sen af den härledning af ordet ur en rot k3uk2, som så vidt jag vet, är den allmänt antagna (jfr här förut s. 268 n. 1.1.

Om fhty., fsa. hôh gäller väl det samma som om det got. hauhs. I ags. och ffris. åter finnas former af ordet, som visa, att där både de paroxytonerade och de oxytonerade rotformerna fortlefvat. I ags. heter ordet väl i regeln heáh, men en dat. plur. heázum (jämte heám, heáum) hänvisar på en stamform hauzó(jfr Sievers, Ags. Gram. § 295, anm. 1). I lexika pläga ock af gammalt för ags. angifvas formerna heáh, heág. Ffris. hâch, hâg (kompar. hâchera och hâgera) vittna om den grammatiska växlingen i detta språk. I nyfrisiskan har den oxytonerade formen segrat, i det att saterländska och helgolandska dialekterna hafva hôg, nordfrisiska hugh, västfrisiska haeg, heag, hvartill kan läggas wangerogska hôch (då i denna dialekt slutjudande g blir ch) 2. Fornlågfrankiskan har blott den paroxytonerade formen (dat. sing. mask. hoon, superl. hôista); medelholländskan har hôg, nyholländskan hoog (superl. hoogst). Medellågtyskan har både ho, hôch och hoge (Schiller-Lübben); nyare lågtyska munarter hafva hoch eller hog (kompar. höger, högger etc.). Af det nu meddelade framgår, att Noreen (a. a. s. 433) med orätt tillerkänner de västgermanska språken endast paroxytonerade former af ordet.

*

Såsom tillägg till ofvanstående må anföras, att en motsvarighet till och sålunda ett stöd för - de af mig antagna trenne stamformerna 1) háuho-, 2) hauzó-, 3) hau(z)wé- (och liknande af fauho-) kan uppvisas i stamformerna 1) rûho- (väl älst ráuho-), 2) rûzó- 3) rû(z)wé-, som uppenbarligen ligga till grund för de växlande formerna af detta adj. i de särskilda german

1 Se ock Kremer, P.-B., Beitr., VIII, 435 och Kluge, Etymol. Wörtb. 2 Fries. Archiv, I, 174.

3 Om motsvarigheter till dessa former i yngre nederländska urkunder se Cosijn, De oudnederlandsche psalmen s. 68.

språken ags. rûh, gen. rûwes och w i öfriga cas. obl.', medeleng.. ruh, rugh, ru, rou, ruz, Chaucer rough, rogh, row, nyeng. rough. (men uttaladt röff, väl utveckladt af formen rûw?), medelneder-ländska ru (Oudemans), nyholländska ruig och ruw, lågtyska ruug (Brem. Wb.) och ru2 af det senare är väl danska ru lånadt, nyfrisiska (wangerogska) rûch3, fhty. rûh, mhty. rûch, rûwe, rû (Lexer), nhty. rauh. Ordets rot är väl rouk2; jfr litau. raukas, veck, skrynkla, och verbet rukti (jfr Skeat, An etymological dictionary of the english language, s. 517).

Tillägg vid tryckningen. Till s. 275. Det är väl det sannolikaste, att fno. hóvan o. d. former med -óv- hafva utvecklats ur *hauhwan af stamformen háuhwe- (och sålunda ej äro kompromissformer mellan hóan och *hawan, såsom jag alternativt föreslagit), då dessa former med -óv äro de älst förekommande.. Utom i Eluc. träffas hóva (ack. plur.) i Cod. Arnm. 677, 4to (Nord. Tidskr. f. Philologi II, 301). I åtskilliga mer och mindre gamla kväden träffas former af adj. hór, hár, hvilka i handskrif terna återgifvas med háv-, men möjligen älst lydt hóv-, då denna senare form fordras för halfassonansens åstadkommande. Så är förhållandet med de af Gíslason, Njála II, 264-5 anförda udda verslinjerna

Svá frák hitt at háva

(Hallfreðr Vandræðaskáld, Óláfsdrápa v. 31, Wisén, Carmina norræna s. 34),

Sá vas hjorr ens háva

(Geisli v. 445, Wisén s. 59),

1 Sievers, ags. Gram. s. 103, 37, anser, att här „ist ein w entwickelt" d. v. s. senare inskjutet mellan vokalerna efter bortfallet h Detta förefaller ej sannolikt, särskildt i betraktande af de öfriga germanspråkens här ofvan anförda former med w.

• Enligt Danneil, Wörterb. d. altmärk. - plattd. Mundart.

• Fries. Archiv I, 101 (men rê, rå; jfr ofvan s. 277 n. 1).

och

þá vá porsteinn hávan

(Íslendingadrápa v. 237, Wisén s. 81).

Det må dock anmärkas, att i alla dessa dikter helassonans stundom träffas för halfassonans (jfr ock därom Gislason, Om helrim...).

I den udda versraden

þó gat þeim en háva

(Sn. E. II, 172, 423; okänd förf.)

fordras däremot háva (och ej hóva) för halfrimmet.

Till s. 280 f. Länge tänkte jag mig möjligheten af att hár skulle hafva kunnat uppkomma ur hor genom analogibildning vid försvinnandet af u-omljudsformen g (af á). De skäl, som förmått mig öfvergifva denna hypotes, böra kanske anföras, då möjligen en och annan hyst liknande tankar om uppkomsten af hár och i följd däraf finner ansättandet af en särskild stamform därför onödigt.

Vore hár först genom en jämförelseviş sen analogibildning uppkommen ur hýr, skulle man icke vänta, att i de handskrifter, där u-omljudet á > g lefver med fullt lif och särskildt former med hó- af adj. hög förekomma, finna former som komp., superl. hærri, hæstr och subst. hæð. Så är dock förhållandet i t. ex. den isländska homilieboken. Dessa former förutsätta med nödvändighet tillvaron af ett gammalt med hör jämbördigt hár. Icke häller skulle man vänta att, såsom i norska homilieboken, finna háva jämte hó-, hótt, ty vore há- en nybildning, skulle väl denna först framträda i de sistnämda formerna, och sist framför v. Slutligen kan en sådan nybildning tänkas hafva uppstått endast genom en mycket invecklad process, hvartill, så vidt jag vet, inga analogier finnas. Det torde därför vara nödvändigt att såsom i föregående afhandling skett till förklaring af hár uppställa en annan germansk stamform än den, hvarifrån hór utgår.

Upsala Mai 1883.

L. FR. LEFFLER.

Über die Ausdrücke

fornyrðislag, kviðuháttr, ljóðaháttr.

Der nordischen Versarten sind bekanntlich drei, 1: nur Stabreim, 2: Stabreim und Silbenreim (halber oder ganzer) innerhalb einer Verszeile, 3: Stabreim und Silbenreim (männl. od. weibl.) am Ende zweier Verszeilen; jede dieser drei Arten mit mehr oder weniger Unterarten.

Die 3. Art, von welcher Snorres Háttatal 15 Unterarten exemplificirt, führt in dessen Commentar die gemeinsame Bezeichnung: runhent.

Für die 1. und 2. Art. sind dergleichen gemeinsame Bezeichnungen nicht überliefert, weder für das 6-silbige dróttkvætt, das 8-silbige hrynhent, das 4-silbige toglag, das 5-silbige Haðarlag usw. der 2. Art, noch für die 8-zeilige und die 6-zeilige Strophe der 1. Art.

Uns allen ist gleichwohl für diese 1. Art von jeher der Ausdruck formyrðalag geläufig, allerdings nicht nur als Gesammtname für die 8- und die 6-zeilige Strophenart und so bestimmte zuerst John Olafsen (NgD 1786) s. 49, § 3, sondern auch für die erstere allein, nur dass für diese nicht selten auch die Benennung Starkaðarlag angewendet wurde.

Die einzige Stelle an der 'fornyrðalag' in der alten Literatur erscheint, ist die Überschrift der 96. Str. von Snorres Háttatal. Doch sie ist hier in Rasks SE (s. 268) und in SE. AM. I, 712 cursiv gedruckt und in letzterer mit der Bemerkung begleitet: hæc inscriptio in Reg. alia manu scripta est'.

Dies bestimmte mich in meiner Ausgabe des Háttatal (II.

Halle 1881) statt (tv) fornyrða lag als überschrift der 96 Str. (Tov) fornyrðis lag zu setzen, das gleichfalls ein ἅπλεγόμ. in Commentar zu Str. 96-99 von der alten Hand des cod. Reg. in den eben diese 96. Str. erläuternden Worten erscheint (Hátt. II, 3410): sú er grein milli þessa hátta, at í fornyrðislagi usw.

Eine Bestätigung meines Verfahrens fand ich in K Gíslasons Bemerkungen zum Ynglingatal (Aarb. 1881, 185-251), indem er (s. 188) gleichfalls dem fornyrðislag des Commentars, als Benennung der 96. Str., den Vorzug giebt, obwohl er zugleich darauf hinweist dass die Überschrift fornyrðalag eine Zusammensetzung, die anderwärts in der alten Literatur nicht vorzukommen scheine nicht, wie in SE. AM. angegeben wird ‘alia manu' sondern mit derselben Hand, wie das übrige im cod. Reg., nur mit feineren Zügen und matterer Tinte geschrieben sei; -yrði in fornyrði komme jedenfahs von 'oro' - doch im sinne von Verszeile' (nicht von "Wort' s: Hátt. II, 118); also fornyrðislag: alte Versweise.*

Wenn fornyrðislag' dieser Etymologie und Bedeutung zufolge sich sehr wohl als Gesammtbezeichnung jener 1., nur stabreimenden Art empfiehlt, stimt diess doch keineswegs mit obiger Stelle im Commentar zu Snorres Háttatal. Nach dieser ist es weder Gesammtbezeichnung für die beiden alliterirenden Strophenformen, noch für eine derselben die 8-zeilige, sondern nur die Bezeichnung einer besondern Art der letzteren: derjenigen, die nur einen Nebenstab in / u. 5, aufweist und in welcher der Hauptstab in der Mitte' von 24 u. % steht (im Gegensatze zu andern 8zeiligen Strophen, die zwei Nebenstäbe und die den

* Meine Frage in Málsháttakv. s. 19, ob fornyrði (-yrði von orð: 'Wort) neben fornt orð (wie fornmæli neben fornt mál) das 'Sprichwort bedeute, wird bejaht durch zwei Stellen in H. Gerings íslenzk Eventýri (I. Halle 1882) 66 (s. 180) 27; svá er þat sagt . . . í gömlum fornyrðum' und 72 (s. 193) 2: sem í fornyrðum mællt var áðr af þeim

gömlum vísum mönnum'.