häfder I s. 27), Wy Karl med gudz nad Swerigis Norigis oc Gothe konungh (Dipl. Chr. I nr. 140; Göt(h)a (Gota) brukas äfven i Karl Knutssons konungatitel i sist anf. arb. nr. 17, 38, 39, 42, 43).

Så vidt jag af de granskade diplom - aftrycken kunnat finna, äro väl formerna på -es (-æs, -is) af götes och vendes i den forndanska konungatiteln det vanliga, men vid sidan däraf förekomma äfven Gotte (gud(h)æ) och Wande, t. ex. Wij Eric meth guds Nadh Danmarks Swerigs Norghis gudhe oc Wande koning (diplom från år 1397, nr. 46 i Udvalg), Wy Erich met Gudz naade Dannemarckis, Swerriges, Norriges, Wende och Gotte Konningh („efter en gammel Copie i det K. Geh. Arch.“ 1."; orig. från år 1400, nr. 69 i Udvalg), Eric meth gutz nadhæ Danmarks, Sweriges, Norghes, Wender1 oc Gudæ konung (från år 1407, nr. 206 i Udvalg), her Cristiern meth guds nadhe Norighes Danmarks Wendes oc Godhe konung (nr. 5 i Dipl. Chr. I, skrifvelse af år 1449 från norska riksrådet).

Det är tydligt, att denna sist påpekade form af konungatiteln ordagrannt motsvarar det förut anförda Dacie, Suecie, Noruegie, Slauorum Gothorumque rex, och att således Wende och Gotte äro gen. pl. af substantiven vender och göter (isl. vindr samt vindir och gautar). Såsom stöd härför behöfver knappast det i Karl Knutssons konungatitel ingående Götha (Gothe) konungh anföras. Formerna Wende och Gotte kunde emellertid i senare forndanskan liksom andra plurala genitiver antaga ändelsen -s, och därigenom uppstod det vanliga uttrycket Wendes oc Godes Konung, så t. ex. Wy Erik meth Gudz Nadhe Danmarks, Swerikes, Norghes, Wendes oc Godes Konung (från år 1402, nr. 104 i Udvalg). Analogien med de näst föregående orden Swerikes och Norghes kan särskildt hafva bidragit till införandet af -s i Wende(s) och Gode(s), liksom den i flera diplom mötande skrifningen Swerikes oc Norikes (sic) Drotning

1 Om denna form straxt nedan.

i

(titel för Margareta i nr. 19, 22, 23, 24, 30 af Udvalg) förklaras genom inverkan af Sverikes på Noriges. Då ändelsen -es Wendes och Godes ofta utbytes mot -is, t. ex. Eric Danmarks, Swerigis, Norgis, Wendis oc Godis koning (Kjøbenh. Dipl. I, 101; från år 1416), är det i öfverensstämmelse därmed, att äfven annars ändelsen -es (af -as) i forn danskan kan växla med -is, t. ex. Alla man thette breff see allær høre læsis (Kjøbenh. Dipl. I, 128; från år 1444). För öfrigt kan äfven ändelsen is, som ofta (t. ex. i det näst sista citatet) brukas i de närmast föregående Swerigis och Norgis, hafva bidragit till införandet af formerna Wendis och Godis.

Den nu gifna förklaringen af vendes och götes såsom gen. pl. bestyrkes äfven af de ofvan anförda mnt. öfversättningarna af dessa ord: der Wenden und der Goten (konung) samt der Wende vnde Gotten (konningh), då der Wende(n) und (der) Gotten tydligen äro gen. pl. liksom slavorum gothorumque.

En ytterligare bekräftelse finnes i det nyss ofvan anförda Wender i uttrycket Wender oc Guda konung, då den senare fornd. liksom den samtidiga fornsv. i pluralis kan använda nominativformen såsom genitiv (jmf. N. M. Petersen: De nord. Sprogs Hist. I, 233; ex.: „kalth ær qvinner raath.“).

Den ännu brukade danska konungatitelns form bestyrker också den här gjorda förklaringen, då det heter „Kong Kristian IX til Danmark, de Venders og Gothers, Hertug til Slesvig

Såsom redan nämndt, är det troligen från Danmark som „götes och vendes" infördes i den svenska konunga titeln. Så skref sig t. ex. Johan III Wij Jahan then Tridie Sueriges, Götes och Wendes Konungh (Bref om marknadsplatser för guldsmeder, 1585; tryckt i Skråordningar s. 170), och.

1 Enligt (den illustrerade) Sveriges Historia från äldsta tid till våra dagar III, 54 (tredje delen bearbetad af Alin) innehöll Gustaf I:s sigill. år 1531: „S[igillum] Gotstavi suecorum gotorumque regis", åren 1531— 1559: „S S[igillum] Gotstavi suecorum gotorumque regis", och först år 1559: „S[igillum] Gustawi D[ei] g[ratia] swecorum gotor[um] vandalo [rumque] regis."

etc. Konung (anf. arb. s. 171). Den utländska härkomsten af götes och vendes är orsaken till att orden ännu uttalas med akut. Att de ursprungligen äro plurala genitiver bekräftas äfven af den i Sverge brukliga latinska öfversättningen Gothorum Vandalorumque. Från konungatiteln har formen vendes öfverflyttats till namnet Vendes artilleri-regemente.

Lund 4 dec. 1882.

AXEL KOCK.

Strödda anteckningar om svenskt språkbruk

under 1600- och 1700 - talen1.

1. Lexikaliskt.

rsp. afrad hos Lucidor:

Jfr

Hwarföre the og nu medh Suck ok Tårar klaga, Beklaga hennes Dödh, så offta theras Maga Sin Affraa kreffwer." Kock, Bidrag till svensk etymologi, sid. 37 ff.

rsp. barberare.

Lind (1749): „balber (fältskär) m. der Balbierer," jämte „barberare, m. der Balbierer, Barbirer."

rsp.

Birger i Joh. Magni krönika (1620):

1) Birger, sidd. 545, 548.

2) Birge, sid. 538.

3) Börger, sidd. 546-8, 550.

4) Börge, sidd. 542, 547-9.

5) Börje, sid. 551.

6) Birgel (tryckfel?), sidd. 545, 548.

rsp. blixtra. I Joh. Magni krönika förekommer å sid. 653 följande: „Ty man brukade för ordspråk, at Herr Swante togh ingen uthi sitt Hoff som blixstade wedh [= blinkade till], tå han fick itt yxhammarslagh i ansichet." Jfr dial. bliksa, bliksta, blikstra i bet. „blinka“ enl. Rietz, sidd. 40, 41.

rsp. butter (vresig, tvär, frånstötande) i Barclaji Argenis (1740), sid. 83: pl. butte (trumpne), hos Lind (1749) och Tessin (1756) butt, hos Sahlstedt (1773) butt el. butter. Jfr dial. butt (Rietz, sid. 67), d. but, trubbig, butter.

1

För de råd och upplysningar, förf. erhållit af docenten dr. A.
Noreen, får förf. härmed framföra sin uppriktiga tacksägelse.

fsv. byr, bör (god vind, medvind) finnes upptaget hos Joh. Magni i hans krönika, sid. 566 och flerst.: en godh böör. Jfr flere sv. dial.

rsp. dricka. Förutom det af prof. Tegnér (Språkets makt öfver tanken, sid. 130) påpekade uttr. hos Lucidor „söp Tobaak" finnes äfven: „ther drikkes styft Tobaac."

rsp. ebb och flod > Ebbe flodh i Joh. Magni krönika (1620), sid. 308, där det anföres, att man i Italien „seer Ebbe flodh ömsom flöda vthöfwer marken och åter rinna aff igen.“

rsp. ekorre. Spegels glossar (1712): Jckorn och Jkorn; Linnæus i sin „Öländska och Gothländska Resa" (1741): Jkorn, pl. Jkornar; Lind (1749): Ekorn, m. der Eichhorn samt EichHorn, n. ekhorn [!], litet skogs- djur, Sahlstedt (1773): ckorre och ickorn.

dial. finnistvål (af fr. Venise, Venedig; Rydqvist, V, 210) hos Lind finis- twål, m. (vulg.) Venedische Seiffe.

rsp. fjäril hos Lind färil och fjäril, Tessin (1756): fjärill och fjäril, Sahlstedt: färil och fjäril.

rsp. framstupa, hufvudstupa:

1620: framstupa i Joh. Magni krönika (sid. 419) och hufwudstupa åtminstone 9 gånger (sidd. 135, 216, 344, 491, 569, 591 m. fl.).

1670-talet: hos Lucidor framstupa och hufustupa.

1678: E. Olai, The Swenskes och Göthers Historia, sid. 441: hufwudstupa.

1703: Karl XII:s Bibel, 1 Sam. B. 5: 3, 4 fram stupo.

1733: Olof v. Dalin: Hufwud - Stupa.

1740: Joan Barclaji Argenis (sidd. 145, 542): framstupa,

(sidd. 34, 94, 103) hufwudstupa.

1745: Cellarii latinska minnesbok: framstupa.

1749: Lind framstupa, men hufwudstupad.
1773: Sahlstedt framstupad, hufwudstupad.
1814: Haqv. Sjögren hufwudstupad.

1850: A. F. Dalin framstupa, hufvudstupa.