stridig'. Hit höra också isl. ólauss 'hård' och unlausan ‘hård' på Lavrbjærg-stenen. Dess inskrift betyder alltså: »Ville reste en fast sten». Obetingat den vanligaste formeln för nordiska inskrifter med den kortare runraden är som bekant »N. N. reste (satte) denna sten efter N. N. Emellertid finnes det också åtskilliga . -- runstenar, där man läser: »N. N. reste (satte osv.) denna sten åt (efter) sig själv. Exempel härpå äro sikfastr ok ernfastr : þair: iuku: at: sik Karlberg (Liljegren nr 366) — biarn · finuiþar sun lit raisa stain eftir sik sialuan Husby Uppland (ib. nr 543) iarlabaki lit raisa staina þisa at sik kuikuan ... Täby tä, Uppland (ib. nr 644, v. Friesen Upplands runstenar (1907) s. 30) jmf. även Liljegren nr 194, 292, 329, 645, 660, 683 OSV. Icke sällan anträffar man även formeln »N. N. reste sten», utan att det säges åt (efter) hvem som monumentet blivit rest. Också i sådana fall har helt visst den som reste stenen, gjort det sig själv till åminnelse. Såsom exempel må nämnas: tan · uk · skali · uk biurn litu rita stain þinsa Flogstads gärde, Bondkyrke socken, Uppland (Liljegren nr 119) har riti stain Forsa ting, Lädebro (Lärbro) kyrka, Gottland (Liljegren nr 2031, Säve Gutniska urkunder s. 41 nr 29)1 skiparan gupis: rasp: stin Storkön, Östra härad, Bleking (Liljegren nr 2032). Inskriften på Lavrbjærg-stenen tillhör denna sistnämnda typ. När denna runinskrift giver åt »sten» attributet fast» (unlausan), så bör det erinras om att man på Hällestad-stenen I i Skåne läser satu trikar iftir: sin brup(r) || stin: a biarki: stupan runum, som i Haandudgave s. 126 översättes: »Helte satte efter deres broder sten(en) støt (ɔ: som staar fast) med runer paa højen». Lavrbjærg-inskriftens unlausan stain 'en fast sten' motsvaras av Hällestad-stenens stin . . . stupan 'sten som staar fast'. 1 Lektor Brate har havt godheten meddela mig, att denna runsten icke omtalas i anteckningar om gottländska runinskrifter av S. Söderberg eller i sådana av P. A. Säve; dessa forskares handskrivna anteckningar förvaras i Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens arkiv. . Då alltså Ville åt sig rest en fast sten, så kan han delvis hava tänkt på att stenen utgöres av en fast (hård) bergart, nämligen granit. Men också en annan omständighet har härvid spelat en roll. Så väl under den nordiska forntiden som i våra dagars folkliga föreställning tillägger man en jordfast sten en stor magisk betydelse. Jag erinrar om denna strof i Grógaldr (15): Far þú nú æva, pars forap þykkir, ok standit þér mein fur munum! á iarþfostum steini Fritzner har flera andra citat, där iarpfastr utgör attribut till steinn. I sin ordbok II s. 47 framhåller Feilberg, att uttrycket jordfast sten, dvs. en stor sten som ligger fast i jorden, ofta förekommer i nutida besvärjelser; något skall göras på eller vid en jordfast sten. Feilberg anför åtskillig litteratur om denna fråga. Lavrbjærg-stenen (som enligt P. G. Thorsen har en höjd av två alnar, och enligt Wimmer är 4'2'') restes tydligen med ena ändan fast i jorden. Attributet (jord-)fast» till »sten» antyder nog, att runstenen ansågs hava magisk kraft. Möjligen är inskriften versifierad (fornyrþislag) med w och u allitererande: Willi ræisti | unlausan stæin. II. Asfærg-stenen. Inskriften på denna danska sten i Nørhalds härad, Randers amt på Jutland lyder enligt Wimmer DR. II s. 234 ff. och Haandudgave nr 51: þurgie tuka: sun rispi stin þan(n)si : iftir : mula bruþr sin harpą: kupru þin, och den dateras av honom till början av 1000-talet. : Betydelsen av större delen av inskriften är klar. Dess slut översättes emellertid av Wimmer: »din ro (hvile) være såre god! (Gid du må hvile i ro og fred!)». Till denna tolkning kan jag icke ansluta mig. Redan interpunktionen i inskriften talar kraftigt emot den. Inskriften har nämligen alltid skiljetecken (:) mellan orden, men runorna kuþru äro sammanskrivna, och intet skiljetecken står mellan þ och r. Härav framgår, att ristaren med runkombinationen kupru avsåg ett (icke två) ord. Härtill kommer såsom en ännu viktigare faktor, att din ro være såre god» icke harmonierar med runinskrifternas vanliga formler. Mycket vanligt är det däremot, att den man, efter hvilken monumentet blivit rest, får epitetet harpa gopan þægn. Så slutar t. ex. Giver-stenens inskrift (Haandudg. nr 52) hapa kupan þign. Likaledes Handest-stenens inskrift med harpa kupan þign (ib. nr 53); denna sten står liksom Asfærg-stenen i Randers amt. På liknande sätt är det med t. ex. inskrifterna i Haandudg. nr 54, 55, 87, 100, 101. Man väntar därför obetingat, att Asfærg-stenens harpą: kuþru þin är väsentligen identiskt med den så vanliga formeln harpa gopan þægn. Då det, såsom ovan s. 123 framhållits, i inskrifter är ganska vanligt, att en eller annan runa utelämnats, och då detta särskilt är fallet i ord, som tillhöra inskrifternas vanligaste formler (ex. s. 123), så fattar jag þin såsom stående för þikn. Vidare är det ju i runinskrifter ingalunda sällsynt, att två bredvid hvarandra stående runor fått byta plats. Till de s. 123 anförda exemplen lägger jag här blott, att runorna r och u bytt plats i Liljegren nr 984 (Mora ängsbacke, Jäders socken, Sörmland), i det att bur står i st. f. bru 'bro'. Slutorden i Asfærg-inskriften harpą: kuþru : þin stå i st. f. harpa kupur þi[k]n 'en mycket duktig man'. Uttrycket kupur : þikn är nom. sg., och det sista u (i kuþur) är en parasitvokal. Det är nämligen icke sällsynt, att runinskrifter beteckna en parasitvokal mellan konsonant och ett slutljudande -r (-R); jmf. t. ex. Kock Sv. ljudh. IV, s. 406, 408, 410. Så har Frerslevstenen (Haandudg. nr 98) aslaikir; exempel på -ur äro hioruaþur Kålstads N. källarmur, Häggeby s:n, Uppland (Liljegren nr 50) auiþur Danmarks s:n, Uppland (ib. nr 204). I fornsvenskan användes parasitvokalen u relativt ofta, när föregående stavelse innehåller u, t. ex. kunungur Kon. styr. (ofta), och likaledes brukas parasitvokalen o relativt ofta, när föregående stavelse har o-ljud, t. ex. i Cod. bur. gopor 'god', napoghor; se t. ex. Kock Sv. ljudh. IV, s. 411. I en fdansk (fskånsk) handskrift (Cod. AM. 37, 4:0) är parasitvokalen framför r normalt densamma som vokalen i rotstavelsen, t. ex. sottor (se t. ex. Schlyter Skånelagen s. XVI). U-runorna i Asfærg-stenens kupru (kupur) representera o-ljud, och den sista u-runan betecknar parasitvokalen o; jmf. t. ex. gopor i Cod. bur. Nu förekommer det stundom i inskrifter, att såsom apposition nominativus användes i st. f. väntad ackusativus. Detta är, såsom redan Magnus Olsen framhållit i Danske studier 1906 s. 38, fallet på runstenen Vester Marie VI, där man läser iftR : alfar bruþur sin drinr: koþr (Haandudg. nr 174), och såsom han nämner, kan man i isländsk prosa anträffa likartade konstruktioner. Andra exempel från runinskrifter äro: ... aft fraþa franti sin Tirsted, Låland (Haandudg. nr 90) rn auk fastir litu resa stain at biurn faþur sin buati þorkiairpar Fågelstads hage, Salems s:n, Sörmland (Liljegren nr 818). Dock kan i franti och buati i-runan lätt bero på felristning i st. f. a. Jmf. även nedan s. 130 f., där delvis besläktade exempel anföras. Förhållandet är ett likartat i Asfærg-inskriften. Här är uttrycket harpą kupur (kuþru) þi[k]n apposition till mula, liksom fallet är med brupr sin. . När r-ljudet i kuþur (kuþru) återgives med r-runan (och icke med R-runan), så är detta fullt i sin ordning. Efter interdentaler och dentaler övergick ju R-ljudet till r-ljud tidigare än i andra ställningar. Nom. sg. gođe blev därför till gođr> gođor (här skrivet kuþru), ehuru R kvarstår i þurgir. Den sista runan i harpą visar, att skillnaden mellan onasalerat och nasalerat a icke längre upprätthölls i Randers amt vid tiden för ristandet av denna inskrift. Sedan jag kommit till ovan motiverade uppfattning av Asfærg-inskriften, ser jag, att Brate, liksom jag, opponerande sig mot Wimmer, i Månadsbladet 1901 s. 6 f. yttrar om slutet av Asfærg-inskriften: »Man väntar: hardan gōđan þegn, och pin för þikn är intet öfverraskande, enär talrika exempel finnas på att enstaka runor blifvit öfverhoppade. Runan a i harpą och ru i kupru måste utgöra ett slag av lönnskrift..... Brate söker ej lösa denna lönnskrift», och det av M. Kristensen i TfF. 3. række, XV, 154 f. med tvekan framställda förslaget att förklara lönnskriften är för mig icke övertygande. Jag vågar tro, att den av mig ovan framställda uppfattningen av slutet av Asfærg-stenen är den riktiga. Till belysning av den i Asfærg-inskriften mötande nominativen kupur (skrivet kuþru) þi[k]n, som användes i st. f. snarast väntad ackusativ, vill jag ytterligare anföra följande. I Runverser (se registret s. 433 under syntax) har dels Bugge, dels Brate nämnt åtskilliga exempel på nominativ i st. f. ackusativ i runinskrifter. Här meddelar jag från inskrifter några exempel på att efter preposition särskilt personnamn stå i nominativ i st. f. uti oblik kasus, och jag skall söka belysa orsaken till denna företeelse. Man finner ... iftiR ihmuntr bonta sin Sundbro, Bälings s:n, Uppland (Liljegren nr 146) - ... at þialfr sun sin Kumla gärde, Över-Grans s:n, Uppland (ib. nr 40) ifte sigrutr Åkerby s:n, Uppland (ib. nr 162) — ...etir faþur (si)n irefatr Valby, Ärentuna s:n, Uppland (ib. nr 224) - ...iftir × kuþrikr × suer sen Broddebo, Skuttunge s:n, Uppland (ib. nr 179) ... ifte fapur sin runfastr Golvestad, Tensta s:n, Uppland (ib. nr 238) - ... iftir × bruþur · sin þurþr × þialfa × sun Benhammars egor, Vada s:n, Uppland (ib. nr 468) eftir tuki faþur sin Angarus s:n, Uppland (ib. nr 469) at ailife fapur sin... Vekholms s:n, Uppland (ib. nr 704) .. at inkimuntr faþur sin Mosunda, Holms s:n, Uppland (ib. nr 759) -- ... at bunti sin (felristning?) Högelby, Botkyrke s:n, Sörmland (ib. nr 816). ... I de flesta av dessa exempel (av hvilka vissa nämnas eller antydas i Runverser) är det ett personnamn i nominativ, som följer efter prepositionen. |