt Nípapi.

Gering översätter i större och mindre glossaret vél här med 'kunstwerk', men förmodar, att ordet på detta ställe använts i en dubbel mening, så att även betydelsen 'list, trug' däri ingick.

När Volundr yttrar de i str. 29 stående orden, har han just med konstskicklighet förfärdigat sin flyg-apparat (jmf. vél 'maskine'). Det är därför mycket naturligt att översätta det i fråga varande stället: "jag åstadkommer med konst (konstskicklighet), att jag kommer på fötterna, hvilka (hvilkas bruk) Nipups män berövade mig'.

Att intet at inleder konjunktiv-satsen verpa ec a filiom, överensstämmer med språkbruket, ty at kan saknas i en

objektssats, när dess verb står i konjunktiv, t. ex. hygg ek nú muni porf vera gópra vápna Hervar. (Lund Oldnord. ordföjningsl. § 122 anm. 6).

deva 'aldrig'.

I sitt större glossar sp. 2 och sp. 1240 anser Gering, att éva är en sammanställning av av det negerande a; med æv menar han naturligtvis det ord, som finnes i got. aiws 'tid' etc.

Dessutom ansluter han sig sp. 1 till Noreens uppfattning (Aisl. gr.2 § 121, 1; uppl. 3 § 144, 1), enligt hvilken det negerande isl. -a skulle vara identiskt med isl. d 'alltid'. Ehuru etymologien av isl. -a 'icke' ej egentligen är av större vikt för spörsmålet, om -a 'icke' ingår i isl. áva 'aldrig', må dock ett par ord här nämnas även om denna etymologi.

För trettio år sedan har jag i min skrift Om några atona (Lund 1879) s. 13 f. identifierat isl. -at 'icke' med det got. ntr. ainata 'ett, något'. Diftongen ai i *ain(a)t övergick i relativt oakcentuerad ställning till a, a. Det fullständiga uttrycket var ne *ain(a)t 'icke något'; den negerande betydelsen överflyttades från ne till *ain(a)t, -at, och ne utelämnades senare (jmf. fra. pas 'icke'). Denna åsikt torde numera vara allmänt antagen. På anf. st. fattade jag isl. -a 'icke' och -at 'icke' såsom ett och samma ord, utan att dock egentligen utreda deras inbördes förhållande.

Det är enligt min uppfattning oberättigat att med Noreen och Gering identifiera isl. -a 'icke' med d 'alltid', ehuru av sistnämnda ord även formen undantagsvis någon gång finnes i fornsvenskan.

Mina skäl härför äro följande:

1) Ordet d (@), a betyder 'alltid'; isl. -a åter betyder 'icke'. I fall -a vore identiskt med d, a 'alltid', borde den negativa betydelsen av -a snarast hava varit 'aldrig'.

2) Det isl. -a är uteslutande ett enklitiskt, till verbalformer fogat ord. Det isl. d 'alltid' fsv. @ (a) fogas däremot icke (eller åtminstone icke särskilt gärna) enklitiskt till verbalformer.

3) Huvudskälet är emellertid detta: Då man i ett och samma språk har en form -at och en form -a, och båda dessa former hava alldeles samma betydelse ('icke'), och båda dessa former uteslutande användas enklitiskt tillagda verbalformer, så fordrar, så vitt jag förstår, god metod, att dessa två former, om möjligt är, förklaras såsom växelformer av ett och samma ord. Vid hvarje annan förklaring begår man felet att "gå över ån efter vatten".

Två olika förslag att identifiera -at och -a med hvarandra hava blivit framställda.

I Vestmannalagens ljudlära (1887) s. 52 ansluter sig Brate till min uppfattning av -at såsom en form motsvarande got. ainata; formen -a anser han motsvara got. ntr. aina (växelform till ainata). Denna uppfattning är möjlig, men såsom jag i ZfdA. XL, 195 framhåller, mindre sannolik.

Bäst är naturligtvis att fullt identifiera -a och -at. Formen at har i vissa ställningar blivit till -a (se min sist anf. uppsats). Former sådana som mákať'k 'jag kan icke' blevo ljudlagsenligt till *mákakk mákak etc., och från má-k-a-k överfördes -a 'icke' till andra former. Former av typen sérat 'ser icke' blevo sérað; med enklitiskt du tillagt blev sēraððu till séraðu etc., och av sér-a-du abstraherades -a. På delvis liknande sätt abstraherades det ur skal-a-tu 'du skall icke' etc.

Alldeles oberoende av etymologien av ordet -a 'icke' är det, så vitt jag förstår, icke möjligt antaga, att det ingår i ordet éva 'aldrig'. Saken är ju, såsom Gering själv riktigt framhåller, att det annars uteslutande användes såsom en enklitika efter verbalformer. Det vore därför i hög grad förvånande, om man till substantivet *av hade kun

nat foga -a. ligen -a vore

Detta blir icke minst förvånande, i fall värkhvilket dock ej är fallet identiskt med ty detta senare ord är som bekant identiskt med got. aiws 'tid', och i så fall skulle detta aiws 'tid' två gånger ingå i isl. dva.

isl. d 'alltid',

Enligt min uppfattning är isl. dva 'aldrig' ursprungligen gen. pl. av subst. dvi 'tid, tidsålder'. Som bekant användes i den älsta isländskan genitivus för att angiva under loppet av en tid, t. ex. "komit annars dags" Volkv. (Nygaard Syntax § 140). Ett äldre (icke påvisat) ne—dva betydde 'icke under tidsåldrarna', 'icke i evighet', 'aldrig'. Liksom vid uttrycket ne-at överfördes den negativa betydelsen från ne till det senare ordet, och liksom vid uttrycket ne-at utelämnades därefter ne, så att dva ensamt fick betyda 'aldrig'. Spår finnas dock av en äldre positiv betydelse av deva, då det även kan förekomma i betydelsen 'någonsin'.

Jämte dva 'aldrig' finnes även dva-gi 'aldrig'. Här har det vanliga till substantiva ord fogade suffixala -gi tillagts gen. dva.

Jag tillägger ett par anmärkningar om ett par mytologiska namn.

Namnet på jätten Bergelmir, som enligt denna strof fanns redan före jordens skapelse, förklaras av Gering i hans Eddaöversättning 'der wie ein bär brüllende?' Han fattar alltså första kompositionsleden såsom identisk med ty. bär och så