Aðalráði konungi eru eignuð áþekk ummæli í "p. S. sl.", (því að hvorki hann né Ívar vilja gangast undir skatt).

Hvað sem annars má segja um þátt Sigurðar slefu, sem vafalaust er seint færður í letur og verður aldrei talinn í röð góðra sagnarita, þá er sögukaflinn um Ívar af Fljóðum í Morkinskinnu (upphaflega "pingasögu") frá gullöld íslenzkra bókmenta, og ef það sannast, að hann sé uppspunnin skröksaga frá upphafi til enda (ekkert satt í honum nema það, að Magnús konungur berbeinn hafi fallid á Írlandi), þá skiftir það mjög miklu máli, er um sannsögulegt gildi þessara bókmenta er að ræða. R. C. B. þykir óskiljanlegt, að eg skuli halda vísuna um Ívar rétt fedrada, en þar á eg sammerkt við vel fróða menn í slíkum efnum 1), og hafi aðrir eins menn og P. A. Munch og G. Storm haldið sögu, kaflann um Ívar sannan, þá er það merkilegt, ef umræður um þátt Sigurdar slefu verða til að leiða það í ljós, að sögukafli þessi sé í rauninni marklaus hégómi 2).

1) F. J.: Lit. hist. II. 644-5.

Stafafelli 20. d. júním. 1910.

Jón Jónsson.

2) Diskussionen om denna fråga må härmed vara avslutad i Arkivet.

A. K.

Den norsk-islandske skjaldedigtning udgiven af kommissionen for det arnamagnæanske legat ved Finnur Jónsson. A Tekst efter håndskrifterne-B Rettet tekst med tolkning. Gyldendalske boghandel. Nordisk forlag. København og Kristiania 1908. (II+) 187 +178 s. Pris 5 kr.

Det stort anlagda verk - omfattande den norröna konstdiktningen hvars begynnelsehäften här anmälas, har, som bekant, haft en föregångare: Gudbrandr Vigfússons och York Powells Corpus Poeticum Boreale (1883), ett arbete, hvars plan dock så till vida var afvikande, som det inom sig upptog äfven den s. k. eddadiktningen. Äfven om Corpus Poeticum Boreale hade motsvarat de kraf, som vid dess framträdande kunde ställas på en vetenskaplig publikation af dess art något som trots all Vigfússons lärdom och genialitet ingalunda var fallet skulle det dock nu mer än ett fjärdedels sekel efteråt varit föråldradt, så mycket har kännedomen om den norröna diktningen skridit framåt under de sista decennierna, tack vare i synnerhet det här anmälda arbetets utgifvare.

De publikationer, i hvilka Finnur Jónsson nedlagt frukterna af sina skarpsinniga och trägna undersökningar inom skaldepoesien, äro så talrika, att man redan nu känner behof af en särskild index till hans skrifter, liknande den vi fått för Gíslasons. Till en viss grad kommer det stora verk, hvars början nu föreligger, att fylla detta behof, på samma gång som det ger en mängd nya forskningsresultat.

I det provisoriska företalet (undertecknadt af den Arnamagnæanske kommissionen) redogöres för arbetets plan och uppställning.

Det skall omfatta alla gamla norska och isländska kvad (med undantag af de s. k. eddakvaden och därtill hörande småfragment) från äldsta tid till ungefär år 1400.

"Den norsk-islandske skjaldedigtning" utgifves i två parallelt löpande afdelningar: A och B.

I A återgifvas dikterna efter alla de bevarade handskrifterna, så att en särskild handskrift är aftryckt bokstafsgrannt med kursiveradt angifvande af förkortningar, medan de andra handskrif ternas afvikande läsarter anföras bokstafsgrannt i största möjliga utsträckning. Framför varianterna uppräknas handskrifterna, där dikten eller verserna förekomma; den handskrift, hvarefter hufvudtexten är tryckt, anföres först; efter handskrifterna anföras de viktigaste upplagor, hvari ifrågavarande text är tryckt, och de ställen i litteraturen, där det gifvits väsentliga bidrag till dess förståelse. Afdelningen B innehåller dikterna i rättad form med normaliserad rättskrifning, vidare, då så ansetts behöfligt, prosaupp

ARKIV FOR NORDISK FILOLOGI XXVII, NY VOID XXIII.

lösning af texten samt slutligen dansk öfversättning. Tyvärr framhäfvas icke särskildt de rättelser, som företagits; för att få reda på om ett ord eller en vändning i B-texten har handskriftlig hemul eller beror på rättelse, måste läsaren alltid rådfråga A-delen. Det hade varit en fördel, om ett nottecken eller en kursivering fäst uppmärksamheten på korrigeringarna.

Någon gång, se B, s. 74 (Kormákr 18: 4), B, s. 145 (Óláfr Tryggvason (?) 2: 8) sättes i B inom parentes en alternativ textform. B, s. 86 föreslås en ändring i prosaupplösningen, så ock t. ex. s. 93, 107, 111.

Dikterna äro, så vidt möjligt, kronologiskt ordnade. De anonyma vers, som någorlunda säkert kunna hänföras till ett bestämdt århundrade, finnas samlade efter de namngifna skaldernas.

De nu publicerade häftena omfatta skaldedikterna från nionde. och tionde århundradena.

I öfverensstämmelse med sin kända ståndpunkt har Finnur Jónsson till dessa århundraden fört mångfaldiga verser, som af andra forskare anses härröra från en senare tid. Vissa skaldevisor, om hvilkas senare affattningstid intet tvifvel kan råda, hafva utgallrats från den äldre poesien jag erinrar om de två första strofer, som tillskrifvas Egill i hans saga. Stundom ha verser fått medfölja, om hvilkas äkthet utgifvaren hyser mycket starka tvifvel (se t. ex. B, s. 18 f., 93, 144).

Uti den större litteraturhistorien (1: 500) afskiljas såsom oäkta flere lausavísur af Egill, hvilka nu upptagits under honom: nr 10, nr 28-30 (i A, men ej i B, betecknade såsom tvifvelaktiga) samt nr 39, som i båda texterna märkts med ett frågetecken. Vi spåra här en med åren växande tilltro till sagotraditionen beträffande Egils författarskap.

I fråga om den handskriftliga textens fixering har jag endast observerat ett exempel därpå, att utgifvaren nu läser annorlunda än förr. A, s. 6 heter det, att bellti i Auðuns lausavísa 2: 4 mest liknar belti i; enligt Finnur Jónssons anmärkning i Hauksbók s. 447 tyckes det mera likna belli i.

Om man jämför Finnur Jónssons tidigare skaldevers-undersökningar (särskildt i ungdomsarbetet Kritiske studier) med föreliggande arbete, skall man ej sällan finna, att han nu vill bevara en handskriftlig läsart, som han förut ansett sig böra rätta. Med andra ord: han är mera konservativ gentemot den öfverlämnade texten än förr, mera försiktig såsom emendator. Jag vill anföra några exempel:

Ragnarsdrápa 10: 1 (B, s. 2) bevarar utgifvaren nu (liksom redan i den rättade texten till Carmina Norrona) letrat (se A-texten); Kritiske studier 14 ville han ändra till lattit. Olvir hnúfa, Lausavísa 1:1 (B, s. 6) ändrade han förr (Kritiske studier 64) lavgpis till legis; nu bevarar han textens läsart, men anser mera försiktigt än förut att hela strofen (ej blott den sista hälften) är i hög

-

grad förvanskad och knappast möjlig att restituera. Haustlong 2: 5 bevaras pars (liksom i F. J:s uppl. af C. N.), som i Krit. studier 42 ändras till pás. Haraldskvæði 10: 3 i C. N., rättad text s. 17: hilmir enn halsdigri, nu med handskrifterna hilmi inum halsdigra (B, s. 23). Därs. 19: 3 förr (C. N., rättad text s. 18) med Wisén: kunnleik, nu med handskrifterna (B, s. 25) kunnleikum (jfr F. Jónsson, Det norsk-islandske skjaldesprog 9). Skallagrímr, Lausavísur 2: 4 (B, s. 27): vedr, liksom i handskrifterna, förr (se editionerna af Egils saga) vedrs (jfr Detter, Zur Erklärung der Lausavísur der Egils saga 3). Hildr Hrólfsdóttir, Lausavísa 3 (B, s. 27) bevaras horskan, som i Krit. studier 94 f. ändrades till horskum. Arinbjarnarkviđa 10: 3 (B, s. 39) bevaras nu, trots den metriska oregelbundenheten, det med handskriften öfverensstämmande hoddfinnondum, som i den tyska uppl. af Egilssagan s. 311 ersatts af hoddveiter. Egils Skjaldardrápa 1 (B, s. 42) bevaras nu lýsa, som i Krit. studier 116 och båda upplagorna af Egilssagan ersatts med det assonansgifvande leyfa; Egill, Lausavísur 20: 7 (B, s. 47) bibehålles ungr gatk, som i Krit. studier 145 för assonansens och meningens skull förslagsvis ändrades till enn getk, en ändring, som upptagits i de båda editionerna af Egilssagan. Därs. 37: 5 (B, s. 51) bevaras munt (handskriftl. muntu), som i Krit. studier 163 f. ändrades till munk (så ock i de båda editionerna). O. s. v.

Bland utgifvarens många nya textändringar vittnande om stor fyndighet och den intimaste kännedom om skaldespråket vill jag endast erinra om den utmärkta emendationen till Sonatorrek 4: 3, 4, hvilka verser nu (B, s. 34) fått formen

hreggbarnir

sem hlynir marka

Genom närmare anslutning till de handskriftliga läsarterna öfverträffar den nya emendationen Bugges, som förut godkänts af utgifvaren (se Företalet till Samfundsudgaven af Egils saga s. XXXIII).

Såsom framgår af ett par nyss anförda exempel, har Finnur Jónsson nu mindre lust än förr att genom rättelse åstadkomma halfassonans i udda, drottkvädna verser utan hending, när dessa tillhöra den äldre skaldepoesien (jfr hans afhandling om de "Ulige linjer" i Arkiv VII). Ja, han har t. o. m. någon gång ansett sig böra emendera bort skothending i en udda vers. Se t. ex. Kormákr, Lausavísur 30 (B, s. 77), där i v. 5 de rimmande heidiss hlidi utbytts mot heidi Hildar, Dens., Därs. 31, där i första versraden pottumz ek flotta, med rim ersatts af póttumk ek fasta, Dens., Därs. 43 (B, s. 80), där sjunde versradens assonerande hrund (..landi) fått vika för hvit. Utgifvaren anser säkerligen, att förvanskande afskrifvare velat rätta Kormáks verser, som ofta sakna rim, genom att åstadkomma assonans.

Hvad beträffar ett par andra emendationer synes mig utgifvarens textändring - på grund af vissa metriska förhållanden ej verka fullt öfvertygande.

Uti Snæfríðardrápa, tillskrifven Haraldr hárfagri, lyder (se A, s. 5) den tredje versraden i handskriften

dána uek ek dular mey

Utgifvaren har i B-texten utbytt uek ek mot vekka och dular (med kort penultima) mot dróttins (med näst sista stafvelsen lång): dána vekka (dróttins) mey

I den rättade texten får versraden ett normalschema af sju stafvelser, medan den i handskriften blott utgöres af fem (uck ek och dular äro "upplösningar"). Nu äro, som bekant, i hálfhnept, det versmått, hvarpå Snæfríðardrápa diktats, stafvelserna fem eller - någon gång sex till antalet (se Sievers, Altgermanische Metrik (1893), s. 113; jfr Wisén, Carmina Norrona 1: 198, där det säges, att normalmåttet i regel utgöres af fem stafvelser). Då hvarken i Snæfríðardrápa för öfrigt, i Óttarr svartis Ólafsdrápa sænska eller i Háttatal 77 någon vers har ett normalmått af sju stafvelser, synes det mig väl djärft att genom textändringar förvandla en vers, som låter infoga sig i femstafvelseschemat, till sjustafvig. (Genom att läsa vek-a i st. f. vekk-a, som då blefve en upplösning, skulle man visserligen få en sexstafvig vers).

Af metriska skäl synes det mig vidare ovisst, om utgifvarens ändring af Ynglingatal 29: 2 (A, s. 13)

På grund af allitterationen och satsaccenten måste denna vers uppfattas såsom tillhörande Sievers' typ C och följaktligen vid uppbära höjning. Nu är det visserligen så, att ett enstafvigt ord med kort vokal och enkel slutkonsonant kan bilda höjning (jfr Sievers, Altgerm. Metrik (1893) s. 58), men det torde vara så sällsynt, att C-typens första höjning utgöres af ett dylikt ord, att det kan förefalla tvifvelaktigt, om man har rätt att genom_emendation åstadkomma en vers af ifrågavarande beskaffenhet. I Ynglingatals jämna verser saknar den motstycke.

För egen del har jag intet nytt förslag att komma med, hvarken ifråga om denna eller förut omtalade vers; jag har blott velat påpeka de metriska svårigheter, med hvilka utgifvarens rättelser synas laborera.

1) Förut har F. J. (se Hkr. 4: 21) gissat, att skar måhända bör insättas efter vidiar. Att döma af frågetecknet i öfversättningen i B-delen, tyckes han framställa sitt sista, ofvan refererade rättelseförslag med tvekan.