att i A här ett par versrader bortfallit, och att stället, dels i direkt överensstämmelse med BC (och stöd av FE), dels vad beträffar v. 1060 i överensstämmelse med FE och den isl. texten, bör lyda på följande sätt: alla ga ther syrghiande til | thy at inghen thera haffwa wil | then heder, en hon ma radha | ther ey skal længer vara, ok æpter vita sik tholka nødh, | vm iamlanga dagh then vissæ dødh.

V. 1081 heter det, sedan några sjungande fåglar omtalats, i H liksom i A: hwa thet seer hanom brister ey gaman; BFE ha riktigt høre (C saknar denna versrad). Läsarten høre bekräftas av den ffra. texten: Qui les sons ot.

V. 1085 läser H i likhet med A: ligger eth vatn aff paradiis. Såsom framgår av de isl. och ffra. texterna (isl. rennr ór Paradisu (M); ffra. de l'autre part. . | Court uns fleuves de paradis) är emellertid här läsarten løper (FE: løber) den riktiga. Jfr bd 32, s. 149.

Till dessa mera påfallande överensstämmelser mellan A och H kunna läggas ytterligare några textställen, där dessa båda hskr. uppvisa samma läsarter gentemot övriga hskr., men där likheterna äro av mera likgiltig natur eller ovisshet kan råda, vilkendera läsarten som är den ursprungliga.

V. 1030 lyder i H: han vil han genstan bæria ok sla; med avs. på de här spärrade orden överensstämmer H med A: han vil honum; BC däremot ha: han høter honom, FE: tha lader han hanum.

FE:

V. 1033 ha H och A: the (aldrigh skulu osv.); BC: ther,

: som.

V. 1058 läser H liksom A: alle ga ther syrghiandhe til. I st. f. ther ha BCF: the (E: thu).

V. 1086 har H liksom A: (eth vatn.) ther man eufrates kalla; B har (felaktigt): han maa.. kalla, C: man ma . kalla, FE: man pleyer . . at kallæ.

På några ställen visar H en närmare verbal överensstämunelse med B. Alla ställena gälla emellertid obetydligheter, där tillfälliga ändringar lätt kunna spela in. I ett fall v. 1077,

där H liksom B saknar det i A över raden tillskrivna genast (C: siden, F: ther aff) torde B och H vara ursprungligast. I övriga fall kan det ej avgöras, vilken läsart som är den riktiga. Något ställe, som skulle visa en närmare överensstämmelse med C eller med BC (såsom grupp betraktade) förekommer icke.

Då sålunda H står närmare A än BC, men å andra sidan uppvisar fel som saknas i A, kan H visserligen ej vara en släkting till A i rätt uppstigande led, men är tydligen en sidoavkomling till någon av A:s förfäder och till dessa förfäder en närmare släkting än den hskr., från vilken BC härstamma. Grafiskt kan förhållandet, under hänvisning till den ovan återgivna släkttavlan, åskådliggöras på följande sätt:

Vad beträffar fragmentets textkritiska betydelse, komma. huvudsakligen i betraktande några textställen, där H bekräftar, att en av alla eller en viss grupp av de övriga hskr. given läsning äger företräde framför A:s.

V. 1030 har Hi likhet med B, C, F, E: bæria ok sla; A läser: bæria tha.

Efter v. 1031 tillägger H: ok h[a]n hafuer orloff aff konunge[n] ther ti[l] | at gøra slikt ilth ther han vil. I nära liknande lydelse återfinnas dessa versrader i B, C, F och E. De bekräftas även av den isl. texten (N).

V. 1034 har H liksom BCF efter andre ordet fyre (E oriktigt: tij), vilket saknas i A.

V. 1036 ff. lyda i A: tha the (dvs. vakterna i palatset) vardha nakath vara | tha øpa the swa opinbara | at the riddara ther bo nærather a skulu all tiidh redho vara (läs: væra] | hundradha thusand the koma saman | badhe ij nødh ok swa ij gaman. Bd 32, s. 253 ff. har jag med ledning av BC samt den isl. texten rekonstruerat de fyra sista versraderna på följande sätt: at the riddara

ther bo næra |

ther [a] skulu all tiidh redho væra | medh hæst ok vapn j nødh ok gaman | hundradha thusand koma ther (1. the koma) saman. Denna rekonstruktion bekräftas nu nästan ordagrant av H: at the riddare ther bo nara | ther til redhe skulu vara medh hæsta i nødh ok swa ii gaman | hundradh thusandh the kome saman.

V. 1044 läser H med BCFE: mø; A har: iomfru.

V. 1052-1053 lyda i H: thy at han an engin man | the qwinnu fanga æpter han. Härigenom bekräftas beträffande den första versen den av BC (och i allt väsentligt även av FE) givna läsarten gentemot A:s: thy at ther skall aldre angin then man (osv.). I senare versraden överensstämmer H med A och F, men denna läsning måste, då E här går med BC (: the kona.. som førre atte han C) vara oursprunglig. Förhållandet visar, att förbindelsen mellan F och A-gruppen (se bd 32: 161 ff.) går tillbaka till en hskr. som ligger före H1.

V. 1072 har H: skøtelik, BC: skiwtelik, FE: skiødelig, A däremot: støtelik. H:s form visar, huru felet uppkommit i A genom felläsning av det första k-et.

V. 1073 läser H i likhet med BCFE: røst; A har: liwdh. Efter v. 1074 tillägger H liksom BCFE ett par versrader: badhe stora ok swa sma | the grymaste dyur a iordhen ga, vilka saknas i A. Dessa rader kunna icke vara borta, utan att sammanhanget förstöres.

Efter v. 1103 tillägger H: the adhlasta træ æru plantit thæra | ther man veeth best ii værlen vara. I nära liknande lydelse finnas dessa versar även i BCFE. De bekräftas av den ffra. texten: Il n'a sous ciel arbre tant chier . . | Dont il n'ait assez en cel ort.

I alla nu nämnda fall har jag i min kritiska edition redan upptagit de här av H bekräftade läsarterna. På följande fyra

1 Ett liknande förhållande äger rum v. 1045. H har liksom AF: hon ii siangh medh hanom gar; BC ha: j sæng medh honom hwaria nath gaar, vilket med avseende på de framhävda orden bekräftas av E. För BCE kunna inga gemensamma fel påvisas (jfr bd 32, s. 163).

ställen har jag däremot icke vågat att ändra på grundval av det mig tillgängliga materialet.

V. 1042 saknas i H liksom i BCFE det i A förekommande ordet ok. V. 1044 saknas i H liksom i BCF(E) ordet et framför aar; i A är ordet tillskrivet över raden. I fråga om dessa småord kunna överensstämmelserna emellertid vara tillfälliga.

V. 1082 läser H liksom BFE: amote ær, under det att A har: a mot gær (versraden saknas i C). Här bekräftar H BFE:s läsart, som även i och för sig har sannolikheten för sig, då någon närmare beröring mellan B och FE ej kan med full säkerhet påvisas (jfr bd 32: 160).

V. 1094-1095 lyda i A: smaragda ok granata | ther idher aru nu væl til mata. I st. f. de spärrade orden ha H och B: sma ok stora, F: bode stora oc smaa (C avviker och E saknar stället). Här bör säkerligen HBF:s läsart följas.

Ett särskilt textställe må till sist beröras. V. 1078-1079 lyda i A: The diwr (dvs. några fåglar i en lustgård i Babylon) skilias qwidho løst | thy hwart thera høre sina naturlika røst. Bd 32: 256 f. har jag föreslagit att ändra det meningslösa høre i andra versraden till hafuer, varigenom stället till sitt innehåll skulle komma att överensstämma med den ffra. texten. H har samma text som A, med undantag därav, att i st. f. høre står tharff. Även detta ord saknar här mening. Stället är tydligen mycket tidigt fördärvat.

Som synes av det föregående, har det nyfunna textfragmentet endast på få ställen och på intet av större vikt kunnat bringa något i egentlig mening nytt. Men det är av stor betydelse för bekräftande av de resultat rörande de ursprungliga läsarterna, som man redan med begagnande av de andra hskr. kunnat komma till. Det måste djupt beklagas, att denna ståtliga och, som det vill synas, i det hela synnerligen goda handskrift skall ha gått förlorad på den här behandlade lilla spillran när. Emil Olson.

Lund 1920.

Olof Östergren, Nusvensk ordbok h. 1—12. Wahlström och Widstrand, Stockholm 1915 ff.

Den ordbok som i det följande blir föremål för granskning har redan ganska länge varit under utgivning; dess första häfte utkom 1915. Först rätt nyligen har emellertid dess första band, omfattande A-E (h. 1-en del av h. 12), fullbordats. Också på den grund är det lättare att nu bilda sig ett omdöme om arbetets halt, att det först på sistone inom alfabetet skridit förbi Svenska Akademiens stora ordbok (SAOB) och alltså nu måste väsentligen leva på sin författares egna tillgångar.

Förf. förutskickar några förberedande anmärkningar» en fullständig inledning utlovas till längre fram. Dessa anmärkningar, supplerade av förlagets Anmälan på omslaget, ge besked i alla huvudpunkter rörande ordbokens art och syfte. Det synes mig därför praktiskt att genomgå »anmärkningarnas» olika avdelningar (med överhoppande dock av den om rättskrivningen ») och att därtill knyta de reflexioner vartill dessas innehåll och ordbokens praxis i där omhandlade punkter kunna föranleda. Min uppfattning om den senare har jag huvudsakligast vunnit genom att grundligare studera några valda häften av dem som icke (eller blott till obetydlig del) ha motsvarighet i SAOB.

1. Stommen. Utom på skilda slags tryckta ordböcker grundar ordboken sig på »otryckta samlingar». Till en högst väsentlig, antagligen vida övervägande del äro dessa ordsamlingar gjorda av Östergren själv. I dem ingå dels excerpt ur allehanda litteratur, dels anteckningar ur förf:s eget ordförråd och språk. Andra personers talspråk har utan tvivel ock anlitats, och förf. säger sig på den grund, att han längre eller kortare tid vistats i skilda trakter av landet och dessutom sökt lägga excerperingen lokalt allsidigt, ha skäl att tro att ordboken ej ensidigt representerar hans egen medelsvenska språkmiljö. Förf:s tro härvidlag skall nog ej komma på skam. Blott en enda gång har jag funnit anledning att tillskriva frånvaron av en specialbetydelse det faktum att förf. är uppsvensk: under duktig finner jag visserligen sammanställningen rask och duktig, men detta från uppsvensk ståndpunkt fullt riktigt under rubriken raskhet, mod o. d.'; men i Skåne säger man ock: han är inte riktigt duktig i bet. 'icke riktigt kry, frisk'. Må vara att denna användning är något vardaglig, den är det dock icke mer än att den säkerligen och med all rätt beaktats, om den varit uppsvensk.

2. Ordförrådet. Ordboken vill meddela »det allmänna nutida ordförrådet, så fullständigt som möjligt, dock så, att av sammansättningar blott ett urval medtages. Så vitt jag kan finna,

ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI XXXVII, NY FÖLJD XXXIII.