Imágenes de páginas
PDF
EPUB

VII. Kap. 78.

(Skarpheden, Nials son, och Högne, Gunnars af Lidarände son, gå en kväll förbi Gunnars hög och höra denne kväda följande visa:)

Glad i håg ur högen
Högnes fader sade:
Lätt jag ofta lyfte
lans i vapendansen;
lyst af stålets strålglans
stolte, hjälmade hjälten
ej för våldet väjde,
ville hällre falla,

ville hällre falla.

Den sista versraden

I den senare halfversen ha i öfversättningen hel- och halfassonanserna fått byta plats. Slutet har jag lånat från Bååth. upprepas, såsom ofta i spök- och drömpoesin.

VIII. Kap. 145, visorna 1—3.

(Sedan brandmännens flock med Flose i spetsen och hämnarnes flock med Kåre i spetsen sammandrabbat å altinget och Skafte Toroddsson skald förgäfves sökt skilja kämparne åt samt därvid själf blifvit illa medfaren, åstadkoms till slut stillestånd. Skafte smädar då Kåre för att han sprungit från sina svågrar vid Nials-branden. Kåre svarar :)

[merged small][merged small][merged small][ocr errors][merged small][merged small]

Snart, I brandens svenner,
slut är tinget. Tjuta
månde då andra vindar
mellan Svinafjällen.

„Då vardt ett högljudt skratt" säger sagan.

[ocr errors]

Valkyrjan Skaguls hagel pilarne (originalet har en annan bild). Sista versparet har i öfversättningen fått blott 2 rimstafvar (i st. f. 3). Svinafjäll hette Floses gård.

IX. Kap. 155.

(I Orknö-jarlen Sigurds hall sitter juldagen en flock af brandmännen samlade till dryckeslag, däri bland andra Gille jarl från Hebriderna och den irländsk norske kungen Sigtrygg deltogo. En af brandstiftarne, Gunnar Lambeson, berättar på kung Sigtryggs begäran om Nialsbranden, men vanstälde därvid mycket och „sparade icke på lögner". Hämnarnes anfö rare, Kåre, springer i det samma oväntadt in med draget svärd och kväder följande visa, hvarefter han hugger hufvudet af Gunnar:)

[blocks in formation]

(Gille jarl från Hebriderna drömde, att en man kom från Irland och förtalde i följande sång om slaget vid Dublin, där Sigurd jarl och kung Brian föllo:)

Stod jag i kämpars strid på
stranden af Irska landet,

där som sköldar skira

skeno och svärden hveno.
Dånade vapen-dönet,
död sågs Sigurd blöda,
såg jag Brian segna,
segersäll han fäldes.

Upsala 1881-1882.

L. FR. LEFFLER.

J. A. Aurén. Bidrag till svenska språkets akcentlära. 1880. P. A. Norstedt & Söners förlag. 81 s. 8.

Stockholm

Läran om aksent ock kvantitet utgör en del af det språkvetenskapliga fältet, som först på senaste tiden börjat grundligare undersõkas; det oaktadt föreligga redan nu viktiga arbeten på detta område, utgifna isynnerhet af utländske språkforskare; men äfven de nordiske vetenskapsmännen hafva med framgång egnat sin uppmärksamhet åt dessa företeelser. Det förnämsta inom vårt land utgifna arbete om aksenten är utan tvifvel: "Språkhistoriska undersökningar om svensk akcent af A. Kock, Lund 1878.“

Under hösten 1880 utkom ytterligare ett arbete, hvilket angifver sig såsom ett bidrag till vårt språks aksentlära. Författaren till detta arbete, hvars titel vi satt ofvanför dessa rader ock hvilket vi här vilja egna någon uppmärksamhet, är förut bekant genom sina arbeten om svenska språkets kvantitet ock ljudlära ock framlägger i dessa bidrag resultaten af sina forskningar rörande aksenten i vårt högspråk, men förbigår alldeles våra dialekter, hvilka dock hafva ganska intressanta ock för bedömandet af högspråkets aksent lärorike företeelser att uppvisa: Afhandlingen sönderfaller i en allmän del, där förf. behandlar aksentens väsende ock arter, ock en mera speciel del, där redogörelse lämnas för aksentueringen af de olika orden samt för de förändringar denna undergår i det sammanhängande talet. Denna senare del utgör det värdefullaste af arbetet, och ehuru ej innehållande synnerligen mycket nytt, har den dock att bjuda flere saker att taga fasta på. Eksempelvis vilja vi nämna redogörelsen för de sammansatta ordens aksent, där förf. visar skilnaden mellan sådana uttryck som utan rocken ock utanrocken, hvilken består däruti att stafvetaen -an i förra fallet får högre ton än den första, medan i det sammansatta ordet båda stafvelserna hafva samma rösthöjd. Så vidt vi ha oss bekant är förf. den förste, som uppvisat denna skilnad.

Innan vi öfvergå till den allmänna delen af afhandlingen måste vi anmärka det egendomliga sätt, hvarpå förf. i inledningen redogör för aksentlärans behandling under de senaste tjugo åren ock dess ståndpunkt för närvarande (hösten 1880). I allmänhet finnas här hvarken författarenamn eller titlar angifna, så att läsaren, om han ej känner till hela den språkliga literaturen, sväfvar i fullkomlig ovisshet om, hvilka arbeten af förf. åsyftas. Dessutom har förf. underlåtit att taga i betraktande de senast utgifna arbetena i frågan. Med den snabba utveckling vetenskapen nu har, är det oförklarligt, huru förf. kunnat publicera ett sju år gammalt arbete utan att taga hänsyn till den literatur, som under tiden uppstått. Ett arbete från 1878 nämnes visserligen, men endast i förbigående. Vi taga oss friheten här påpeka några af dem förf. förbisett: Storm, Om Tonefaldet (Tonelaget) i de skandinaviske Sprog, Chra. 1874; v. Kramer, Svensk Metrik I, Sthm. 1874; A. R., Afhandling om svenska språket, ib. 1875; Sweet, A handbook of phonetics, Oxford 1877 m. fl. Man kan ej annat än

förvåna sig öfver, huru förf. kan påstå sig ha antydt sin „ställning till alla1 föregående akcentteorier" ock såsom det nya i sin egen framhålla, att den är bygd på ljudfysiologien, då han förbigår sådana arbeten, som de här nämda, hvilka alla sett dagen före förfs. eget.

"

[ocr errors]

Om förf. således ej lagt någon ny grund för aksentläran, så har han däremot vid sina undersökningar utgått från en alldeles ny ock ännu obevisad sats: att aksent ock kvantitet i vårt språk äro så fullkomligt oberoende af hvarandra, att föga eller intet kan mellan dem sägas vara gemensamt (s. 10). Förf. yttrar sig nästan med ovilja om dem, som kunnat framkomma med den åsikten, att dessa företeelser ej äro alldeles oberoende af hvarandra, oaktadt han själf yttrar (s. 51), att höjningen eller sänkningen tillkommer den första stafvelsen, som i sådana (flerstafviga enkla) ord alltid är lång," ock (s. 67) att böjnings- ock sänkningsprocessen alltid i vårt språk försiggår på en lång stafvelse 1." Detta förhållande, sammanstäldt med hvad förf. nämner å s. 74, att man med rätta säger den stafvelse, på hvilken aksentens hufvuddel, höjnings- eller sänkningsprocessen, är förlagd, vara företrädesvis aksentuerad", borde ej allenast hafva visat förf. orsaken till det af honom ogillade påståendet, utan äfven kommit honom att misstänka, att aksent ock kvantitet verkligen äro i någon mån beroende af hvarandra. Förvånande är också, att förf. i de af honom (s. 10) valda eksemplen buren ock Burén endast framhåller kvantitetsskilnaden ock alldeles förbigår den starka tonvikt (ej tonhöjd) som tillkommer andra stafvelsen i det senare ordet. Man kan visserligen uttala denna stafvelse lång, utan att på den samma lägga någon tonvikt, men ordet blifver då ej detsamma, hvilket väl tyckes visa, att tonvikten ej är något, som vid betraktandet här endast kan komma i andra rummet." Att denna tonvikt (röststyrka) är beroende af kvantiteten, nämner förf. s. 18; men icke bör väl den egenskapen hos detta beroende, att „ega en mycket enkel förklaringsgrund" (om hvilken man likväl ej får någon upplysning), hindra oss att erkänna skilnaden mellan de här framträdande företeelserna af kvantitet ock tonvikt. Måhända erkänner förf. denna skilnad, men han nämner därom intet. Däremot framgår alldeles tydligt, att förf. ej erkänner denna tonvikts rätt att kallas aksent, hvilket får sin naturliga förklaring i förfs. ofvannämda utgångspunkt. Efter en kort framställning af talorganets sätt ock förmåga, att angifva olika tonhöjder, påstår förf. helt enkelt att rösthöjdens af innehållet oberoende förändringar hos ljudningarne (stafvelserna) i ett och samma eller i tvänne närstående ord är det, som man allmänneligen1 förstår med aksent." Att detta emellertid icke är den allmänna uppfattningen, finner man redan af en jämförelse med de åsikter förf. anför i sin inledning, hvartill ytterligare kan läggas svenska akademiens bestämning i hennes språklära: „Den höjda eller sänkta röstens märkligare tryckning på en stafvelse, i jemförelse med en annan, på hvilkan rösten mindre hvilar, kallas Accent, Tonvigt, Ljudvigt", med hvilken Sundéns, i 1 Spärringen gjord af rec.

66

[ocr errors]

hans språklära, på det närmaste öfverensstämmer, samt Kocks i det förutnämda arbetet, „Akcent är markerandet af ett språkljud framför ett annat genom forte eller genom musikalisk höjd.“ Än flera skulle kunna anföras, men dessa visa tillräckligt, att det är i strid med allmänna meningen, som förf. från aksentens begrepp utesluter den icke oviktiga, vanligen s. k. exspiratoriska aksenten eller tonvikten.

Sid 22 talar förf. om normalhöjd eller normalton ock menar därmed den tonhöjd, med hvilken ett ord tillfälligtvis uttalas. Af förfs. framställning i öfrigt finner man, att denna s. k. normalhöjd är något ytterst väkslande ock att hvarje människa har en mängd sådana normalhöjder till sin disposition, hvilka hon i sitt tal förlägger på de olika orden. Det må frågas, huru något så väkslande som dessa tonhöjder kan göra skäl för benämningen normal-ton. I detta sammanhang vilja vi äfven reservera oss mot påståendet (s. 48) att de rösthöjdsförändringar, som förf. kallar aksent (etymologisk aksent) skulle vara frivilligt alstrade, hvaremot normaltonerna (oratorisk aksent) skulle vara ofrivilliga. Skall man tala om någon skiluad här, så blir förhållandet alldeles tvärtom. Ordens etymologiska aksentuering sker alltid instinktmässigt (utom möjligen vid undersökning af aksent o. d.) ock i följd däraf också ofrivilligt.

[ocr errors]

I det andra kapitlet öfvergår förf. till att bestämma aksentens arter ock börjar med att beskrifva de rösthöjdsförändringar, som förnimmas vid uttalet af orden tager ock taga. Den sänkning ock höjning af tonen, som förekommer på andra stafvelsen i dessa ock dylika ord, kallar förf. återgångston eller återgång, emedan han anser att rösthöjden här återgår till den ton, som angifves, när man börjar uttala ett ord. I tager kan detta möjligen vara förhållandet beroende på om första stafvelsen har både uppåt- ock nedåtgående portamento eller endast nedåtgående men i taga är vid högsvenskt uttal tonhöjden på sista stafvelsen något högre än vid början af stafvelsen tag. Summan af de rösthöjdsförändringar, höjning eller sänkning med följande återgång, hvilka förnimmas i dessa ord, är hvad förf. kallar akut ock gravis; men då han säger, att de så allmänt kallas, döljer han sig åter blygsamt bakom allmänheten; hvad som allmänt kallas akut ock gravis, det är, oafsedt tonvikten, den på första stafvelsen förnimbara höga eller låga tonen. Sant är, att Rydqvist beskrifver gravis såsom ett ofullgånget helt, som väntar på nästa stafvelsen, hvilken den ej kan vara förutan“, men därmed har han icke sagt, att gravis är den låga tonen på första stafvelsen tillsammans med den höga på den andra, utan han har endast velat angifva det faktum, att gravis i språket aldrig uppträder ensam, utan alltid åtföljes af högre ton på en följande stafvelse. Detta förhållande, som äfven nämnes af Kock (a. st. sid 67), anser förf. vara det karaktäristiska för all aksent ock vill därför också uppvisa, att akuten nödvändigt måste hafva en återgång, ty en akut utan återgång „innebär ett stridigt förhållande mot naturkrafterna", emedan stämbanden nödvändigt måste återtaga sin normala ställning, hvilan. Ja väl, stämbanden sträfva alltid tillbaka

« AnteriorContinuar »