Om ordet hustru. I andra häftet af Arkivet har Hr V. Saaby till skärskådande upptagit min i Nord. Tidskr. for Filologi, N. R. IV, 35 ff. framstälda och af Hoffory i Arkivet I, 43 aksepterade förklaring af ordet hustru, hvilken af Hr S. på ett alt annat än smickrande sätt vitsordas. Halten af Hr S:s kritik torde tillräckligt framgå af följande kortfattade anmärkningar: 1. Först och främst har Hr S. delvis missförstått, hvad jag på anf. st. yttrat, hvilket må vara ursäktligt, då det ju kan bero på bristande tydlighet i min framställning. Men beklagligtvis har detta missförstånd kommit Hr S. att orätt referera min åsikt, som enligt Hr S. (s. 201 f.) lär vara den att „husfru blev først ved bortfald af ƒ til husru og dette senere1) ved indskud af t til hustru“. Hr S. påstår mig sålunda antaga tillvaron af en mellanform husru, under det att verkliga förhållandet är, att jag tvärtom i min artikel möjligen med en liten öfverdrift i motsatt riktning påstått, det en sådan form „tåles lika litet i isländskan som i öfriga germanska språk." Min mening har sålunda varit och är fortfarande den, att en ljudlag kräfde bortfall af f uti husfru, men att en annan ljudlag ej medgaf tillvaron af ett husru, i stället för hvilket ett hustru genast måste inträda. Altså förfaller såsom öfverflödig största delen af Hr S:s uppsats, som går ut på att visa, det husru icke existerat och troligen icke kunnat existera. 2. Sedan Hr S. visat, att formen hustru följer till tiden omedelbart på husfru · något hvarom vi, som sagdt, redan från början kunnat vara ense drar han (s. 202 ff.) slutsatsen: altså harf omedelbart öfvergått till t (borde hafva hetat: efterträdts af). Hr S. begår här det bekanta logiska felet att sluta från post hoc till propter hoc. Om ett kvantum krut exploderar, fylles ju ögonblickligen det rum, som det upptagit, med luft, utan att något mellantillstånd af tomrum uppkommer. Drager verkligen Hr S. häraf den slutsatsen, att krutkvantiteten öfvergått till (i stället för efterträdts af) den lika stora volym luft, som skyndat att intaga dess plats. På samma sätt här. Mitt påstående är: 1) f försvinner midt emellan tvänne konso 1) Spärrningen af mig. nanter, oberoende af om dessa äro s och r eller några andra; 2) inskjutes mellan s och r, oberoende af om ƒ eller någon annan eller ock alls ingen konsonant bortfallit dem emellan. Slutsats: f har icke öfvergått till t, men väl står ett t på den plats, där förr ett f stod. 3. Hr S. anser (s. 204), att ett husru borde snarare utveckla sig till hussu än till hustru, och såsom stöd för denna åsikt anför han uppkomsten af gen. pl. Ioussa ur *lousra o. d. Denna uppfattning beror på okunnighet om eller glömska af följande två nordiska ljudlagar: a) s+R (urgermanskt z, urnordiskt) assimileras till ss, t. ex. nom. sg. iss af *is(a)R, pres. less af *les(i)R, gen. sg. f. ýmissar af *ýmis(e)RaR, gen. pl. loussa af *lous(e)Ra; biformerna med -sr-, t. ex. visrar, frjálsre, lgusra äro yngre analogibildningar efter góðrar, réttre, spakra o. d. * b) sr (urgerm. r, urnord. R) blir str, en ljudlag som gäller för såväl urgermansk tid som inom nordiska språk, t. ex. isl. stroðinn af urgerm. *srdinoz (1. *srðonoz, yngre *struð-, *stroð-), stroumr af urgerm. *sraumoz, stormr af urgerm. srmoz, qustr af urgerm. *ausroz (lit. auszrà), nom. pl. systr af urgerm. *svisriz; från yngre tid ha vi t. ex. uti isl.: hústrú af hús(f)ru, Ástrior af *Ás(f)rior (se Hoffory, Arkiv I, 38 ff.), Astraðr af Ásráðr; uti fsv.: Sæstridh för *Sess-frior (sc Lundgren, Spår af hednisk tro ock kult i fornsvenska personnamn, s. 24), Astriper eller Estriper (Lundgren anf. st. s. 23), hustru för husfru samt uti forngutniskan hustroya för husfroyja (isl. húsfreyja; se C. Säve, Gutniska urkunder s. 40, 52; denna märkliga form hade jag förbisett, då jag skref min artikel i Tidskr. f. Fil.); i fornd. hustru, Sestrith; i sv. diall. lyster af lyss-r = isl. lýss + ånyo tillagd pluraländelse (se Fr. Widmark, Bidrag till kännedomen om Vesterbottens landskapsmål, Sthlm. 1863, s. 15). Denna inskjutning af t i förbindelsen sr har sin fullständiga analogi i den uti vissa forn norska handskrifter förekommande utvecklingen af sl, sn till stl, stn, t. ex. Ástlákr, Ástleifr, stnúa, stnjór, stneggr, loustn, njóstn, reistn m. m. (jfr. Cleasby-Vigf. 508, 2). 4. Den förutsatta öfvergången från f till t, som Hoffory med skäl kallat ubegribelig", söker Hr S. göra antaglig genom att förklara den till sitt väsen vara „på én gang en heterogen dissimilasjon og en homorgan assimilasjon". Utan att vilja bestrida den fonetiska möjligheten af en dylik procedur, hvilken dock synes mig böra sönderfalla i två till tiden skilda företeelser, vågar jag dock påstå, att så länge Hr S. på intet sätt gittat med säkra analogier styrka möjligheten däraf, kan den icke göra anspråk på att blifva erkänd.1 Det enda exempel han med stöd af Rumpelts fullständigt antikverade Deutsche grammatik anför, är dels icke analogt, dels alldeles missuppfattadt. Det got. fragifts är nämligen icke, såsom Hr S. tror, yngre än och uppkommet af det en enda gång hos Lukas förekommande fragibt(im), utan detta senare är, i händelse det icke rent af är felskrifning, en yngre form beroende på anslutning till verbet giban och substantivet giba; fragifts måste vara det äldre, enär, såsom redan länge allmänt erkänts, en urgermansk ljudförbindelse bt öfverhufvud icke existerat (jfr. Paul, Mittelhochd. gramm. § 75; Sievers, Ags. gramm. § 232; Braune, Got. gramm. § 81, 56, 4). 2 Detta till bemötande af Hr S:8 polemik mot hvad jag i Tidskr. for Filol. framstält. En punkt, som jag där lämnade outredd eller rättare sagdt icke inlät mig på, skall jag här tillåta mig att något belysa, hälst Hr S. synes mig icke häller i denna punkt träffa det rätta. Det gäller besvarandet af den frågan, hvarför under det att húsfrú blef hústrů, dock húsfreyja gaf húspreyja, nynorskt husbreia, fsv. husprea. I min förra artikel i ämnet kunde jag ej angifva grunden till differenseringen, och lika litet har Hr S. lyckats göra det. Han antar (s. 202) äfven i húspreyja en heterogen dissimilasjon", som ledt till utbyte af en labiodental spirant mot en labio-labial explosiva (Hr S. älskar att i stället för de af andra människor använda formerna spirant och explosiva tillgripa,,gnidningslyd" och,,spærrningslyd"); men någon grund anges ej till, att sf ena gången blir sp, andra gången st. Naturligtvis måste sf hafva varit af olika beskaffenhet i de båda fallen. Enligt min mening förhåller det sig så, att slabiodentalt fr gifvit, på sätt ofvan utvecklats, str; däremot af slabiolabialt fr uppstod spr. Húsfrú är, såsom varande en sammansättning med det tyska lånordet frú, yngre än den altigenom inhemska sammansättningen húsfreyja, och vid tiden för dess bildning var f redan labiodentalt såsom i våra dagar; vid tiden för bildandet af sammansättningen húsfreyja däremot var f ännu labiolabialt. Att verkligen det urnordiska f var och troligen ännu i den älsta historiska tiden fortfor att vara labiolabialt, torde kanske vara öfverflödigt att med bevis styrka. Men till deras tjänst, som möjligen icke närmare reflekterat öfver frågan, anger jag här några af hufvudskälen för detta antagande: 1. Det har uppkommit ur det bilabiala indoeuropeiska p, som närmast måste hafva gifvit upphof åt ett bilabialt ƒ. 2. Dess etymologiska motsvarighet, det gotiska fär bilabialt (se Braune, Got. gramm. 2 § 52). 1) Tegnér har i Hemmets ord s. 31 uttalat den meningen, att uppkomsten aft i hustru skulle bero på ett uttal hus-fru; men hvarför ett dylikt dragande af f till förra stafvelsen skulle framkalla en öfvergång till t, inser jag icke. Ej häller har Tegnér anfört några analogier till den ifrågasatta ljudutvecklingen. 3. Det återges i finska lånord från urnordisk tid med p, t. ex. porstua farstu, palle fåll, under det att yngre lånord ha v, t. ex. vati fat, vaara fara (se Thomsen, Einfluss der germ. sprachen auf die finn.-lappischen s. 65). 4. Det är ännu i dag ofta bilabialt uti nyisländskan i förbindelserna rft, lft (se Björn Magnussen Olsen i Germania XXII, 271 f.). Så länge f var bilabialt, var naturligtvis detsamma fallet med det mid- och slutljudande v (i isl. tecknadt ƒ, fsv. ƒ och v, urnord. och got. b). Härför tala följande skäl bland andra: 1. Dess uppkomst ur de indoeuropeiska bilabiala bh och p. 2. Dess etymologiska motsvarighet got. b var bilabialt (Braune, Got. gramm. 2 § 54 jämför det oriktigt med franskt v i stället för med spanskt b). 3. Det återges i finska lånord från urnordiskan med P, t. ex. tupa stuga, lupa lof (Thomsen anf. st., s. 71 f.). 4. Den urnordiska öfvergången från mn till bn (isl. fn), t. ex. isl. nafn (nabn ännu på Rökstenen) för äldre namn, safn och safna vid sidan af saman, dat. gafne jämte (analogibildningen) gamne af gaman, Fáfnir, om detta, såsom Bugge antar, står för *Faomnir o. s. v. 5. Den forn norska och fsv. öfvergången till mn från urnord. vn (skrifvet bn), t. ex. namn, hamn, ramn o. d. 6. Den urnordiska beteckningen med b, t. ex. Tunestenen Arbinga, Järsbärgstenen Harabanar m. m. 7. Den i vissa isl. handskrifter från västfjärdingen (skrifna på 12- och 1300-talen) förekommande skrifningen lb, rb för lf, rf, vare sig att b här betecknar bilabialt v eller ett däraf uppkommet verkligt b (se Vigfusson, Eyrbyggjasaga s. XLV, CleasbyVigf. s. 49, 1, Wimmer, Fornnord. forml. s. 10). 8. Det urnordiska bortfallet af intervokaliskt v (b) före u, se Arkiv I, 161 f. 9. I byn Åsen i nordliga Dalarna (Älfdals socken) är v ännu i dag bilabial, där det är urnord. b (ej spirant w), t. ex. livo lefva, men werda varda. = Upsala den 5 mars 1883. ADOLF NOREEN. Til Graagaasen. I. Grágás, Kb., udgivet af V. Finsen, Khavn 1852, § 47 s. 83, 5-17, jfr. den Arna-Magnæanske udgave I. s. 79-80: ΕΝ „Nv verða þeir eigi a sáttir þa ocal in meire lutr ráða domanda en ef þeir verða allir iafn margir þa eigo þeir at döma afall. þar er veföng ero pa eigo þeir at luta. en ef þeir ero allir iafn margir i öllom stoðom þeim er huarirtvegio farit rett at vefangi. síðr hafa at logom dömt. en aðrir rangt. þa á þeirra domr at standaz er rett foro at vefangi þótt aðrir hafe mála efni betri fyrir ondverðo. EN ef hvarigir hafa farit rétt at vefangi þa á þeirra domr at rofna sem fir hafa farit þvi at vefangi sem log ero.. oc á sa domr at rofna er þeim hefir þótt fir lögum dömðr“. domendr hafa vefengt oc hafa oc a þeirra domr at rofna er EN ef aðrir hafa farit rett at vefangi "" Saaledes som dette sted er overleveret, indeholder det efter min mening uoverstigelige vanskeligheder for forklaringen. For det første er der en bestemmelse om, at dommens udfald i femterdommen afgjøres ved stemmeflerhed. Derpaa følger bestemmelser om, hvorledes man skal forholde sig, naar stemmerne staar lige, og der skelnes da mellem to tilfælde, nemlig: 1. Naar der ikke foreligger et vefang (: hvor femterdommen benyttes som første instans), saa skal der dømmes skyldig. 2. Hvor der foreligger et vefang i en lavere instans, saa skal dommens udfald afgjøres ved lodkastning. For saa vidt er alt klart. Men saa følger tre bestemmelser, alle indledede ved: en ef", som, hvis texten er rigtig, maa antages at indeholde undtagelser fra den under 2. anførte bestemmelse, at sagens udfald, naar stemmerne i femterdommen staar lige paa begge sider og der foreligger vefang, skal afgøres ved lodkastning. Der er da 1o det tilfælde, at begge partier i den lavere instans har anvendt den rette adfærd med hensyn til deres vefang, saa skal naar stemmerne i femterdommen ere lige med hensyn til alle de punkter, hvori vefang er fremkommet — udfaldet ikke afgjøres ved lodkastning, men deu af de mod hinanden staaende domme hør være ugyldig, som er mindst overensstemmende med loven, d. v. s., der skal dømmes efter sagens realitet. 2o Opstilles det tilfælde, at kun det ene af de to partier ved underdommen har forholdt sig rigtig med deres vefang, saa bør naar stemmerne staar lige i femterdommen 1) · deres dom stande ved magt, som have forholdt sig rigtig med deres vefang, selv om det andet parti oprindelig maatte have rettere i hovedsagen, d. v. s., sagen skal afgøres efter formaliteten, uden at der anvendes lodkastning. 3° Sættes det tilfælde at intet af de to partier har forholdt sig rigtig med hensyn til vefang, saa skal der, naar stemmerne i femterdommen staar lige, i et og alt forholdes som ved det første af de 3 tilfælde, og sagen kan altsaa heller ikke her afgøres ved lodkastning. Men hvor bliver saa lodkastningen at anvende? Et fjerde tilfælde er utænkeligt. De 3 undtagelser udtømmer og ophæver fuldstændig den lovbestemmelse, som de skulde modificere. Vi havner altsaa, uaar vi følger texten som den er, i en fuldstændig logisk umulighed. Hertil kommer andre betænkeligheder. Hvem skulde, naar stemmerne i femterdommen stod lige, afgøre, hvilken af de to 1) Dette fremhæves ikke udtrykkelig, men maa, naar man følger den foreliggende text, paa grund af de tre leds parallelisme nødvendigvis underforstaaes fra det foregaaende. |