avec cognac), "hela tutten" (le tout), "en toujour karl" (af "un homme toujours aimable" eller något dylikt).

Med hänsyn till sådana företeelser ligger det mycket nära till hands att antaga, att t. ex. il crie comme quatre eller il fait le diable à quatre utvecklat sig till "han väsnas af (bara) katten”.

Hvad de öfriga katteds-typerna beträffar ("det var katten" m. m.), så var det på förhand att vänta, att katten, sedan han väl nästlat sig in i hithörande uttryck, skulle med lätthet låta inpassa sig i ett flertal kraftuttrycks-typer. Vi tro också, att det ligger föga vikt på den frågan, i hvilken typ katten först börjat användas, och anse för vårt ändamål tillräckligt, om det kan visas, att de mera generella kriterierna icke lägga hinder i vägen för den förklaring vi sökt åstadkomma.

Vi öfvergå därför till att undersöka, i hvad mån förklaringen låter sig upprätthålla ur sådana synpunkter, och använda därvid för bekvämlighetens skull den Munthe'ska utredningen på så sätt, att vi understryka de allmänna slutsatser, som därur kunna dragas.

1:0) Katt-ederna förekomma såsom allmän företeelse nästan endast i svenskan 1). Denna omständighet tyder på, att de uppstått på svensk botten och utgör åtminstone i fråga om våra typer ett skäl emot den Nyrop'ska förklaringen, enligt hvilken de skulle vara att härleda ur föreställningen om kattens förbindelse med den onde och häxorna, enär man ju i så fall bort påträffa dem som en mera allmänspråklig företeelse. Påfallande är särskildt, att de förekomma mycket sparsamt i norskan (jfr. 2:0).

1) Visserligen förekomma rätt allmänt en del sådana uttryck äfven i danskan, men mest i dialekterna och delvis af annan typ. Munthe anser, att de på något sätt sammanhänga med de svenska uttrycken, och det låter ju väl tänka sig, att de typer, som öfverensstämma med våra (t.ex. "fy for katten"), lånats från svenskan.

2:0) De svenska katt-ederna äro, såsom framgår af ofvanstående, af mycket växlande typer, men betecknande är, att de icke hos oss användas på sådant sätt, att kattens natur spelar in. Så säges aldrig, såsom Munthe påpekar, "nu är katten lös" eller "jag menar katten rider dig" eller "tag fast den katten" o. s. v. Detta är så mycket egendomligare, som dylikt vore helt naturligt i sekundära bildningar, sedan katten väl vunnit insteg i våra kraftuttryck, och det talar ännu starkare emot Nyrops förklaring. Man jämföre hithörande uttryck i fråga om åtskilliga andra djur, t. ex. "det var en hund att vara ovettig, det var en räf att vara slug, det var en ål att vara hal"; jämför äfven sådana uttryck som "det var en kolugn en, han äter som en häst, han har ett riktigt hästminne" (hit hör måhända äfven det kuriösa "syhäst" en som syr som en häst, d. v. s. mycket och ihärdigt) o. s. v.

O. S. V.

Intressant är att se, att djurets naturell däremot spelat en påtaglig roll i de få norska katt-ederna (t. ex. "katten klore mig") och i de flesta danska (t. ex. "katten rive mig”), hvilket synes visa, att dessa typer uppstått oberoende af de svenska.

3:0) De svenska katt-ederna förekomma i litteraturen från tiden något före midten af sjuttonhundratalet och synas omkring år 1800 ha användts ungefär på samma sätt som nu. Denna iakttagelse står uppenbarligen väl tillsammans med vårt förklaringsförsök, då ju sjuttonhundratalet var de franska lånordens guldålder i vårt land.

4:0) De s. k. katt-ederna äro till sin natur lindriga kraftuttryck, som begagnas af hög och låg, af bildade och obildade och skulle jag med afsikt vilja tillägga af såväl det starka som det svaga könet. Äfven detta passar förträffligt til teorien om deras uppkomst ur de franska comme quatre och à quatre. Man kan nämligen lätt föreställa sig, hur tilltalande sådana uttryck i jämförelse med

de många råa inhemska ederna skulle ha varit för sjuttonhundratalets mer eller mindre franskkunniga kretsar, och om det vore tillåtet att gissa, skulle vi vara benägna att föreställa oss företeelsens uppkomst bland det kvinnliga elementet. Ännu i dag trifvas dessa uttryck bland damernas ordförråd, särskildt "det vore väl katten" etc., och formen "kattsingen" veta vi oss aldrig ha hört från manliga läppar.

Såsom man finner, föreligger från dessa synpunkter ingenting, som strider mot vårt förklaringsförsök, utan tvärtom mycket, som kan utgöra ett stöd därför. Vi skynda att tillägga, att de allmänna synpunkterna icke heller motsäga den Munthe'ska förklaringen, och vi hoppas åtminstone ha visat, att dessa båda förklaringsförsök ha vissa företräden framför andra.

I själva verket är saken den, att man i fråga om förklaringen af katt-ederna befinner sig i ett ganska starkt öfverflödets bryderi. Så kunna vi i likhet med Munthe icke annat än anse sannolikt, att kattens påstådda eller verkliga sataniska egenskaper, såsom hans tillhåll hos häxor och troll, hans skarpa klor och lysande ögon, hans ilskna fräsande m. m., bidragit till katt-edernas hastiga utbredning och popularitet. Men skillnaden mellan vår förklaring och den Nyropska är bland annat den, att vi anse katt-ederna ha uppkommit på språk-analogisk väg, därefter ställts i samband med andra kraftuttryck och visserligen hämtat näring ur traditionen om kattens förbindelse med den onde men också till gengäld bidragit till att stärka och fastslå denna tradition i fråga om de i verkligheten rätt oförargliga kräken, hvadan vi sålunda snarare skulle ha att betrakta proceduren som ett ganska intressant exempel på ordets makt öfver tanken.

Frågan om de vanliga katt-edernas samband med de mystiska grå kattorna lämnar jag tillsvidare därhän och

hänvisar i detta afseende till Munthes intressanta utredning i saken.

För att möta en eventuell invändning bland andra vill jag till sist påpeka, att det franska räkneordet quatre i alla ställningar i talspråket kan uttalas "katt" och väl länge så uttalats, fastän detta icke låter sig med säkerhet kontrollera från de tider, då fonetiken ännu var en okänd vetenskap. I hvarje fall anser jag denna omständighet icke göra något vare sig till eller från, enär anpassningarna af franska lånord till svenskt uttal i allmänhet äro så ogenerade, att öfvergången quatre till det svenska katt hör till den fullt naturliga normaltypen 1).

1) Det kan vara af intresse att iakttaga utan att däraf draga några förhastade slutsatser - att ett af de allra äldsta af Munthe funna katt-uttrycken förekommer under formen "Wass fammi-katter”, nämligen i Gyllenborgs "Den Swenska Sprätthöken" (1740). En jämförelse med den franşka komedi, Boissy's "Le François à Londres", af hvilken Sprätthöken utgör en bearbetning, lämnar tyvärr ingen upplysning i frågan, enär den person, i hvars mun uttrycket förekommer, är tillagd af Gyllenborg.

Alfred Nordfelt.

Erik Björkman, Nordische Personennamen in England in alt- und frühmittel-englischer Zeit. Ein Beitrag zur englischen Namenkunde (Studien zur englischen Philologie, her. v. Lorenz Morsbach XXXVII). Halle a. S. Max Niemeyer, 1910. XI u. 217 S. 8:0. M. 7.

Einen Beitrag zur englischen Namenkunde nennt Bj. seine verdienstvolle Arbeit, fast könnte man sie ebensogut einen solchen zur nordischen benennen, denn mehr als 550 nordische Personennamen werden nachgewiesen (vgl. Bj.'s Selbstanzeige GRM 2, 520). Im Vorwort äussert er sich über seine Absicht und die Anlage des Werks. Die Arbeit ist hauptsächlich eine sprachliche, nicht eine biographische oder genealogische. Die Schwierigkeiten, die sich einer auch diese Seiten der Forschung berücksichtigenden Behandlung entgegengestellt hätten, waren zu grosse. Dass eine solche erwünscht gewesen wäre, wird man nicht leugnen wollen, wird aber andererseits auch mit dem Verfasser nicht rechten, der ja in erster Linie Sprachforscher ist, zumal da er des öfteren, besonders in zweifelhaften Fällen, doch auch den Versuch macht, auf anderem als rein sprachlichem Wege, der Nationalität eines Namenträgers beizukommen. Denn oft ist die Entscheidung nicht leicht. Haben wir es doch mit eng verwandten Sprachen zu tun, aus denen die Namen stammen können, wobei nicht nur das englische in Betracht kommt, sondern in grösserem Masse auch, als man früher anzunehmen geneigt war, wie Bj. zeigt, auch das fränkische und vielleicht auch andere deutsche Dialekte. Besonders fanden sich unter den Münzmeistern der Wikingerzeit viele Franken oder andere vom Festland stammende Germanen. Von diesen aber waren manche auch schon romanisiert, wie aus der Schreibung ihrer Namen hervorgeht. Später kamen dann die normannischen Eroberer hinzu, die zum grossen Teil nordische Namen führten, die aber wiederum in folge besonderer lautlicher Entwicklung manche Veränderung erlitten hatten. Auch sie brachten ausserdem eine Menge kontinentalgermanischer Namen herüber. Hier hat Bj. in den meisten Fällen darauf verzichtet, die Nationalität der einzelnen Namenträger festzustellen, weil dies vielfach überhaupt unmöglich war. Auch hat er im allgemeinen davon Abstand genommen, die alten nordischen Namen in westnordische, dänische und schwedische zu trennen, da noch nicht genügend vollständige Sammlungen für diese drei Sprachgebiete vorlagen. Die Arbeit von Lind (Norsk-isländska dopnamn ock fingerade namn från medeltiden) lag ihm erst in den ersten drei Heften vor, vom weiteren Manuskript konnte er Einsicht nehmen. Wo jedoch die lautliche Form oder sonstige Kennzeichen für ost- oder westnordisch sprechen, ist dies hervorgehoben worden. Bj. hatte also einen 'ganz bestimmten Zweck' und er 'will eine festumgrenzte Aufgabe

ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI XXVII, NY FÖLJD XXIII.