Namnet Växjö.

Att sista delen av namnet Växjö är ordet sjö, torde väl alla numera vara ense om, ock torde näppeligen kunna betvivlas. Staden har således fått sitt namn efter den bredvid liggande sjön 1). Om förra delen av namnet ha däremot olika meningar uttalats. För ögonblicket saknar jag både nödiga böcker ock nödig tid för att gå ijenom dem ock redojöra för när ock av vem de framställts. Jag erinrar blott om, att den som väl senast yttrat sig i frågan, professor Hellqvist, i sitt stora verk Svenska sjönamn sid. 267 sluter sig till den gamla åsikten, att namnet är sammansatt av väg ock sjö ock således skulle betyda "sjön vid vägen" eller "sjön vid vägarna". Hans stöd för denna mening tyckes blott vara, att ett par andra sjöar synas ha namn med liknande betydelse. Men varken denna åsikt eller de andra meningar jag sett om betydelsen av namnet Växjö förefalla så övertygande, att man ej känner behov att se sig om efter en bättre, ock jag framställer här ett annat förslag 2). Skulle icke namnets förra del kunna vara ordet vä ock namnet således betyda "sjön vid (eller med) offerplatsen (eller offerplatserna)"? Det jud, som en gång funnits men fallit bort närmast efter äi vä ock som i äldre germanska språk ock i besläktade ord visar sig som ett heller g, skulle då i sammansättningen Växjö ha bevarats samt tillsammans med det följande s jömma sig i det x (eller xs), varmed namnet sedan älsta tid vanligen skrives. Den rent språkliga möjligheten eller sannolikheten av denna etymologi

1) Det är således en barbarisk klumpighet att, såsom man ofta jör, nu omvänt uppkalla sjön efter staden ock kalla den Växjösjön i st. f. Växsjön.

2) Detta synes jag varken ensam eller först ha hittat på, ty när jag för ett års tid sedan nämde det för min kollega, adjunkt Johnson, påminde han mig, att han för längre tid sedan skulle ha talat med mig om denna tolkning, men att jag då skulle ha funnit den mindre sannolik.

ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI XXVII, NY FÖLJD XXIII.

14

skall jag inte försöka att utreda, då professor Axel Kock välvilligt åtagit sig detta. I stället skall jag framhålla vissa omständigheter rörande Växjö topografi, som synas mig je stället rätt till ett namn med sådan betydelse, som jag antar Växjö hava egt.

Runt omkring den nuvarande staden, både den äldre delen norr om järnvägen ock den nyare stadsdelen söder därom, gå sida mossar eller kärrdrag, som tillsammans med den nuvarande sjön fullkomligt omsluta staden på alla håll. På ett håll, nordväst om staden, har ännu i mannaminne funnits öppet vatten, den s. k. Gölen, som först på senare åren blivit fullständigt ijänfylld, ock i mossarna på båda sidor om stadens nordligaste del, Hovsberg, lär man ha funnit dels sänkestenar till fisknät ock dels ställningar, i vilka fiskekatsar suttit. Den tid kan säkerligen icke ha legat synnerligen långt tillbaka i forntiden, då det område, varpå staden nu ligger, såsom ett par små öar eller holmar, höjde sig ur en sjö, av vilken den nuvarande Växsjön är den sista återstoden, men som på de andra sidorna grott ijän till mossar eller kärr eller med avsikt blivit fylld. Dessa båda öar skildes åt jenom ett smalt sund i den sänka, där nu järnvägen är framdragen. På den norra av dessa öar låg det gamla Växjö. Det kan hända, att denna ö, åtminstone mot slutet, blott varit en halvö, som jenom en smal landremsa norr om Hovsberg hängde samman med byn Hovs område. Denna ö bildade en sluttning, som från det smala sundet i söder jämt höjde sig upp till Hovsberg i dess norra ända, vilket både i norr ock öster stupade brant ned mot den omjivande sjöns vatten. Om nu, såsom sägnen förtäljer, både Hovsberg vid sjöns norra ända ock det mitt emot på sjöns andra strand öster därom belägna Gelboberg, där Östrabo nu ligger, varit hedniska offerplatser, måste ju Offerplatssjön ha varit ett synnerligen lämpligt ock betecknande namn för detta vatten.

Ännu en sak vill jag här framhålla, som visserligen icke står i omedelbart sammanhang med namnet Växjö, men som möjligen jer upplysning om ställets forna bestämmelse. I Växjö rådsturätts protokoll för den 3 desember 1656 heter det, att borjmästaren Jon Mickelsson föreslog bl. a. "att kåken måtte tagas av torjet ock sättas vid kistan ock stenen den store av torjet bortföras i lika måtto". Vad kan detta ha varit för en sten? Naturligtvis kan man tänka sig, att den skaffats dit för att tjena till något slags fotställ vid kåken. Men jag skulle snarare tro, att den funnits där, innan kåken sattes upp. I sin avhandling om "Thinghøie og Thingdysser" i Aarbøger for nordisk Oldkyndighed og Historie för år 1902 siterar Carl Neergaard den beskrivning på en forntida tingsplats, som herredsfoged C. Thestrup lämnat i en "Relation om Tingene og Tingstederne i Danmark" från år 1747. Denna beskrivning lyder så: "Tingstederne vare indrettede paa Marken med 4 Tingstokke, som i en Firkant laa paa Stene, hvorpaa sade Fogden og Skriveren med flere, som administrerede Retten, saa og de 8 Mænd, som af disse Tingstokke kaldes Stokkemænd, hvilket Ord endnu bruges. Midt paa denne Plads imellem de 4 Stokke laa en stor Sten, som endnu paa Tingstederne er tilsyne; paa denne Sten skulde Tyvene sidde, naar de skulde dømmes, hvilke Stene endnu desaarsags kaldes Tyvstenen". Med hänvisning till den bild, som i Olaus Magnus historia inleder kapitlet "De judicibus et judiciis campestribus", förmodar Neergaard, att anordningen varit likadan på tingsplatserna i hela Norden, men upplyser, att ingen dylik anordning finnes bevarad på någon tingsplats ock den enda kvarleva av något dylikt, som han känner, skulle vara tre stenar, "Thingstenene" kallade, som ännu ligga på torjet i Ringsted. Skulle icke "stenen den store", som ännu 1656 låg på Växjö torj 1), kunnat vara en dylik tingsten? Det

1) Detta upptog då sydöstra hörnet av det nuvarande torjet jämte den

är ju inte osannolikt att staden vuxit upp på eller omkring en gammal tingsplats. I så fall skulle den lilla ön eller halvön i "Offerplatssjön" med sitt vä ock sin tingsplats ha varit den omjivande näjdens både religiösa ock judisiella huvudort.

Växjö.

Ludvig Larsson.

Tillägg.

Lektor Ludvig Larsson har anmodat mig att uttala mig om huruvida enligt min uppfattning den av honom framställda etymologien av namnet Växjö är möjlig från rent lingvistisk synpunkt.

Denna fråga sammanhänger med det rätt komplicerade spörsmålet, huru under förhistorisk tid det urnord. ljudet ch (h) behandlades i olika ställningar, och frågan beröres delvis även av det diskutabla problemet, huruvida ch-ljudet eller det slutljudande a-ljudet förlorades tidigast i ett ord sådant som nom. ack. sg. urnord. *wiha 'helgedom'. Jag skall icke här inlåta mig på dessa spörsmål i hela deras utsträckning, utan jag inskränker mig till följande korta anmärkningar.

Med den av lektor Larsson framställda etymologien har man att utgå ifrån ett urnord. *wiha-saiwir (jmf. got. weihs 'helig', saiws 'sjö'). Enligt den först av Bugge i Ark. IV, 132 ff. uppställda regeln för behandlingen av i framför h (jmf. även t. ex. Kock Svensk ljudhistoria I § 170, 1) blev detta till *wēh(a)-saiw(i)R. Nu är det otvivelaktigt att, såsom got. bi-niuhsjan: isl. nýsa 'speja' etc. visa, ljudgruppen hs efter lång vokal och diftong övergick till s (ej ks), om h sammanstötte med s redan på tidig urnordisk tid (Tamm i Ark. II, 342); efter kort vokal övergick däremot hs till ks, även om h sammanstötte med s, på tidig urnord. tid, t. ex.

bredvid liggande delen av Kronobergsgatan ock en smal remsa av kvarteret Lejonet på andra sidan om denna gata.

got. saíhs: isl. sex '6'. I fall man nu hade av *wiha-saiwir fått *wehsaiwr redan vid den tid, då h förlorades i nýsa etc., bör h i *wehsaiwr hava förlorats liksom i *bi-niuhsjan: nýsa. Emellertid hindrar, så vitt jag ser, intet det antagandet, att förlusten av h i bi-niuhsjan : nýsa hade inträtt, redan innan andra stavelsens a-ljud förlorades i *wēha-saiwir. Å andra sidan antages ganska allmänt, att i Norden stamvokalerna i första sammansättningsleden av komposita förlorades tidigare än motsvarande stamvokaler i simplicia, så att t. ex. *wēhai *wēha-saiwir förlorade -a- tidigare, än -a förlorades i nom. ack. sg. *weha, vare sig nu att *weha såsom simplex hade utvecklingen *wēha > *wēh > vē eller *weha > *wēa > vē. Under dessa förhållanden kan andra stavelsens a hava förlorats i *wēha-saiwir, innan h-ljudet förstummades i *wēha-, så att *weh-saiwr uppstod. Men intet torde omöjliggöra det antagandet, att vid denna tid hs även efter lång vokal blev till ks, så att ett dylikt *wēhsaiwr kunde övergå till fsv. Værsio. I fall i simplex *wiha *wēha det slutljudande -a förlorades före h-ljudet (en åsikt, som uttalas men ej egentligen motiveras av Bugge i Ark. IV, 134; jmf. dock att feu i Abecedarium nordm. och fiu i Codex leidensis (motsvarande isl. fé) hava förlorat h, men ännu icke -u), så kan man även genom rekomposition med simplex *weh på sent urnord. tid hava använt *weh-saiwr, som kunnat bliva till Væxsiō.

Om mera än möjligheten av denna utveckling vågar jag icke yttra mig.

Axel Kock.