Jag har naturligtvis icke förbisett, att i undantagsfall ljud, som visa en ganska bristfällig periodik och äro bemängda med buller, kunna fungera som vokaler. Vid viskat tal ersättas stämbandsvibrationerna av friktion mot stämbanden, och i det av genetiker gärna citerade 'pst' tjänstgör konsonanten s som stavelsebärare. Om någon för dessa och dylika undantagsfall vill bibehålla termen sonant eller införa en ny term, kan det icke förmenas honom, ehuru jag tror, att vinsten härav icke svarar mot olägenheterna av en komplicerad terminologi.

Framför allt må man därvid icke förgäta, att mellan ett bullerljud, använt som 'sonant', och motsvarande ljud, använt som konsonant, råder icke blott en funktionell utan även en kvalitativ åtskillnad. I kombinationen pst är s en åtminstone approximativt periodisk företeelse, ty under ljudets fortgång höras upprepade gånger de ljudelement, som alstras vid friktionen på det karaktäristiska förträngningsstället. I förbindelsen [ka]ss[e] föreligger utom dessa med en viss regelbundenhet återkommande ljud två knallar: en då vokalen a avklippes, en annan då vokalen e sätter in 1). Skrivningen med två s är här, lika litet som skrivningen med två p i kappa, att fatta som en naiv beteckning för lång kvantitet. I själva verket föreligga här två s-ljud, båda bestående av en knall, beledsagad av ett friktionsljud. Det första s är långt, ty fastän dess knall hastigt dör bort, uppfattas friktionsljudets förlängning som en förlängning av hela ljudet, knall + friktion. Det andra s, som ävenledes består av knall och friktion, är naturligtvis kort. Ovannnämnda kvalitativa olikheter mellan det s, som i pst står i vokalisk funktion, och de rent konsonantiska s-en i kasse äro åtminstone väsentligen av akustisk natur, utan motsvarighet i ljudens genesis.

Det är mig icke obekant, att de här framlagda åsikterna om klusilernas natur samt om begreppen vokal och konsonant i huvudsak utgöra blott en upprepning av vad Läffler sagt för mycket länge sedan 2). Men en åsikt är icke sämre för det den är gammal. Och det är först på sista tiden, genom Hensens undersökningar över knallens natur, som det blivit fullt klart, i huru hög grad Läffler i själva verket haft rätt.

1) Detta förhållande, som jag förbisett i min uppsats 'Språk och öra' Finsk Tidskrift, april 1909, har påpekats för mig av professor_Fr. Läffler. Förklaringen vinnes naturligtvis genom Hensens knallteori. Läffler hade utan tvivel rätt, då han i sin artikel 'Explosiva ljud' i Nordisk Familjebok, 1:sta uppl., bd. 4, sid. 891, betecknade förekomsten av ett momentant element som kännemärket för en konsonant.

*) Jfr utom den nyss citerade artikeln i Nordisk Familjebok även: L. Fr. Leffler Några ljudfysiologiska undersökningar rörande konsonantljuden. Första afdelningen: De klusila konsonantljuden. Upsala universitets årsskrift 1874.

ARKIV FÖR NORDISK FIOLOGI XXVII, NY FÖLJD XXIII.

21

17

I det föregående har jag skenbart alls icke talat om Jespersens fonetiska arbeten. Jag har varken uppehållit mig vid de verkliga fel Jespersen enligt min mening på sina ställen begått eller vid hans förtjänster, dem jag nu som förr är beredd att erkänna i amplaste form. Men på indirekt väg tror jag mig ha uppvisat vad som i främsta rummet brister hos Jespersen.

Jespersen har försökt bygga en mur kring det inskränkta område av fonetiken, som han själv vill odla. Specialisering är en god sak, men när man i likhet med Jespersen betraktar grannens odlingar som impedimenter och gör sina strövtåg hos honom, icke för att anknyta förbindelser, utan för att avklippa sådana, måste en varnande röst höjas. Jag har sökt fullgöra denna plikt genom att visa på frukter, som mognat utanför Jespersens murar.

Hugo Pipping.

Vilh. Grønbech: Lykkemand og Niding. Vor Folkeat i Oldtiden. Første Bog. Kbhvn. 1909.

Det faller sig inte lätt att uttala sig om detta arbete, helst när man, som anmälaren, ej förut gjort de sidor av forntidslivet, som författaren vill belysa, till föremål för specialundersökningar, utan måste nöja sig med att mäta och pröva hans resultat endast efter den fällning, som under ett mångårigt studium av källorna småningom och självmant uppkommit i ens eget medvetande. Annorlunda ställde sig uppgiften för Axel Olrik, då han i Danske Studier 1909 anmälde Grønbechs bok, ty Olrik hade ju själv sysselsatt sig med ungefär samma problem som de, Grønbech här behandlat. Men att företaga en eftergranskning av materialet för att tillse, i vad mån man själv skulle komma till samma slutsatser som författaren, det bleve åtminstone för mig ett alltför stort och krävande företag. Jag nödgas alltså inskränka mig till att söka giva läsaren en allmän föreställning om bokens beskaffenhet och om det intryck, den gjort på mig såsom en representant för de många, som väl äro förtrogna med den nordiska fornlitteraturen, men ej gjort specialundersökningar i det av förf. behandlade

ämnet.

Huru vidsträckt han vill taga ämnet, kan väl ej med full bestämdhet ses av den hittills utkomna volymen ("Første Bog"). Denna rör sig väsentligen kring "Lykkemanden"; och "Nidingen" framskymtar blott som negation av, motsats till den rätte medborgaren och familjemedlemmen, mannen med fast position, anseende, framgång, välmåga o. s. v. Emellertid tyckes förf. vilja giva oss en helbild av de hedniska germanfolkens livsåskådning i

ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI XXVII, NY FÖLJD XXIII.

dess innersta grund, underlaget för deras uppfattning av vad vi skulle kalla gott och ont, mannens värde eller ovärde, lycka och olycka.

Redan i bokens början framhåller förf. med styrka, att vi, nutida kulturmänniskor, äro så grundligt olika våra germanska förfäder från folkvandringstiden och vikingatiden, att vi rent av äro predisponerade för att missförstå deras tankevärld och drivfjädrarna till deras handlingar. Vi äro utsatta för att antingen, liksom antikens kulturfolk, romarna och grekerna, bedöma forntidsgermanerna som råa vildar eller åtminstone barbarer, ledda blott av nycker och otämda drifter, eller ock att, i likhet med en ännu ej alldeles utdöd tidsriktning, uppfatta de hedniska germanerna och speciellt de nordiska vikingarna såsom övervägande ljusa, härliga hjälteskepnader, värda att tjäna som föredöme för nutidens folk.

En riktig uppskattning av de gamla germanernas själsliv får man, menar förf., endast genom att noga pröva deras egna uttalanden och handlingar, deras seder, rättsförhållanden, sägner och sagor.

På grundvalen av sådana undersökningar bemödar sig förf. att visa oss, hur man i forntiden uppfattade begreppen fred, ära och lycka, samt vad man menade med särskilda slag av lycka, en storkonungs, en herses, en bondens o. s. v.

Det sätt, varpå förf. framlägger sina resultat, är ej det vanliga. Han går icke den omständliga vägen att först redogöra för källornas intyg, sedan visa, huru dessa intyg böra rätt tolkas och förbindas, därvid också vederlägga oriktiga tydningar och kombinationer, samt slutligen, på grund av den gjorda analysen, utdraga facit. Nej, han slungar ut den åsikt, han vunnit, i en störtflod av synonymer, antiteser och paradoxer; bevisställen från urkunderna komma visserligen också med, men ej såsom grundstenar i byggnaden, utan som skioptikonbilder eller illustrationer till föredraget. Förf. har väl känt sig tvungen att, om jag så får säga, genom upprepade hammarslag indunka i våra huvud de nya åsikterna, enär annars våra förutfattade meningar skulle göra ett för starkt motstånd. En sådan metod kan ju ha vissa förtjänster, särskilt vid muntligt föredrag, men den har också påtagliga olägenheter, framför allt den, att vi bli ur stånd att kontrollera berättigandet av författarens påståenden och att vi därför, oaktat de många och starka orden, ofta känna oss ovissa, om han har rätt eller ej.

Nu är det ingalunda min tro, att utredningen av så djupt liggande psykiska förhållanden i en länge sedan förgången epok kan verkställas som ett enkelt räkneexempel med de givna källskriftställena såsom faktorer. Tvärt om erkänner jag villigt, att det här kommer an mindre på de gamla skrifternas ord och uttryck än på det, som ligger bakom och under dessa, på den inre meningen, det inre sammanhanget, som alltid i någon mån måste

åtkommas genom intuition, och i högre grad ju sparsammare intygen äro.

Det kan ju hända, att författareintuitionens strålkastare med ens låter välbekanta, men förut oordnade fakta framträda i ett klart ljus, så att de för våra ögon bilda en organisk, en nödvändig enhet. Men så ofta som denna omedelbart övertygande kraft icke gör sig kännbar, så ofta vi märka, att författaren lämnat något oförklarat, som åtm. tyckes oss motsäga hans resultat, då draga vi en suck av längtan efter den visserligen omständligare, men tryggare och lättare kontrollerbara induktiva bevisningsvägen.

Vid utredningen av de forntida begreppen fred, ära och lycka bemödar förf. sig att klargöra för oss, huru omfattande dessa begrepp voro för våra förfäder, huru nära de sammanhänga med varandra och huru otillräckliga våra egna benämningar och föreställningar äro, när det gäller att få fram allt, vad de gamle menade med sina ord.

Så är "freden" närmast trygghetstillståndet inom ätten, då den enskilde ättmannen åtnjuter skydd och hjälp av de andra ättmedlemmarna samt själv bidrager till ättens trygghet och förkovran. Denna starka samhörighet med ätten är för den enskilde ej blott en plikt, den är en nödvändighet, en oumbärlig förutsättning för människovärdig tillvaro, för självhävdelse.

Utförligt dröjer förf. vid den betydelse hämnden hade i de gamles livsåskådning. Härvid anför han också talrika exempel ur fornlitteraturen.

Det kunde emellertid sättas i fråga, huruvida hämnden förmågan att skaffa sig själv, sin ätt eller sin skyddsling upprättelse varit en så dominerande, nästan ensamt gällande måttstock för uppskattandet af mannens värde, ära och lycka, som det tyckes framgå av författarens framställning och av det stora utrymme, skildringen av hämndens utkrävande upptager i sagorna. Vi få ju ej lämna ur räkningen, att sagornas förtäljande hade till huvudsyfte att intressera åhörarna. Men då måste man väl också framför andra ämnen föredraga strider, där modet, snarrådigheten, slugheten, kroppsstyrkan, vapendugligheten sattes på hårda prov. Och vid striderna landsmännen emellan blev ju vanligen hämnden huvudmotivet. Det kunde ju inte bli lika "skemteligt" att omständligt omtala en mans utmärkta duglighet i jordbruk, kreatursskötsel och köpenskap eller hans frikostighet och gästfrihet eller hans uppoffrande hjälpsamhat i fredliga värv eller ens hans lagklokhet och rådvishet. Men därav, att sådana egenskaper vanligen nämnas mera i förbigående och endast undantagsvis starkare framhållas, få vi knappast skäl att tro dem ha varit ringa uppskattade i jämförelse med en djärvt och skickligt utförd hämdeakt. Dråp eller andra kränkningar, som krävde hämnd, voro väl inom bygde. laget ej till den grad vanliga företeelser, att mannens förhållande till dessa kunde bli det väsentliga kriteriet på hans förmåga att

med heder fylla sin plats. Det bör ju redan tidigt ha varit uppenbart för storbönderna och deras hövdingar, hur viktigt det var för bygdens trevnad och välfärd, att släktfejder på det omsorgsfullaste förhindrades. Strävandet för ekonomiskt välstånd måste också ha tvungit till krafternas samlande på fredliga värv i trakter, där befolkningen sedan urminnes tid huvudsakligen levde av vad jorden, husdjuren, jakt och fiske kunde giva, och där ömsesidiga rättigheter grannarna emellan småningom ordnats genom gammal hävd. På Island var ju ställningen mera exceptionell under de första generationerna efter landnåmet. Att av islänningarnas inbördes fejder under "soguọld" sluta till ställningen i de nordiska huvudlanden med deras fastare, mera enhetliga befolkning, är väl lika olämpligt som att bedöma 1800-talets europeiska kulturtillstånd efter skildringar från den "vilda västern" i Amerika eller av fribytarlivet i Australien.

Men på samma gång som jag uttalar min farhåga för att förf. i åtskilligt har allt för mycket generaliserat, vill jag med glädje erkänna, att många av hans resultat synts mig vara övertygande, så t. ex. hans utredningar av pliktkänslan hos de gamle, av begreppet "lycka", av ödestron m. m.

Så vitt jag kan döma, är "Lykkemand og Niding" en bok, som bör verka väckande och eggande till fortsatt undersökning av det svåra och viktiga ämnet. Att framställningen stundom inbjuder till motsägelse och efterprövning, blir ju på sätt och vis en fördel. Det energiska i framställningssättet skall väl i sin mån bidraga till att locka mången till läsning. Och har man läst denna "Første Bog", avvaktar man med nyfikenhet utkommandet av den nästa.

Göteborg dec. 1910.

Gustaf Cederschiöld.

Andr. Heusler: Lied und Epos in germanischer Sagendichtung. Dortmund 1905 (Ruhfus).

Forf. til denne lille, klart præciserede afhandling, som desværre ved et tilfælde først nu finder omtale her, går ud fra anskuelser, som prof. Ker har udtalt i sin bekendte bog Epic and Romance (1897), idet han dels vil uddybe dem, dels give korrektiver til de der udtalte tanker. Som titlen antyder, går undersøgelsen ud på at vise, hvorledes forholdet har været mellem 'sang' (lied) og 'epos', hvorledes man kommer fra 'sang' til 'epos'. Forf. vender sig da først mod Lachmanns bekendte teori, som han kalder 'samlerteorien', ifølge hvilken et epos kun skulde være en samling af 'sange' mere eller mindre mekanisk forbundne og ord

ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI XXVII, NY FÖLJD XXIII.