de fire Linjer har sin eneste Støtte, kan ikke være rigtig. eðla eller øðla (lacerta) er et ganske andet Dyr end ormr (serpens) eller naðra; eðlur nævnes i den norrøne Litteratur aldrig som Troldkvinders Tømmer, men vel blandt Dyr, der myldre frem af Raaddenskab og Uhumskhed. Haandskriftet har paa første Sted edlvína, paa de to andre edl vína. Jeg formoder deri Forvanskning af odf vína, ligesom Óði i 47,1, saaledes som jeg før har paavist, er forvansket til ædi. Det er altsaa Frøyja, der tiltales som Óðs vina. Jfr. Óðs beðvina i et Digt af Einar Skulessøn Sn. E. I, 348 og Óðs mær i Voluspá 25.

48, 3-4 (Gg. 46). Disse Linjer er i Haandskriftet skrevne: sua at pu ei kemz aa burt hedan, hvilket ikke kan være rigtigt, da Alliteration mangler. Jeg formoder nu, at det rette er: svát eigi komsk óbrend heðan.

3

Metret viser, at eigi er rigtigt ogsaa i 44, 3 porik eigi).

49, 7-8 eitri blandinn miok.

Sievers (Paul og Braunes Beitr. VI, 340) vil for Metrets Skyld stryge mjąk. Men dette støttes ved 35,3: rammaukinn mjgk.. Det rette er sikkert:

eitr blandinn mjąk.

Februar 1883.

SOPHUS BUGGE.

Senere Efterskrift. Ovenstaaende Bemærkninger om Hyndlu-ljóð var allerede satte, da jeg fik læse Edzardis Afhandling i. Germania 28 S. 17-24.

S. B.

Undersökning om de germanska, i synnerhet nordiska

formerna af adjektivet hög.

Ett af de i grammatiskt afseende intressantaste nordiska ord är utan tvifvel adjektivet hög med dess mångskiftande fornnordiska former: fornnorska hár, hór, fornsvenska högher, forngutniska haur jämte än flera växlande böjningsformer (om hvilka nedan).

Efter upptäckten af den Vernerska lagen låg det nära att tänka på, att skillnaden mellan grundformerna för det fno. och det fsve. ordet, den (el. de) förra med ett roten slutandeh, den senare med g, skulle vara att förklara på något sätt efter den Vernerska lagen, d. v. s. genom accentens inverkan. Jag har ock för åtskilliga år sedan framkastat detta spörsmål (se min afhandling om V-omljudet, Ups. 1877, s. 78, n. 2) utan att likväl då kunna besvara det. Tiden var då icke ännu mogen därför. Det blef mig visserligen efter någon tid klart, att de olika grundformerna på nordisk botten berodde på en accentväxling vid ordets böjning (se mina Satser i nordisk språkhistoria, Nord. Tidskr. f. Filologi, Ny R. IV, s. 286 n. 2), men ordets utvecklingshistoria på nordisk botten blef mig fortfarande dunkel, då stora svårigheter kvarstodo äfven med antagande af rörlig accent vid ordets böjning såsom en förklaringsprincip. Först efter Osthoffs nyligen framstälda tillämpning af Kluges lag om behandlingen af k, g2 på germansk botten (Paul-Braune, Beitr. VIII 256 f.) har det, efter min mening, blifvit möjligt att lösa ifrågawarande lockande gåta.

Innan jag öfvergår till denna undersökning, måste jag först

med några ord belysa ett försök till förklaring af ordet, som gjorts af Noreen (P.-B., Beitr. VII, 431 f.). Han utgår äfven från teorin om accentväxling vid ordets böjning; men den tilllämpning, han däraf gör till förklaring af ordets skiftande former, håller ej streck.

Noreen antager grundformerna *háuho- och *hauzó samt finner denna "alte stammabstufung" bäst bevarad i forngutniskan, nämligen i formerna nom. sing. mask. haur, fem. hau, neutr. haut, ack. sing. fem. hauga (felskrifvet i den äldre laghandskriften: huauga). Intet närmare anföres till dessa formers förklaring ur grundformerna, hvarför man måste antaga, att Noreen ansett formerna med hau (i motsats till dem med haug-) ha utvecklat sig ur háuho- genom bevarande af diftongen och bortfall af h, liksom han längre ned förklarar fno. hávan ur *hauan af *hauhan. Detta antagande åter motiverar han vid förklaringen af fno. hár med uppställandet af den regeln, att kontraktionen af au till á blott då inträdde, när „auh auslautend oder vor consonant stand", medan eljest diftongen kvarstod. Denna regel är emellertid alldeles godtycklig oafsedt att slutljudande auh icke blir á, hvarom längre fram här och passar allra minst på det fall, för hvars förklaring Noreen tillgripit den, nämligen nom. sing. hár. Denna form säges ha uppstått ur *hauhz. Den samnordiska nominativformen är ju emellertid *hauhar; och alldeles godtyckligt blefve ju att antaga, att sammandragningen af auh först skett efter det man fått *hauhr. Till utvecklingen hauhan hauan — havan (sedan genom analogi hávan) känner jag inga analogier, och den förefaller mig ej sannolik. Den fornnorska formen hór slutligen förklaras som nybildning efter de kasus, ,die ein lautgesetzlich entstandenes ó (u-umlaut von á) haben, z. b. nom. sing. fem. hó (= *hauhu)". Men i dessa fall stod ju h framför följande vokal och en utveckling auhu áu - ó(u) står ju i rak strid mot Noreens nyss uppstälda lag om kontraktionen af au framför h! - Som man finner, måste detta förklaringsförsök öfvergifvas.

Jag öfvergår nu till framställande af mina egna förklaringsförsök. Jag antager, att ordets indoeuropeiska grundform är k'ouk20-1, hvaraf man med förutsättning af fri accent under böjningen på urgermansk botten ljudlagsenligt fått följande 4 former: 1) háuho3) hauzó-2 2) háuhwe

4) hauzwé-, hvaraf hauwé- enligt Sievers' lag:

(Jag låter här o representera de vokaler, framför hvilka, enligt Osthoffs ofvan omnämda lag, ej w skall finnas, samt e de vokaler, framför hvilka w skall stå efter gutturalen).

De paroxytonerade formerna háuho- och háuhwe- hafva möj-till någon förenkling af den stora formväxlingen samgermansk botten sammansmält till ett háuho

ligen

på

hvarom mer längre fram s. 284, så att de 3 mest utpräglade formerna

1) háuho-,

2) hauzó,

3) hauwé

kvarstått 3. Den tredje formen har på samgermansk botten ytterligare ombildats till hawé-, såsom i det följande skall visas, så att man till slut får de 3 samgermanska formerna:

1) háuho-, 2) hauzó-, 3) hawé-.

De 3 nu angifna stamformerna återfinnas alla på nordisk botten och äro upphofvet till den stora formväxlingen därstädes.. Jag vänder mig först till den allmännaste fno. formen hár. Hittils har man allmänt antagit, att denna form utvecklas ur hauha-, men denna förklaring är, enligt min tanke, alldeles oriktig. Af ett hauha- kan på nordisk botten endast blifva hór. Jag anser det nämligen vara otvifvelaktigt, att en samnordisk ljudlag funnits, enligt hvilken auh (genom aoh) blir óh,

1 Jfr. Ficks härledning af ordet från en rot kuk, „krūmmen, wölben“, hvaraf sanskr. „kuca, weibliche Brust", "lit. kaukaras, Anhöhe“, “ksl. kuku gewölbt“ (Vergl. Wb.3 I, 535).

2 Rörande förekomsten af den starkaste rotformen i obetonad stafvelse jfr Osthoff i P.-B., Beitr. VIII, 277.

3 Det är ju också mycket möjligt, att accentförhållandena varit sådana, att icke mer än dessa 3 former kunnat uppkomma.

=

sedan ó. I nr 16 (jfr nr 17) af mina Satser i nordisk språkhistoria (nord. Tidskr. f. F., n. R., V, 78) har jag formulerat lagen så, att „slutljudande auh genom mellanstadiet aoh öfvergått till ó på samnordisk botten", hvarpå jag som bevis anfört fno., fsve. þó (af *pauh; men samnordiskt þau fsve. pö, fgutn. pau), fno., fsve. (yngre runspråket) pret. fló, flydde (af *flauh). Jag ansåg det redan då i högsta grad sannolikt, att utvecklingen auh > ó(h) var genompripande och sålunda försiggått oberoende af, om auh var slut- eller midljudande, men jag vågade då ej utsträcka lagen äfven till det senare fallet, då jag, med detta antagande, ej kunde förklara á i fno. hár.

Anledningen till tvekan i detta afseende har nu försvunnit, och jag vågar därför generalisera lagen såsom ofvan skett. Som bevis på lagens giltighet i fråga om midljudande auh må följande tjäna.

1. Fno. har fló, f. loppa, som är = *fláuhō, hvilket ådagalägges af fhty.flôh (Graff), mhty. vlôch (Lexer) samt ags. fled (för fleáh1; det fno. ordet lefver ännu i sammansättningen marflo samt såsom enkelt med flere nyare betydelser: fruktkärna, korn (Aasen).

2. Fno. har ett ló i ortnamn (t. ex. Ósló; jfr nynorska gårdsnamn Langlo, Stavlo o. d.), hvilket i många fall på grund af orternas läge icke kan, såsom hittils skett, föras till lỏ, f. sumpig äng, utan är att sammanställa med det i fhty. ortnam vanliga -lôh (t. ex. Irminlôh, Hesilinlôh) samt det i ags. ortnamn likaledes vanliga -leáh, alla utgående från ett lauho-2. Detta fhty. lôh i ortnamn plägar, som det synes med rätt, samman

Jag finner, att Kluge i sin Etymologisches Wörterbuch der deutschen Sprache, s. 84, uppgifver ett ags. fleah, jag vet ej med hvad hemul. Ettmüller anför „fleá, f.? pulex" och „fleáh, inc. gen. albugo". Detta senare kan väl ej ursprungligen vara samma ord som fleá, loppa?

2 Jag skall i en särskild uppsats för Arkivet behandla denna fråga och meddela utförlig materialsamling och bevisning.