37. Spruttu á tái ár um morgin manna bolva sútir hverjar, sorg, um kveykva Hamd. 1. Den bristande kännedomen om de under nr 19, 24, 30, 36 och 38 vidrörda företeelserna vållar sådana tolkningar som att 'första sommarmånaden bringar juni' (se Jubilee Jaunts and Jottings sid. 55), 'vinden väcker stormarna' (Beowulf 1374 f.), och 'bekymmer väcka sorjen' (Brate). Liksom första sommarmånaden är identisk med 'juni' och 'vinden' med 'stormen', så äro 'bekymren' identiska med 'sorjen'. Den senare strofhalvan innehåller icke, såsom alla tro, en efter det enskilda fallet (spruttu idir) inskjuten allmän reflexion, att 'bekymmer väcka sorjen (!) tidigt på morgonen', utan ansluter sig direkt till första strofhalvans verb, rörelseverbet spruttu. Kreykva är sålunda en infinitiv, och satsen idir spruttu ár um morgin sútir kveykva är byggd precis som meyjar flugu myrkvið igognum orlog drýgja Vol. 1. Alltså: 'En tragisk ävlan uppstod för att alstra Uttalandet om tái (ikke ganske metrisk rigtigt', Finnur Jónsson) är en reflex av den teori, som utdömer ezsode eorl, hleoprode da, 3yddode pus, ræhte onzean, lissa zelonz, leofes zelonz, lanze betweox, Freyju at kván, boca bebodes, foldan befölen, strenzo bistolen, scandum þurhwăden, mæzene binŭmen, spruttu á tăi ........ 38. Styrr var í ranni, í blóti bragnar lágu, komit ór brjósti Gotna Hamd. 23. Bugges, Grundtvigs och andra forskares uppfattning av en 'stødende tavtologi i læsemåden' bragnar lágu i blóti, komit ór Gotna brjósti (där Gotna bragna) beror på bristande kännedom om ett visst drag i den jermanska allitterationsdiktningen. Om vi med det modärna människan känner sorj i sitt järta företoge omjestaltningen människan känner sorj i den dödliges järta (där den dödliges människans), skulle domen jivetvis lyda: omöjligt! Men i fornspråken kunde vid s. k. ‘variation' av ett centralt begrepp det senare ledet stå: vara A. i annan (fullständig eller ofullständig) sats; denna kunde De tusentals fall, som höra under Bb? jör jag, såsom jag redan i nr 30 antytt, till föremål för systematisk undersökning. Till Ba skulle det ovan anförda omöjliga svenska uttrycket höra. Ett belägg ur fornspråket är Hel. 1312 f.: salige sind ok them hir mildi wirdit | hugi an helido briostun, 'die Menschen sind auch selig, deren Sinn voll Milde wird in ihrer Herzen Tiefe'. Exempel på Ab äro Juliana 720 ff., Gríp. 25, 49, Akv. 21, 24, Hand. 23. Om man nu för tiden säger: han bad Sigurd, att vännen skulle komma, fattar man ofelbart Sigurd och vännen som olika personer. Men i det fe. þat he meotod bidde, | þæt me heofona helm helpe zefremme beteckna meotod och heofona helm samme gud. Liknande jäller om bragnar och Gotna: 'i blodet goternas drabanter lågo, som hade vällt ur deras eget bröst'. Även i ett annat avseende har den citerade halvstrofen väckt betänklighet: blóđi.. komit har betraktats som en 'sehr auffällige Anakoluthie'. Sådana förknippningar har det emellertid funnits rätt gott om allt ifrån älsta tider (Kristas.. helandero best Hel. 49 f., on Hizelace.. 3eata dryhten Beow. 1830 f., hord wearda.. berofene Exodus 35 f., Oswaldes, Enzle leo Dikt om Durham 11) intill den dag, som i dag är (Herrn Müller, Dozent an der Universität). 39. Veltum grjóti of gart risa, svá at fold fyrir for skjálfandi Grott. 12. Jättarna kallas bergbúar, bergjarlar, fjallgautar osv. Deras boning (bur enta Elene 31, pursa þjóðar sjot Fjølsv. 1, gardr risa Grott. 12) är berjen. Utöver berjen (nedför berjen) rullade jättemörna de väldiga stenarna, så att jorden bävade. Jfr uttrycket skjóta of oxl, ‘avskudda sig'. Enligt jängse mening skulle gardr här betyda 'gærde', 'Zaun', 'stängsel'. Månne en skidtgardr med ett hlid uti, liksom utanför den fagra Gerds jungfrubur? Då skulle nog Fenja och Menja ha ramponerat hela härligheten. Eller skola själva berjen betraktas såsom stängsel? Vad var då jättarnas boning? 40. Molum enn framarr: mun Yrsu sonr vid Halfdana hefna Fróda Grott. 22. Naturligtvis måste de föreslagna läsningarna *vigs Halfdanar och *nidr Halfdanar tillbakavisas. Formellt oantastligt vore visserligen *Halfdanar vigs, för Halvdans dråp'. Men någon ‘erdrückende Wahrscheinlichkeit' (Neckel, Zeitschr. f. deut. Altertum 48, 167) finner jag aldrig vid tredubbla textändringar, allra minst när icke någon särskild lockelse till de antagua felskrivningarna kan uttänkas. En sådan lockelse är däremot påtaglig vid det lätta skrivfel, som jag förutsätter: därför att hefna och Fróda sluta på a, kom också det närmast föregående ordet jenom en i handskrifter vanlig antecipation att sluta på a; jfr t. ex. *aldre zelæddė (för aldor selædde) Apost. 43, fremman on foldan (för fremme on foldan) Seefahr. 75; en mängd motstycken kunna iakttagas även i modärna skrivelser. Den riktiga ändelsen var i Hämnarens fader, Helge Halvdansson, kallas här för halvdanen'; jfr hæled Healfdena, 'halvdanernas jälte' (nr 29) och Bugge, Beitr. 12, 29. Konstruktionen Yrsu sonr vid Halfdani, Yrsas son med halvdanen', är alldeles densamma som Borgnýjar born vid bana Hogna, 'Borgnys barn med Högnedråparen', Oddr. 8. Detter-Heinzels uppfattning har jag här, liksom i allmänhet, icke ansett mig behöva anföra. Ernst A. Kock. Antikritiska anmärkningar till Äldre Västgötalagen. Det är ju redan en både lång och vacker serie av arbeten över de fornvästgötska källorna, som den finländska språkforskningen skänkt oss. Jag erinrar om de bekanta arbetena av Otman, Vendell, Pipping (både speciella undersökningar över fornsvenskt lagspråk och en förträfflig konkordans över ordskatten), Ekholm och Sjöros. Som sista länk i denna kedja kommer nu i dagarna en stor kommenterad upplaga av »vår äldsta bok, ombesörjd av sist nämnde författare. 1 Att undertecknad skulle önska taga ställning till Sjöros' arbete, ligger kanske nära till för den, som i olika band av detta Arkiv följt mina studier över Västgötalagarnas historia och över deras förhållande till de i vår huvudh ndskrift av VGL I införda domarereglerna. Omedelbart efter det jag fått Sjöros' arbete i min hand, anhöll jag också hos Arkivets redaktion att få skriva 1 XXVIII, XXX, XXXII, XXXIV. ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI XXXVII, NY FÖLJD XXXIII. en anmälan av arbetet. En närmare granskning av editionen i de delar, som lågo mina intressen närmast, gav emellertid vid handen, att jag skulle komma att bli allt för starkt engagerad av polemiken om saker, där Sjöros gjort mina framställningar till föremål för kritik, för att kunna anse mig själv ojävig att fälla ett giltigt totalomdöme om det nya arbetet. Med redaktionens goda minne ändrades därför uppsatsens plan, och av den avsedda recensionen blev en antikritik, ett självförsvar. Jag framhåller bestämt, att det är detaljer, jag yttrar mig om, och att jag dels vet, dels tror, att arbetet inom områden, som falla utanför mitt speciellaste intresseområde, har betydande förtjänster. Först en sak av mer principiell innebörd. I företalet betecknar sig Sjöros som en efterföljare av editorer som SchwartzNoreen och Vendell, alltså utgivare, som avsett att tjäna nybörjarnas behov av handledning. Undras, om icke den myckna negativa kritiken redan av pedagogiska skäl är mindre väl anbragt i en sådan upplaga, om den icke verkar förvirrande på den här avsedda gruppen av läsare. Saken är ur konkurrenssynpunkt inte så alldeles oviktig för Sjöros själv, ty den som vill konkurrera med E. Olsons förträffliga krestomati till Magnus Erikssons landslag, får icke blunda för pedagogiska synpunkter. Men den har också saklig betydelse, ty åtskilliga av de här på spridda ställen behandlade problemen skulle ha stått klarare för Sjöros själv, om de blivit behandlade i ett sammanhang. Och för den angripne har saken också en viss vikt, ty om, såsom ju kan tänkas, anmärkningarna i vissa fall skulle befinnas alldeles obefogade, så kan den angripne med skäl klandra, att de framställts inför en läsekrets, som saknar förutsättningar att pröva deras halt. Jag håller mig till kommentaren, då anledningarna till opposition där äro de starkaste och talrikaste. Redan vid slutet av KkB 1 (s. 121) möter ett ställe, där kritiken av föregångaren gått väl hastigt. Att förklara är det faktum, att skrivaren (?) i B 59 utraderat de, från en senare tids synpunkt välmotiverade orden ok arf. Jag har tagit till hjälp Cod. L, vilken icke blott enligt Beckman» utan enligt Collin |