julen skulle drickas för (Kristus och) jungfru Maria til árs oc til friðar. Prof. Nilssons skrift om julens förhistoria är ett synnerligen betydelsefullt arbete. Med stor lärdom förenar förf. en utomordentlig skarpblick och klarhet, en sund, oförvillad och i bästa mening originell uppfattning. Skriften är särskilt för den. germanske filologen av det allra största intresse och kan icke förbigås av någon, som vill sätta sig in i dessa mångdiskuterade och svårlösta spörsmål. Lund 1919. Emil Olson. Emil Olson: De appellativa substantivens bildning i fornsvenskan. Lund 1916. Lund 1916. C. W. K. Gleerups förlag. XXXII+ 603 s. Pris 12 kr. Denne bogs omfang (hovedindholdet optager 560 sider) viser, hvor udtömmende behandlingen af det valgte æmne må Og gransker man bogen, bliver man ikke skuffet. Til omfanget svarer den grundighed, samvittighedsfuldhed og soberhed, hvormed hele stoffet er behandlet. Forf. viser tillige, at han er i besiddelse af udstrakt læsning vedrörende æmnet. Et utal af skrifter og afhandlinger både indenfor og udenfor Norden henvises der til. Jfr den lange fortegnelse over sådanne s. XIXIX. Hele arbejdet er fremgået af universitetsforelæsninger 1913, men i det trykte arbejde er stoffet væsenlig forøget. Forf. gör i nogle inledande anmärkningar» (s. XXI-XXXII) rede for æmnet og behandlingen deraf. Formålet er, ytrer forf., at give en, såvidt materialet tillader det, fuldstændig oversigt over de midler, som den litterære fornsvenskan har til dannelse af appellative substantiver ved afledning, og redegörelsen er da nærmest tænkt som et grundlag for studier over den nysvenske orddannelse. Herefter følger en sammentrængt oversigt over æmnet. Hele stoffet falder i 3 afdelinger: Betegnelser for levende væsner, Saglige konkreter, Abstrakter. Den første falder igen i person betegnelser og dyrenavne. Heraf deles den første række igen i afledningsendelser for individuelle maskuliner, for individuelle femininer, individuelle personbetegnelser, anvendte både om mandlige og kvindelige væsner, kollektive person betegnelser. Dette kan gælde som en prøve på den helt igennem systematiske inddeling. Indenfor den enkelte række behandles. - ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI XXXVII, NY FÖLJD XXXIII. 7 appellativerne efter stammeudlyd og endelser. Hver række indledes med en klar og kort oversigt over forholdene i de andre germanske sprog, hvorefter der i reglen - hvor sligt var på sin plads følger en oversigt over tidligere behandling af det pågældende fænomen, hvorefter de i betragtning kommende oldsvenske apellativer følger. Da den etymologiske udredning her må spille en vigtig rolle, behandles hvert ord etymologisk. Dette er, som bekendt, et vanskeligt æmne. Men forf. viser netop her en udpræget sund sans og prisværdig forsigtighed, samt oftere selvstændighed. Det forstår sig af sig selv, at der her kan göres kritiske bemærkninger. Forf:s forklaring af -nir (s. 8-9) synes mig ikke helt tilfredsstillende (jfr min afhdl. i dette tidsskr. XXXV). Som eksempel på en forstandig behandling af enkeltheder kan jag henvise til forf:s træffende bemærkninger om ord som drynr osv. (s. 373 f.), ligeledes hans bemærkninger mod Erdmann om ini-ordene (s. 397 f.). Også skælner forf., såvidt jeg kan se, gennemgående meget rigtig mellem ældre og yngre lag af ord. Hvad jeg i øvrigt har at bemærke, er kun spredte og lidet sigende kritiske anmærkninger, der egenlig helst skal vise, med hvilken interesse jeg har læst denne så instruktive og af så rigtig og sund metode bårne bog. Mine kritiske bemærkninger gælder da navnlig særlig den del, der falder indenfor mit eget område. Forf. har naturligvis benyttet og ekscerperet de forhåndenværende ordbøger og jeg har ikke kunnet finde en eneste form, som han ikke kan belægge med henvisning til en ordbog. Men det er ikke altid pålideligt, hvad disse giver, og en kontrol er ofte ønskelig. Således opføres der et fem. freistn (efter Fritzner) s. 455. Ser vi nu efter, hvorledes det forholder sig hermed, findes der under dette ord kun pl. freistnir (fra Barl.), men dette hører uden tvivl til freistni (in-st.); eksempler på sådan pl. er ellers ikke ukendte; et freistn er således unødvendigt. Et gazla (af góðr) anføres efter samme kilde 495; men dette beror åbenbart, hvor det findes, på en simpel skrivefejl, hvis kilde er åbenbar; i parallelteksten står det rigtige ord gæzka. Et brjóti (s. 10) findes heller ikke, men kun som skrivefejl (dittografisk fejl i Ŕ af SnE). Et oldungr furste (s. 28) må vist udgå; ordet betyder en gammel okse i det bekendte Njála-sted; og det benyttedes til at oversætte senex (oldunga sveit senatus), men fyrste' betød det ikke derfor. Jeg tror heller ikke på noget old = glđr; det findes, så vidt ses kan, kun i gen. pl. olda; jeg mener, at der her er et r udeladt, men derfor må man vel opstille et plär som nom. = Ordet kella burde vel næppe være nævnt s. 65, da det er temlig ung kæleform for kerling. Forf. anfører oftere »nyislandske» ord, i reglen rigtigt således som man nu engang plejer at skælne mellem old- og nyislandsk. Men atter her kan forf. henvise til kilder. Denne skælnen er dog ofte en mislig sag. Således når flot fem. betegnes som nyisl.; men ordet er utvivlsomt gammelt; ikke at tale om at det findes i gamle isl. stednavne, men det findes også i norsk. Varnagli betegnes også således (s. 216), måske ved et öjebliks fejltagelse; det findes jo i et vers i Hrólfss. rumpr opføres (s. 213) som nyisl., men ordet har aldrig været islandsk, selv om det måske har været brugt i daniserende stil, men det findes i BH. På den anden side er fangi et ungt ord (låneord), der næppe fortjente betegnelsen »fvn». Et par fejl i könsangivelsen er Hildisvíni n. f. masc. (s. 92) og drifandi m. f. fem. (s. 260; det er navn på solen og er da uden tvivl fem.). For at tage alt med skal jeg endelig nævne former som streyja (s. 147), der blot er en konstrueret form, og snerja (s. 240), en form jeg ikke kender. Et par andre småting: rida har vel aldrig haft h i forlyd (s. 404), og kaldahlátr (s. 416) opfatter jeg ikke som sammensat med et subst. kaldi, men med adjektivet (jfr Breidafjordr og mange denslags ord). Skulde snada og snæđingr virkelig være låneord fra engelsk (s. 259)? Man har dog både snáđ og snæði; hvorledes er de at forklare? Hvad endelsen -ari(r) angår, lærer forf. på gængs vis, at denne endelse er lånt fra latin. Jeg erkender hvad der taler herfor, men jeg kan aldrig undertrykke en tvivl om berettigelsen af denne antagelse. Jeg vil ikke her komme nærmere ind på sagen, men blot i al beskedenhed henstille den til en fornyet overvejelse. Også den sædvanlige sammenstilling skógr - skagi nærer jeg en stille tvivl om. Endelig skal jeg blot bemærke, at fra et »fvn.» standpunkt er det uden tvivl rigtigere at opstille dalr og garðr som a-st. og ikke som i-st. (s. 284, 286). Jeg skal ikke trætte læseren med flere småting. Jeg slutter med at anbefale denne fortræffelige bog til alle studiefæller. Det er en bog, som man hyppig tyr til og som man altid har glæde af på grund af dens ovf. fremhævede udmærkede egenskaber. Finnur Jónsson. Bruce Dickins, Runic and Heroic Poems, Cambridge 1915. De båda klasser av forngermanska dikter, som förf. utgivit tillsammans i denna bok, hava ju ej annat gemensamt än att båda utgöra föremål för germanistens studium, skilja sig däremot, som förf. framhåller, vida till det litterära värdet, i det rundikterna äro torra minnesverser, hjältedikterna däremot utgöra. blomman av den forngermanska poesien. De upptagna rundikterna äro de anglosaxiska, norska och isländska runsångerna, hjältedikterna äro de anglosaxiska Waldhere, Finn, Deor och den fornhögtyska Hildebrandslied, och förf. åsyftar att giva en sund konservativ text med all nödig apparat till de olika dikterna, nämligen inledning, översättning, bibliografi samt textkritiska och förklarande anmärkningar, alltså tillsammans en värdefull hjälpreda för den studerande. Den isländska runsången och Hildebrandslied hava aldrig förut utgivits i England, de övriga blott i svårtillgängliga texter utom Finn, som utgivits som ett bihang i Wyatt och Chambers, Beowulf with the Finnsburg Fragment, Cambridge 1914. Att medtaga den viktiga hjältedikten Widsið har enligt förf. blivit överflödigt genom dess utgivande av R. W. Chambers, Cambridge 1912. I den norska och isl. runsången äga långa vokaler kvantitetsbeteckning, i de ags. och fht. texterna saknas sådan. En del tryckfel av icke engelska namn och boktitlar finnas i bibliografierna, och i Jællinge-inskriften s. 4 står pansi för pausi, karpa för karpi. Inledningen till rundikterna meddelar först avbildning av runraderna. Runformerna »from the earliest inscriptions» äro hämtade från skilda håll, i r gå bistavarne in till stavens mitt, vilket aldrig är fallet. Den ags. runraden återges dels efter runesången, dels efter Salzburg cod. 140, den yngre nordiska dels efter Jællinge-stenen, dock med bistaven ir oriktigt indragen till stavens mitt, varjämte också borde hava anmärkts, att ordningsföljden ml då förvisso råder, dels efter runesångerna. Brakteaten från Grumpan i Västergötland, som är avbildad i Fornvännen 1911, s. 242, hade förtjänat anföras, då sista ätten i dess urnordiska runrad är: tbemlrod och alltså bildar en övergång till de yngre runorna, i det R intagit platsen för den försvunna ngrunan efter 1. Även Grumpan-brakteaten visar ordningen od, varemot förf. upptagit följden do efter Kylver-stenen; jag vill ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI XXXVII, NY FÖLJD XXXIII, då påpeka, att den jämförelse, jag i Östergötlands runinskr. s. 172 anställt mellan Vadstena-brakteaten och dess duplett, visat, att ordningsföljden od där finnes i behåll och väl alltså bör anses som den urnordiska runradens normala. I avs. på runornas härkomst är förf. mest böjd att ansluta sig till O. v. Friesens uppfattning, att runraden härleder sig från en blandning av grekiska och latinska alfabeten, de äldsta urnordiska inskrifterna anser han gå tillbaka åtminstone till 300-talet. Då förf. anför guldhornets runinskrift som exempel på att dess urnordiska är primitivare än Wulfilas gotiska och därvid begagnar 2 för R, så är detta att driva primitiviteten för långt. Att de urnord. runinskrifterna äga R och icke z, framgår ju med visshet av after Tune, vars R uppstått av äldre r och först kunnat göra det, sedan z blivit R. At de engelska runinskrifterna ägnar förf. naturligtvis särskild uppmärksamhet, anser otvivelaktigt, att anglosaxarne vid landets erövring på 400-talet medförde kunskap om runorna, nämner bland de fåtaliga runurkunderna från de två första århundradena efter erövringen ett guldmynt, som utgör en härmning av en solidus av Honorius, »the skanomodu-coin» s. 14, not 16, och ett beslag på en svärdsskida från Chessel Down på Wight samt silvermynt, som präglats av konung Epil(i)ræd av Mercia (650-704) och Pada, möjligen hans broder Peada, troligare hans fader Penda † 655, samt Franks Casket c. 700. Av minnesstenar härröra de äldsta från 600-talet, de yngsta visa former, som antyda mitten av 800-talet. Den siste konung, vars namn är skrivet med runor på hans mynt, är Beonna av Östangeln c. 750, därefter förekommer blott då och då en runa utom i myntmästarnas namn, som finnas skrivna med runor ännu under kg. Eanred av Northumberland 809-841. Det praktiska bruket av de ags. runorna överlevde alltså icke den danska invasionen 866; senare handskrifters runalfabet äro att betrakta som antikvariska kuriositeter. Thames-knivens runrad nämnes icke här men s. 15, not. Även för runornas utveckling och förekomst i Norden ges en kort redogörelse. At den ags. runsångens gåtor har förf. givit all den belysning, som han funnit tillgänglig, men den räcker tyvärr icke att klara allt dunkel. I strofen om os synes mig rimparet 3 mindre gynnsamt vare sig för identifikationen med lat. os 'mun', som förf. finner sannolikast, eller för tydningen 'asagud', Oden, som Grienberger, Arkiv XIV, s. 112 bestämmer sig för. Svårigheten i strofen om rad beror på den felaktiga tolkningen av on recyde som 'hemma', det betyder fastmer 'hemåt', jfr hos Grein, Sprachschatz s. 331 bruket av on med dat. eller instr., »wo wir an, in, |