Redan i de älsta fda. inskrifterna från början av 800talet och senare saknas merendels h- i det äldre framljudande hr(ruulf Voldtofte c. 800--825 etc.; se Wimmer DR. I: 1 s. LXII, LXVIII samt Haandudgave s. 35). Det är därför självklart, att Glemminge-inskriften (c. 1000) har rata (utan h-), och det är i sin ordning, att (jmf. straxt nedan) Glavendrup- och Tryggevældeinskrifterna använda rita (utan h-).

Till belysning av denna besvärjelse-formel, som önskar armod ända till trasor över våldsverkaren, må erinras om vissa forntida besvärjelser (förbannelser), hvilka jag kan anföra väsentligen på grund av välvilliga upplysningar av den framstående folkminnesforskaren adjunkten F. Ohrt.

I »Ein Fiaeid» uti Gesetze der Emsinger (v. Richthofen Friesische Rechtsquellen s. 246 r. 17 ff.) finnes en kraftig besvärjelse, däri det heter: »Vrslokin and vrmalediad ('verflucht und vermaledeit') wertha thi olle thine kata (knöchel') ..., fliande werthe ('må försvinna') thi... thit wede oppa liwe (‘kläderna på kroppen')».

Weinhold meddelar i »Die altdeutschen Verwünschungen > (i Sitzungsberichte der preussischen Akademie der Wissensch. 1895) sådana onda önskningar som t. ex. »ein ander sînen rîchtuom habe...» (Karl) >> dass dich ein böse jar ankomme» (Agricola) »ich wünsch daz im abrîse sîn wât swer unstæte sî> (Lieders. Weinhold s. 682, 684, 685). Enligt en process av år 1643 uttalar en trollkarl denna onda önskan »(ye sall) be fain to eat grass vnder the stanes and wair vnder the bankis» (Dalyell Darker Superstitions of Scotland [1835] s. 492).

Förbannelse-formeln uirpi at rata huas ... Glemminge motsvaras såsom nämnt av sa uarpi at rita is... Tryggevælde och at rita sa uarþi is ... Glavendrup.

Uttrycket at rita bar uttalats at ræta i harmoni med runskriftens vanliga ortografi. Till rati 'trashank' är ræti 'trashank' en sidoform, hvars æ-ljud förklaras sålunda:

Som redan nämnt användes i norskan och i svenskan verbet rata försmå, förkasta', och härtill hör isl. hrati hvad der er

forkastet', nyno. rate 'usling', fda. run. rati 'trashank (usling)'. Emellertid brukas i Telemarken i södra Norge jämte verbet rata också sidoformen ræta 'vrage, forskyde, kaste bort'. I samma bygd användes subst. ræta f. 'den masse som bliver igjen efter at det bedste er udplukket; omtrent eng. garbles.' Se Aasens och Ross' ordböcker. Då Telemarks-målet är synnerligen ålderdomligt, är den förmodan berättigad, att ræta 'vrage, forskyde, kaste bort' användes redan i det nordiska fornspråket (forndanskan). När man nu i forndanskan hade verbet rata försmå, förkasta' och det därmed samhöriga rati 'trashank (usling)', men dessutom även verbet ræta ‘försmå, förkasta', så är det naturligt, att rati 'trashank (usling)' kunde få æ från verbet ræta, så att ræti 'trashank (usling)' (run. at rita) uppstod 1.

Såsom en väl något mindre tilltalande förklaring av æ i fda. run. ræti 'trashank' anför jag följande.

Det isl. verbet hræpa 'förskräcka' har som bekant i danskan många anförvanter, och vissa av dessa syfta på klädseln (dräkten). Så använder fda. radha skræmme', subst. rædhæ 'skræmsel, ngt frygtindgydende', rædhelig 'förskräcklig', rædder 'rädd' etc. och komposita sådana som rædhegrimæ 'skrämmande ansiktsmask' etc. Feilbergs ordb. III s. 109 upptar från jutländskan subst. (ræde) ræ 'fugleskræmsel', som även betyder 's malt, langt menneske, som klæderne hænger paa'. I sitt Dialectlexikon (1841) anför Molbech s. 460 en ræde 'noget der sættes op for at skræmme, skræmsel; f. ex. en fugle-ræde', och han tillägger: 'Det er ret en ræde siges om een der er ualmindelig slet, laset klædt' (fra Støvring herred). Hit hör säkerligen också det av P. K. Thorsen i Sprogarten på Sejerø s. 167 upp

1 För tolkningen av de forndanska besvärjelse-formlerna har det knappast någon betydelse, huru a-ljudet i det telemarkiska ræta bör förklaras; formens bruk är konstaterat. Emellertid må det nämnas, att Torp i Nynorsk etymologisk ordbok s. 560, 476 med tvekan uttalar den förmodan, att rata 'vrage etc.' blivit till ræta genom påvärkan av orræta f. 'det som fæet vraker eller spilder av for', hvilket är ett urgammalt ord (germ. ×uzetiōn egentl. 'det som gaar ut af spisen'), och som under formen ored, orret återfinnes även i danska bygdemål.

tagna verbet ræe (ræde) 'gå sjusket og uordentlig påklædt. Här må ock nämnas, att enligt benäget meddelande av Förste bibliotekarien A. Malm räbåbbe (<rædhe-) 'fågelskrämma' brukas i Vemmenhögsmålet i Skåne, samt att enligt Espersens ordb. ræbyjggje n. 'et skræmsel, skræmmebillede, item figurlig et stygt menneske' användes på Bornholm.

Man kan med skäl förmoda, att ord sådana som rædha (nu ræe) 'gå sjusket og uordentlig påklædt' och radha 'en der er ualmindelig slet, laset klædt' användes redan i forndanskan, ehuru de på grund av den fda. literaturens synnerligen stora begränsning ej påvisats i fornspråket.

Det är mycket naturligt, om genom påverkan av dylika ord rati 'trashank' kunde få sidoformen ræti. Jmf. även att i syd-Skåne en räli (< rædheligh 'förskräcklig', 'otäck') åtminstone för 40-50 år sedan användes liktydigt med en trashank», »en slusk»'.

Emellertid vill jag framställa även en alternativ, i ringa mån modifierad och fullt ut lika god förklaring av uttrycken at rata och at rita. Denna alternativa förklaring är synnerligen nära besläktad med den nyss meddelade uppfattningen. Enligt båda betyda uttrycken at rata och at rita 'till en trashank', och enligt båda är i dessa formler samma ordfamilj representerad. Att tolkningen ställes inför ett alternativt val, beror på själva runskriftens allbekanta tvetydighet eller mångtydighet.

Det är allmänt känt, att i runskrift nasala konsonanter, särskilt omedelbart framför annan konsonant, ofta icke erhålla någon beteckning, hvilket bruk väl beror därpå, att i latinska handskrifter nasala konsonanter ofta angivas genom förkortningstecken. Så finner man t. ex. i danska inskrifter buta (upp

1 Jag vågar icke att i RIT Glavendrup, Tryggevælde se ett annat skrivsätt i st. f. RITH, så att runan skulle i sig innefatta både - och t-runan, även om man därigenom finge en oblik kasus rætia till nom. ræti 'trashank', dvs. en ja-stam som förhölle sig till rati 'trashank' som t. ex. got. gudja till isl. gopi etc.

repade ggr) 'bonde' ot dvs. ond 'ande'

'stå'

stata dvs. standa

-

ack. sg. m. þasi (upprepade ggr) dvs. pansi 'denna' kubl (ofta) dvs. kumbl - uikikar 'vikingar' etc. etc. Exempel i ordsamlingen till Haandudgave och annorstädes.

Företeelsen är så ytterst vanlig, att den icke kan karakteriseras som ett tillfälligt utelämnande av en runa i vanlig mening. Under dessa förhållanden kunna at rata och at rita med full rätt utläsas icke blott at rata, at ræta, utan också at ranta, at rænta. Utlästa på detta senare sätt, förklaras de sålunda:

av tak

Det på den skånska Glemminge-stenen mötande at rata (att utläsa at ranta) hör till nom. sg. ranti 'trashank'. Som bekant brukas det germanska suffixet -an såsom »tillhörighetssuffix » för att av substantiv bilda personliga maskuliner. Så har t. ex. av arf bildats isl. arfi, fsv. arve, fda. arvæ 'arvinge' 'borgen' fsv. taki 'borgesman' av gup fda. run. gupi 'gode' Helnæs, Flemløse etc. Se t. ex. Emil Olson Appell. substantiv s. 16 f. På alldeles samma sätt har till det skånska rant 'trasa' bildats fskånska run. ranti 'trashank' (jmf. att rant i Blekinge ännu betyder också 'trashank') 1.

--

Som bekant växla vissa maskulina an-stammar med ianstammar. Så t. ex. finnas jämte isl. arfi fsv. arve fda. arvæ 'arvinge' också fsv. ærve fda. ærvæ (redan urnord. run. gen. pl. arbijano Tune; jmf. got. arbja arvinge') jämte fsv. granne finnes också grænne jämte isl. gopi fda. run. gupi också got. gudja 'prest'. Jmf. t. ex. Olson anf. arb. s. 22 f. Det är därför alldeles icke överraskande, att man jämte an-stammen ranti ‘trashank' finner ian-stammen rænti 'trashank'. Denna föreligger i uttrycket at rita (att utläsa at rænta) på Glavendrup- och Tryggevælde-stenarna. Alldeles så, som t. ex. arf förhåller sig till arve: ærve 'arvinge', så förhåller sig rant 'trasa' till run. ranti : rænti 'trashank'. Beträffande ian-avledningen i rænti (< *hrantia)

1 Det kan i fråga sättas, huruvida det av Rääf i Ydremålet anförda ranta f. ‘ostädad, slampig kvinna, rännerska' delvis avletts av run. ranti 'trashank', men rannta f. hör väl (jmf. Hellquist i Ark. nf. X, 146) över huvud till ranta 'springa omkring', ränna.

'trashank' är även att jämföra iōn-avledningen ränta (< *hrantiō) 'inälvor av slaktad boskap'.

Alltså:

På grund av runskriftens tvetydighet (eller mångtydighet) kunna at rata Glemminge, at rita Glavendrup, Tryggevælde utläsas så väl at rata, resp. at ræta som at ranta, resp. at rænta. I båda fallen tillhöra de samma ordgrupp.

Utlästa at rata, at ræta, är rata oblik kasus till rati 'trashank', som är identiskt med isl. hrati 'hvad der er blevet ubrugeligt, er forkastet', nyno. rate 'usling', Hallands-målets radde 'trashank' osv., under det att æ-ljudet i at ræta är att förklara i överensstämmelse med s. 11.

Utlästa at ranta, at rænta, höra dessa uttryck till nom. ranti, rænti 'trashank'; jmf. särskilt det i Blekingsmålet använda rant 'trasa, trashank' och det i Skånemålet brukliga rant trasa'. Liksom av t. ex. arf äro avledda arve och ærve 'arvinge', så äro av rant 'trasa' avledda rante och rænte 'trashank'. Jmf. även det av rant trasa avledda ränta (< *hrantiō) 'inälvor i slaktad boskap' med i-omljud.

Vare sig att run. rata, rita äro att utläsa at rata, at ræta eller at ranta, at rænta, så bör man översätta uirpi at rata Glemminge och at rita ... uarþi Glavendrup (uarþi at rita Tryggevælde) med: 'må bliva till en trashank'.

x

Också den svenska Salebystenen vid Dagsnäs i Västergötland, hvars inskrift slutar med orden uf briuti, innehåller möjligen en besvärjelseformel. Inskriften förekommer hos Liljegren nr 1346, Torin nr 6, i Runverser nr 115, och på sistnämnda ställe har Bugge yttrat sig om den. Då emellertid v. Friesen i Fornvännen 1912 s. 15 meddelar, att han funnit läsningen i Runverser lida »av flera väsentliga felaktigheter», men han, så vitt mig är bekant, ännu icke publicerat sin egen läsning av inskriften, så kan dennas formel här icke behandlas.

Vi övergå till Skærn-stenen I (Viborgs amt, Jutland), hvars inskrift av Wimmer troligen riktigt dateras till omkring år 1000.