hendes advarsler fortsætter de rejsen, de to alene. De blive da også overfaldne af Raud og Stenolvs mænd, men de to fostbrødre hugger ned for fode, indtil Raud flygter. Om hans skæbne beretter det endnu bevarede brudstykke af kapitlet. Fortællingen i første del af kapitel 12 har, som bemærket, for det første den fejl at være for lang, heller ikke synes den at slutte sig ganske heldig til kapitlets i membranen bevarede slutning; heri omtales nemlig det efter kampen følgende forlig, hvor der blandt andet bestemmes bod for Torstens sår", medens der ikke bringes nogen forsoning i stand i anledning af noget „gods", som Torbjørn stokk har taget fra Tore - men men om det røvede gods er intet berettet i det foregående og om Torstens sår kun i udgavens til kapitel 10 føjede slutningslinjer. Dog er også her i kapitlets indhold en umiskendelig lighed til stede med den i membranen bevarede kapitel-overskrift. Kapitlet indeholder desuden den i sagaen ellers savnede oplysning om Groas herkomst, en oplysning, der stemmer så vel med tidsforholdene, at den ikke synes på forhånd at kunne forkastes, om det end må forundre at træffe Groa som enke netop her. Endelig fremgår det i kap. 12 skildrede overfald ret naturlig af den mellem Tores fjender tidligere (kap. 10) indgåede forbindelse.

Hvorledes skal nu disse ejendommeligheder ved den nævnte udfyldning forklares? Så vidt vides har, før Gudb. Vigfusson læste kapitel-overskrifterne til kap. 11 og 12, disse ikke været rigtig tydede, og overhovedet ikke behandlede før af Maurer i hans udgave, og om noget forsøg på at læse noget af den øvrige skrift på disse sider forlyder intet. Det vilde være særdeles tiltalende, om man turde tænke sig spor af den oprindelige tekst for dette partis vedkommende bevarede på Island; men, da slutningen af kapitel 10 ikke viser noget spor til en sådan ægte teksts bevarelse, tør man vel heller ikke håbe noget sligt for restens vedkommende. Er da virkelig de svage spor af skrift, der nu kan tydes, alt tidlig (f. eks. omkring dette århundredes begyndelse) læste og resultatet anvendt på Island til konstruktion af en tekst?

Det er heller ikke sandsynligt, da intet spor til læsning foreligger i den Arnemagnæanske samling. Eller er det hele et forsøg på tekstkonstruktion af aldeles ny oprindelse, så at den ubekendte forfatter har kunnet støtte sig til Gudb. Vigfussons læsning? Hvorledes det end forholder sig, vil det være særdeles ønskeligt at erfare noget nærmere om de på Island tilværende håndskrifter, der have denne udfyldning.

København, september 1882.

KR. KÅLUND.

Prof på en metrisk öfversättning till svenska af Nialssagans visor i dróttkvætt (och hrynhenda).

Det af Sievers uppstälda sjemat för dróttkvætt-versen, hvilket i dessa öfversättningar blifvit följdt, är, som bekant, följande:

Naturligtvis kan i nysvenskan en stafvelse vara kort oaktadt position. Sista takten har jag, med afvikelse från forntidens regler, stundom låtit utgöras af två enstafviga ord (af hvilka det första har hufvudtonen). Denna frihet, hvaraf äfven Rosenberg begagnat sig i sina ypperliga metriska tolkningar af dróttkvætt-visor på danska, synes icke vara synnerligen stötande. Det torde för öfrigt vara alldeles nödvändigt att tillgripa den, dels för att få assonerande ord den andra ass onerande stafvelsen i hvar versrad har jag alltid, i öfverensstämmelse med forntidens regler för det strängt utbildade dróttkvætt, låtit vara den näst sista i versraden för att få plats för en del småord, då man, såsom jag här gjort, strängt fasthåller vid den regeln, att "hufvudstafven" skall stå i den jämna versradens första stafvelse (Nialssagan har nämligen inga sådana (äldre) friare byggda dróttkvætt-visor, som t. ex. flere Egils i Egilssagan [jfr ock Háttatal str. 54], däri hufvudstafven först står andra stafvelsen af första takten). Till belysning af hvad här yttrats må anföras versraderna:

Stod jag i hjältars strid på

stranden af Irska landet.

dels

[Att låta en dróttkvætt-vers sluta på ett enstafvigt ord med hufvudton, såsom flere nysvenska öfversättare rätt ofta göra, är däremot en fullkomligt otillbörlig frihet, som alldeles förstör metern.] - I afseende å alliterationen har jag tillåtit mig den friheten att låta sk, sp, st någon gång rimma mot s purum eller mot hvilka andra ljudförbindelser börjande med s som hälst. För ett nysvenskt öra torde t. ex. sk, sl och s bilda lika goda rim som sl, sm, sv. -Af Bååths icke assonerande öfversättning har jag här och där haft gagn. I tolkningen har jag i allmänhet följt Jón Þorkelsson. Endast sådana visor, som kunna anses gamla och äkta, har jag öfversatt. För att åskådliggöra alliterationens och assonansens anordning i dessa öfversättningar hafva i den första visan rimmen utmärkts med särskild stil. - Dessa öfversättningar torde vara de första, i hvilka försök blifvit gjordt att på svenska efterbilda forntidens assonanser med strängt iakttagande af reglerna för användningen af detta slags rim, hvilken omständighet må tjäna som en ursäkt för offentliggörandet af dessa stycken. Det kan ju vara af ett visst intresse att se, att dessa forntida skalderegler ännu i dag låta tillämpa sig på svenska språket.

I. Njála, kap. 7, visan 1.

(Unn svarar på hennes faders Mårds fråga, hvad hon hade att säga om sin man Rut, från hvilken hon ville skiljas :)

Klandra ej jag kunde
krigaren, och tiga
Skulle Únn, om illa
ej för gruflig sejd den
vapenkloke viking

Var ren kommen i fara.
Men, om jag säger sanning,

spott och hån jag blott får.

Vapenklok, af mig nybildadt ord = den som förstår sig på vapnens bruk.

II. Kap. 23, visan 1.

(Gunnar från Lidarände, utklädd till smeden Köpheden, talar illa om folket på Rangåvallarne inför Rut för att få tillfälle att framhålla den döde Mård Giga, fader till Ruts frånskilda hustru Unn :)

I svenskan bildar g framför len vokal alliteration med gj, hj, j. ödare = frikostig man.

III. Kap. 23, visan 2.

(Heden [Gunnar] svarar följande på Ruts fråga, om han hört, hur det gick för Mård i hans tvist med Rut, hvarmed syftas därpå, att Mård lyckades skilja Unn från Rut, men måste gifva efter i sina anspråk på Unns hemgift,

då Rut utmanat honom till envig :)

Hört har jag nog, huru
hårde kämpen Mård har
ringdis-rofvet öfvat,
rånat husfrun från dig.
Rådde vänner, ej rädde:
rid ej ut att strida!

Mård dock modigt fordom
mäktat klingan svinga.

Ringdis-rofvetrofvet af ringdisen, den ringsmyckade kvinnan. Andra ledet i en sammansättning kan, som bekant, bära alliterationen.

Arkiv for nordisk Filologi. I.

13

(Gunnar ropar under en strid till sin broder Kolskägg, som hvilade sig ett ögonblick för att dricka en skål mjöd:)

Girig örn du gärna,

hjälte! mättat, men svälta
här i fäjd själf får du. -
Fiken är korp efter liken,
flaksar kring i flockar
fräckt öfver vargens bäckar.
Men i striden stannar
störste kämpen törstig.

Vargens bäckar blodströmmarne.

V. Kap. 30, visan 2.

(Gunnar kväder följande, efter att ha erfarit, att vikingen Hallgrim hade en ypperlig hillebard:)

Hildstorms-höjarn med våld från
hillebarden jag skiljer.

Mannen, som strider ständigt

ställer till, skall jag fälla.

Veten för visso det, I

vänner, hafvets svenner:
skall, mot sitt härfolk hulde,
Hallgrim i striden falla!

kri

Hildstormen, valkyrjan Hilds storm striden. Hildstorms-höjarn garen. Hafvets svenner vikingar. Enligt det allmännaste svenska uttalet at det (dät) bildar detta ord halfassonans med veten.

VI. Kap. 30, visan 3.

(Efter att ha fält Hallgrim och i byte tagit hillebarden kväder Gunnar:), Fräjdad viking slog med fröjd jag,

fälde raskt den kämpe väldig.
Visst dock hade Hallgrim hvässat
vida ute hjälmspöt, spjutet.

Hören alla kämpar, huru

hillebarden ryckte till sig

ulfva-födarn! I fäjd den skälfve

förd af hans händer till lifvets ände!

Hjälmspöt, skalde omskrifning för spjutet. Ulfva-födarn, den som ger ulfvarne föda = krigaren. I svenskan bildar hv alliteration med v. — Versarten är hrynhenda.