konunger därs. 158, konungerna Spörsm. 255. Formerna äro ljudlagsenliga.

Ljudlagsenliga äro även de ytterligt vanliga vnderdåner (Kpr. 319) och undersåter (Pred. 493) samt det relativt vanliga biscoper (Spörsm. 266, Echteskap. 462). På samma sätt kunna bedömas äg(h)odeler Post. (1530) 286, Pred. 488, 496 osv. och de enstaka siwkdomer Ärlig skap. 546, rijkedomer Closterl. 487, wardnagler Krön. 114, bönedagher Post. (1528) 137, hertogenes Krön. 118 och sannolikt bookstafwer Nytt. Wnd. 120, Runebokstaffuer Krön. 4, swartmunkes Closterl. 515.

Nästan genomgående e i penultima ha formerna Dalener Tänkeb. 62, 63, Dalerne därs. 161, 177 m. fl., Krön. 14, Dalerna(r) Krön. 230 B, 232 B m. fl. (und.: Dalana(r) Krön. 193 (2), 196). Av andra ord träffas endast sporadiskt dylika former: Götherne(s) Krön. 31, 32, judernes Itt ochr. sendebr. 201, Juderne(s) Post. (1528) 52, 56, jwdernes därs. 27, juderna Spörsm. 237, iuderna Pred. 486, bådha härena Krön. 140, Turkerna Post. (1528) 196. I samband med dessa må även nämnas Vestgötherne Krön. 30, Westergöterne(s) därs. 55 B, 270 B, Östgöt(h)erna därs. 61 B (2), som även kunna hänföras till föregående stycke. Då i dylika ord penultima hade levissimus, är försvagningen ljudlagsenlig. I flertalet ord har dock a bibehållits genom anslutning till den obestämda formen. Därav förklaras ock, att e är så vanligt just i ordet Dalerne, då av detta ord som proprium den obestämda formen sällan användes.

Jämförelsevis vanliga äro apostler (Songer 526) och artikler (Post. (1530) 447) och nästan enrådande epistler (Saligh. 505, Ärlig skap. 519) eller episteler (Itt ochr. sendebr. 202) och propheter (und.: prophetar Nytt. Wnd. 113, Itt ochr. sendebr. 210, Spörsm. 280 (4), Gudz ordh 532, 533, prophetanar Nytt. Wnd. 21, Prophetar Gudz ordh 553). Då de alla hava upptakt, torde er vara ljudlagsenligt. Ordet prophete böjes i sing. som en mask. n-stam. Här kan även nämnas subst. begäre, som endast några gånger har formen beg(i)ära, nämligen i Nytt. Wnd.

23, 24, 25 och Post. (1528) 141. Ljudlagsenligt är väl ock det enstaka regle Closterl. 488 för regla.

I följande lånord har den främmande, i kanslispråket vanliga ändelsen er ej helt undanträngts av den svenska pluralen på -ar: förster 1 (Spörsm. 270), herrer (Tänkeb. 264 (3), 265 (2), Itt ochr. sendebr. 157, 159 bis), fogdher Krön. 170 (jfr. dock även gårdzfogder Sacr. 390 men fogdar Krön. 170, 191), skantzer Krön. 212 (2), 213, 231 B, skermer därs. 212, 213, 271 B. På samma sätt böra väl även uppfattas bisper Itt fögho sendebr. 334, 338 m. fl., besper därs. 335, bisperne Echteskap. 468, såvida de ej påverkats av biscoper. Hit hör väl ock rettgonger Lagk. 332,

Krön. 50.

Vacklande böjning föreligger i eedher (normalform): eedhar Krön. 75 (2), 90, 331 B och möjligen i sperf(f)uar Pred. 501, Itt ochr. sendebr. 190: sperffuernes Pred. 502, sperffuerne Pred. 502 (2). Den senare växlingen kan dock möjligen förklaras på samma sätt som judar juderne, twrkar: turkerne (jfr. sid. 220). Kanske böra även Rysserne Krön. 127 B, Rysserna 224 B gentemot normalformen Ryssar förklaras så, men då e-formen endast förekommer i Krönikans B-stil, kan den ock representera en avvikande böjning liksom knec(h)ter därs. 319, 321 gentemot normalformen knechtar. Då i Krön. jämte Tydzskar 33, 144 användas Tydzsker 35, Tydzskernes 9, är det väl efter mönstret av Prytzer därs. 68, Ingrer 77, Saxer 38. Som u-stam böjdes i fsv. örtaqwaster Closterl. 523, och från sättaren härstamma sannolikt i Nytt. Wnd. psalmar 3, psalmana 95 liksom liknande former i Post. (1528).

Hit höra kanske ock de flera gånger antecknade deler Post. (1528) 7 m. fl. och trä(ä)ler Krön. 101, Ingong (1529) 381, Post. (1530) 352 m. fl., vilka båda i fsv. kunna ha i-stamsböjning. Hos O. Petri ha de emellertid i regel -ar i pluralis, varför det är ovisst, om hos honom er utgår från -ir. Det är möjligt, att de äro likartade med följande e-former i Krön.: stener 82 B, elffuer 99, dwergher 6 (2). Är det månne en tillfällighet, att i

1 Annorlunda om detta ord Noreen, Vårt språk III s. 348.

dem alla stamvokalen är e eller ä? För övrigt har i Krön. endast antecknats drömer 127, vilken form återfinnes i Post. (1528) 216 (drömmer). Jfr. även från 1520-talet former som messe, hiertes, äre, sielers, lemmer (s. 218).

Å andra sidan har Olavus Petri ibland former på -a, -ar, där det moderna språket har -e, -er, t. ex. fiendar Kpr. 318, Ärlig skap. 566, flodhar Saligh. 487, partarne Krön. 97, platzar Post. (1530) 138, punctar Tänkeb. 241, Post. (1530) 22 och till och med resenärar Krön. 119, tolff öra Krön. 163, saköra Krön. 49.

Ord på -an. Formerna köpslaghen Tänkeb. 171, 173, borghen Tänkeb. 77 (5) gentemot köpslaghan Tänkeb. 223 och det vanliga borg(h)an Tänkeb. 77 m. fl. kunna vara ljudlagsenliga, men äro väl snarare i denna urkund rena skrivformer; borgen kan även återspegla det mnt. borgen. Ljudlagsenliga äro väl däremot beg(i)eren Krön. 118, 147 m. fl. gentemot begäran Tob. Com. 423 och möjligen det enstaka prediken Post. (1528) 51, som väl dock är sättarens form. Från danskan torde ha lånats gammen Songer 547, 557. Lånord äro också slottz loffuener Krön. 195, slotz loffuener Krön. 192 och det exempelvis i Closterl. vanliga (tiggio) orden. Båda möta även under de fornsvenska formerna slottzloffuan Krön. 203 B (3), (tiggio) ordan Closterl. 479, 481 m. fl.

Avledningsändelsen -are har i Tänkeb. i regel formen -ere eller er. Den senare ändelsen förekommer i orden keyser, mester, junker och ibland i capitener, mölner, ridder, skeper. Flertalet hithörande ord äro yrkesnamn, framför allt hantverksnamn, såsom apothekere, barberere, beltere, bryggere, dragere, glasmestere, bundtmakere, bardskerere, offuerskerere, myntere, pipere, målere, skomakere, screddere, scriffuere, smeltere, kötmangere, hiwlmakere, akere. Även andra ord träffas dock med denna ändelse, såsom formyndere, forrädere, borgere, kellere, tatere. Dessa e-former äro endast delvis skriftspråkliga, delvis ha de säkert haft stöd i tidens talspråk. Detta framgår även därav, att de ej helt utträngas i de senare årgångarna av Tänkeboken. Antalet former med -are växer

dock betydligt efter 1525. Under 1524 träffas sålunda -are 24 ggr, varav 21 förekomma under tiden april-augusti, under 1525 endast 3 ggr, under 1526 omkr. 24 ggr, under 1528 omkr. 34 ggr och under 1529 ej mindre än 50 ggr.

I O. Petris övriga skrifter förekommer -er allmänt endast i orden keyser och mester, vilka former helt säkert tillhört talspråket. Av övriga träffas endast sporadiska exempel, huvudsakligen i Itt ochr. sendebr. med orden anhengiere 169, bespottere 158, kiettere 158, 159 m. fl., läreres 211, ridder 153, tiänere 186. För övrigt ha antecknats endast de enstaka arbetere Pred. 479, föractere Itt ochr. sendebr. 159, capitenere(n) Post. (1530) 89 m. fl., borgamestere Krön. 152 br. (2), 153, borgamesterener Krön. 185, hoffmestere Krön. 160, predikere Krön. 1, regerere Kpr. 320, Post. (1530) 40, syndere Post. (1530) 102. Att här avgöra, vilka som äro skrivformer och vilka som haft stöd i uttalet, är givetvis omöjligt. Exemplen i Itt ochr. sendebr. kunna dock delvis vara skrivformer, de från senare urkunder antecknade hava sannolikt varit uttalsformer. Det är kanske ej heller tillfälligt, att alla de senare utom ett äro ord med upptakt eller sammansättningar. Dock torde e-formerna ha känts som främlingar, eftersom reaktionen mot dem varit så fullständig, som den verkligen är. Mot bruket i det nuvarande språket har t. o. m. junker ofta formen junkar i Tänkeb. 108, 178, 179 och Krön. 80, 81, liksom mester någon gång skrives mestar, t. ex. Tänbeb. 104, Post. (1530) 26. Likartat är Pedhar för Pedher i Krön. 100.

Inuti ord träffas e för a i lånorden tienerinne(s) Nytt. Wnd. 75, 79, Handb. 325, 329 m. fl., tienerinna Nytt. Wnd. 75, vilka former sannolikt härstamma från sättaren, samt i testemente Tänkeb. 189, testementit Nytt. Wnd. 27, Itt ochr. sendebr. 178.

Substantiv som första led i sammansättningar.

Då ett substantiv ingår som första led i sammansättningar, bibehåller det i regel vokalen a i kompositionsfogen. Även i Tänkeb. är a dominerande. I partiet juli-december 1525 möter sålunda a omkr. 24 ggr, e endast 7 ggr, och år 1527 a omkr.

34 ggr, e endast omkr. 18 ggr, därvid ordet wigdewatn inberäknats. I övriga delar av Tänkeb. är förhållandet detsamma.

I övriga urkunder äro formerna med e ännu mera sällsynta och förekomma nästan endast sporadiskt. Exempel föreligga av följande ord: arffuedeel Tob. Com. 414, arffuelot Songer 555, borgemestare Krön. 236, bönedagher Post. (1528) 137, domedagh Post. (1530) 447, Dalekarlar Krön. 238, döreworden Post. (1530) 236, fatebur Krön. 123, helgone dyrkian Itt ochr. sendebr. 206, hiertekorn Itt ochr. sendebr. 206, Hunehäär Krön. 38, jlinge wädher Itt fögho sendebr. 349, klaghemåål Nytt. Wnd. 61, klädhebonat Ärlig skap. 549, ledhemoot Post. (1530) 393, myntemestaren Krön. 234 B, nådherike Itt ochr. sendebr. 163, ordhesidh Krön. 22, psalmebook Eedher 386, prelate döme Itt ochr. sendebr. 218, preste wielse Itt ochr. sendebr. 167, scholemestare Sacr. 434, tidheböker Handb. 314, scrifftemålet Ingong 380, skattebönderna Krön. 238, skördemennena Post. (1530) 98, spetale brödher Closterl. 482, ändelycten Post. (1530) 108, örtegården Post. (1530) 162. I Krön. användes dessutom e i en del ortnamn: Axewal 174, Baghe huus 204 B, Daleborg 174, Franke rijke 30, Hunegåårdh 38, Jenekiöping 217 m. fl., Liwngeby 110, Rothneby 215, Rysseland 128 B, Träleborg 89, Valskeland 9 m. fl., Ympseborgh 91, Örebroo 192; flera av dessa skrivas dock även med a, t. ex. Walskaland 30 (2), 31, 33, Ryssaland 50, Axawald 188, Örabroo 110 m. fl., Örasteen 174, Örasund 14.

Som allmän regel gäller, att Olavus Petri försöker att behålla den ursprungliga vokalen, och i denna strävan går han så långt, att han inför a även i ett lånord som gellanere(ne) Tänkeb. 234, 241 m. fl. och till och med en gång skriver dygdasam

Sacr. 391.

I stället för ursprungligt a uppträder genom analogi i vissa ord även o. Detta är synnerligen ofta fallet i clag(h)omå(å)l, som hos Olavus Petri är den vanliga formen, t. ex. Tänkeb. 261, 262, Itt ochr. sendebr. 184, Post. (1528) 54 (clagomålen), Nytt. Wnd. 92 (klaghomål), Tob. Com. 404 (klagomål). Endast en gång har antecknats den ursprungliga formen clagamål Krön. 178; om