1

Doc. Kocks uppgift i Sv. Landsm. I, 683: „Slutljudande d bortkastas i målet [Sörbygdmålet]; så äfven i adj. på -ad. I riksspråket har denna afnötning skett i framstupa, hvilket ännu i Sahlstedts ordbok skrifves framstupad“ torde altså vara mindre riktig. Att formerna på -ad påträffas just hos (etymologiserande) lexikografer, är en händelse som ser ut som en tanke." Jfr vidare Sv. Landsm. I, 735; Rydqvist, V, 136.

rsp. gubbe har enl. prof. Bugge uppkommit af gudfa[de]r, liksom gumma af gudmo[de]r1, en uppfattning som vunnit bekräftelse genom den betydelse af „guffar" och "gummor," som orden (enl. af doc. Noreen gjorda iakttagelser) ha i vissa dialekter i Värmland och Dalarne.2

Innan. denna onekligen plausibla förklaring öfver „gubbes“ uppkomst kommit till vår kännedom, förestälde vi oss, att ordet möjligtvis uppstått på följande sätt. Af adj. god och subst. bonde bildades gobbonden > gobbon > *gobbo > *gobbe el. gubbe; jfr Lundgren, Språkliga intyg om hednisk gudatro i Sverge, sidd. 43, 44 m. fl., där sådana formor förekomma som Gobondatoren (jämte gobonnatorn), gobondasten, Gobonden el. Gobon, Torgubben och torgubbar, åska-gubbar, Gogubben; se vidare Rietz, sidd. 46, 207, 220, 222 m. fl. samt art. bonde i Ur Västmanlands - Dala landsmålsförenings samlingar till en ordbok, II.

Anslutande oss till prof. Bugges uppfattning, hålla vi dock före, att god och bonde rimligtvis kunnat i sin mån bidraga við ordets bildande, samt att vår f. d. åsigt åtminstone har något, som talar för sig; jfr gubbe i den fam. bet. „äkta man," det gamla bonde i samma bet. samt godbonden (jfr tomte-gubbe), namn på skeppsrå't i Östergötlands skärgård (se tidskr. Förr och Nu's bil. „Sverige," 1876, sid. 72).

1

Som det kunde vara intressant att veta, huru gammalt

Meddelade af doc. Noreen på akademiska föreläsningar.

2 Äfven i Rättvik; se Dalarnes fornminnesförenings årsskr., 1867, sid. 88.

ordet gubbe är i svensk skrift, anföra vi slutligen, att det råkas åtminstone (1620) i Joh. Magni krönika, sid. 527.

äldre sv.

heena (tacka) die Schaf- Mutter, das Mutter - Schaf,

enl. Linds Ordabok; jfr Rietz, sid. 254.

rsp. hisklig, hiskligt och his[k]na förete hos Lucidor följande växlande former:

adj. 1) hisklig.

adj. 2) hijszkelig.

adj. och adv. 3) hisklijkt.

adj. 4) hijslig.

adv. 5) hisligh.

1) hisna (imperat.).

2) hijsna (pret.).

3) hiszna (1 p. pl. pres.), rim wiszna. 4) hijszna (pret.), rim tyszna.

5) hijskna (pret.). Jfr Kock, Bi

drag till svensk etymologi, sidd. 50 och 51.

rsp. hvarom icke (i annat fall) har i Joh. Magni krönika (sidd. 83, 297, 401) och hos Urb. Hiärne (1680) formen „hwar och icke." Jfr Rydqvist, V, 173 ff.

rsp. *Hvitsärk förekommer i Joh. Magni krönika åtminstone 20 ggr med begynnande h (Hwitsärk, Hwijtsärk o. s. v., sidd. 487, 488). Samma namn skrifves dock i registret Wittsärck (utan h), hvilket tycks angifva, att h framför vi uddljud var stumt, då Magni krönika öfversattes (1620). Huru man härmed skall förlika Aurivillii uppgift om hi förbindelsen hw (se Columbi Ordeskötsel, sid. X), låta vi vara osagdt.

rsp. jama heter hos Lind (1749) mjama jämte jama, rsp. jam mjam (katt-läte); Spegel (1712) har miawa ɔ: låta som en katt; Sahlstedt (1773) jama.

rsp. kamfer har i Hoffbergs Anvisning till växtrikets kännedom (1792), sid. 209, den dial. formen kamfert. Jfr Tamm, Om tyska ändelser i svenskan, sid 22.

rsp. karbas har hos Spegel formen „karbaas (ɔ: piska)," hos Dalin (1733): [låter] Carbasen [dansa]. Jfr Tamm, Svenska ord belysta genom slaviska och baltiska språken, sid. 10.

rsp. kardborre. Spegel, Olof v. Dalin, Lind och Sahlstedt ha alla formen karborre, Hoffberg (1792) pl. karborrar och karrbårrar, men Haqv. Sjögren (1814) kardborre.

rsp. knapt förekommer i Joh. Magni krönika (1620) åtm. 6 ggr (sidd. 132, 179, 319, 415, 427, 526) i formen napt1 (utan begynnande k); däremot ha vi i nämda arbete ingenstädes råkat knapt. Jfr Andreas Hilleströms liktal (1718), sid. 13: nappast; Lind: nappast; Sahlstedt både nappast och knappast.

rsp. kopparstick finnes hos Bechstadius', Then adelige och lärde swenske sjöman (1734), under den folketymologiskt uppkomna pluralformen kopparstycken, som också träffas hos. Tessin (1756).

dial. kripp (litet barn; Rietz, sid. 355), jfr hos Lind „liten krympling, barn, ein Krüppelkind.“

Kum

rsp. kummin hos Lind „kummil, kummin, m. der Kümmel. Kummilbröd, Kümmelbrodt. Kummil- olja, Kümmel - Öl. milost, Kümmelkäse. Kummilsoppa, Kümmelsuppe."

rsp. kyndelsmässa hos Lind: kynder eller kyndel-mässa, Sahlstedt: kyndersmesza.

äldre sv. (hos Lind): köfwan, m. & n. (hund) der Hund, das Hündlein; jfr Rietz, sid. 385.

rsp. 7 och tyckas i vissa fall vara mycket ostadiga, t. ex.: Lind: palm el. parm (hö); Sahlstedt: parm; Spegel (1712): ymla ɔ: glunka, hemeligen utföra något taal; Olof von Dalin (1733): glunkas, Lind: grunk, grunka jämte glunk, glunka, Sahlstedt: grunk, grunkas jämte glunk, glunkas; Lind: grist och gles, glest; Lind ock Sahlstedt: klake (ojämn väg) och adj. klakig, men Sjögren (1814): krake (asperitas soli gelati); Spegel och Lind: krita och klita.

rsp. lakrits, som i dialekterna företer en den mäst brokiga skepnad, ss. treakäl, treakäls, trähackelse etc., finnes äfven hos Urb. Hiärne (1680): Threakelse samt i Linds Ordabok: treakelse, n. vulg. der Theriack, angl. treacle. Det torde icke vara

1 I Upsala Univ. årsskr. för 1861 anföres (Knös, Om revision af svenska bibelöfvers., sid. 99) en form napliga (från år 1536).

2 Samme förf. skrifver Påland i st. f. Polen samt retirera sig i st. f. retirera.

orimligt att tänka sig, att den ombildade formen treakäl ursprungligen uppstått därigenom, att köpmännen på svenskt vis utläste det eng. „treacle," som stod på lakritsburkarna.

rsp. lappri råkas i denna form flerstädes hos Olof v. Dalin (1733); jfr. Tamm, Om tyska ändelser i svenskan, sid. 27.

rsp. juster skrifves af Lind både juster, ljustra och juster, justra, hvilket tycks angifva, att l i förbindelseu lj- var stumt på hans tid (1750-talet); jfr Rydqvist, IV, 372, 403.

rsp. lodja träffas redan hos E. Olai (The Swenskes och Göthers historia, 1678), sid. 221, där det talas om ,Ett Tusend Ryske Båter, hwilke the kalla Lodier," samt längre ned på samma sida pl. Lodior, sid. 222: Lodier, Lodierne; Spegel har (1712): „Lodia kallas sådan skuta eller fartyg, som Ryszarne bruka, förandes sina waror utu Ladoga siön &c. och til andra orter." Jfr Tamm, Svenska ord belysta, sid. 5.

rsp. lomhörd hos Dalin (1733): liumhörd, Lind: lomm-hörd, lamhörd eller låmhörd, Sahlstedt: lommhörd.

rsp. Magnus i Joh. Magni krönika heter därstädes (sid. 533) äfven Mågens (i kanten på samma sida: Magnus) och Mogens.

rsp. marmorsten. Joh. Magni krönika, sid. 304 Marmelsteen, men å sid. 337 Marmorsteen.

rsp. mejram heter hos Lind både mejram och mejran; jfr rsp. timjan, som hos Hoffberg (1792) har formerna timjam och timjan.

rsp. mol i „mol allena" hos Lind (upptaget under ordet mor moder) still-mor allena, mutter - alleine."

"

rsp. mortel. Lind: mortel, mortare m. morter, n. der Mörsel, Mörschel, Mörser.

rsp. mutkolf (en som tar mutor) hos Lind mutkorf, hos Sahlstedt mutkolf; jfr Rietz, sid. 449.

rsp. (på) måfå omstöpes af Tessin (En gammal mans bref till en ung prins, II, 158) till måfång: på slump och måfång.

dial. mögli i „e mögli sak," sak af mindre betydenhet.

(Rietz, sid. 456), hos Lind: „thet är ju en mögelig (ringa) sak, es ist ja etwas geringes oder weniges.“

dial. natlig (måttlig, dräglig etc., Rietz, sid. 464) finnes i Linds Ordabok i bet. skälig, rimlig, billig.

rsp. nippertippa (grannlåtsdocka) heter hos Lind „tippenippa, f. ein schnippisch oder schnäppisch Mägdgen"; Olof v. Dalin har (1733) pl. nipptippor; ordets nuvarande form sätter man i förbindelse med rsp. nipper, med hvilket den väl ursprungligen intet har att skaffa.

rsp. nit (ifver) har hos Tessin (a. arb., II, 200) mask. genus: min nit; Sahlstedt upptar „nit, n. studium ardens," men tillägger: „usurpatur nonnunquam in masculino, ex. gr. Min nit för den saken."

rsp. njugg råkas hos Lind i den obrutna formen „nägg (swag) schwach. Then sjuke är nu näggare, der Krancke ist nun schwächer. Et näggt åhr, ein Miszjahr, unfruchtbar[es] Jahr. Nägghet, f. die Schwachheit." Lind har öfven njugg,

njugghet (med samma bet. som i rsp.).

rsp. nypa och nysa heta ännu hos Lind njupa och njusa jämte de nu brukliga formerna.

isl. orrosta (strid), fsv. orosta förekommer hos Spegel (1712) i formen orosta o: orolig tid; „Ihre härleder aristboge af orosta, f. strid, fältslag," enl. Rietz, sid. 13.

rsp. panelning hos Lind paneling, hos Sahlstedt panelning. pitseer, pitschafft

rsp. är it tyskt ord och betyder Signet"; Cellarius (Latinska Språkets minnes-bok, 1745) pitskafft och piteskaft. Jfr Tamm, Svenska ord belysta, sid. 11.

pitschaft råkas redan hos Spegel:

rsp. prestaf har (1672) hos Lucidor följ. användning:

„Jag (ty wärre) war Prestaff,

Män trädd' ifrå Salen aff
Effter iag had' någe giöra

Nytt til Helicon at föra."