skrivare för var stilolikhet, utan anser, att dylikt delvis kan "bero på, att de [olika avdelningarna] äro skrivna vid olika tillfällen." (Studier över Stockh. Hom.-boken, s. 5 f.). Ser man äfter på de blad, som han antar vara av samma hand, så finns där lika stora olikheter som i A. M. 325 II 4:to. Larsson förklarar det delvis helt änkelt så, att skrivaren ibland varit mer omsårjsfull. (Stud. sid. 3 f.). Vidare torde det vara ett faktum, att ens stil ock skrivsätt till en del är beroende av den pänna man använder. Man får av Dahlerups ord den föreställningen, att stilen i sp. 1-88 skulle ha en viss, jenomgående enhetlig karaktär, ock likaså stilen i sp. 89-92 en hela tiden kånstant, men från det föregående avvikande, prägel. Men så är ju icke förhållandet, ock faksimilet, som Dahlerup hänvisar till, jer ingen upplysning om dänna sak. Det finns nämligen sjiftningar ock olikheter i stilens utseende både inom sp. 1-88 ock sp. 89-92. Så har t. äks. sp. 91, 1-3 en något olika karaktär mot det föregående ock äfterföljande. Ock dässa rader likna fullständigt sp. 27, 1-14, både vad stilkaraktär ock bläckfärj beträffar. Inom sp. 1-88 förekåmmer åfta en väksling mellan tjåckare ock finare typer, ibland med tvär övergång. Det ser ut, som om dätta hade orsakats av ett uppehåll i avskrivningen, så att skrivaren, när han åter började, skrev mera fint ock hopträngt, ock först så småningom kåm in i de vanliga skrivtagen. Kansje också han bytte om pänna ibland. Sådana ställen äro t. äks. sp. 7, 5-20 jmfrt. med sp. 7, 1-4; 27, 14-17 jmfrt med 27, 1-14; 38, 7-17 jmfrt med 38, 1-6. Men ju finare stilen är, dästo mera likhet har den, synes mig, med sp. 89

-92; se t. äks. sp. 7, 5 ff. särsj. 5-7, l. 27, 14-17 (här anmärker Dahlerup, att skriften har "et lidt forandret udseende; der er dog ingen grund til at antage, at det ikke skulde være med tekstskriverens hånd". Varför jäller inte detsamma om sp. 89-92?) 1. sp. 39, 1-2. Vidare förefaller det, som om t. äks. sp. 15, 3-14 1. 32, 8-18 l. 63, 1-12 skulle vara all

deles lika sp. 89-92, om de vore skrivna med spetsigare pänna. Jag tror således, att olikheten mellan sp. 1-88 ock 89-92 beror på en smula väkslande skrivsätt ock olika pänna, snarare än på olika skrivare.

Det fjärde ock sista själet är, "at retskrivningen, skönt den stemmer så nöje med første hånds, at jeg i det foregående har kunnet behandle dem under ét, og frembyder de samme ejendommeligheder som denne (∞ 1), pz, ch m. m.) dog udviser følgende afvigelser: ao, der aldrig bruges i første hånd, anvendes hèr som tegn for i laogpo 81, 1; det samme gælder tegnet [för ok], der ligeledes forekommer 89, 1; første hånd sætter aldrig aksent over et "band" som mer, hvilket hèr forekommer: mér 90, 5". Här ertjänner ju Dahlerup, att rättskrivningen i sp. 89-92 stämmer så noga med det föregående, att han har kunnat behandla dem som ett ock samma, ock den till ock med har presis samma egendomligheter som i det föregående. Men dätta är enligt min mening ett starkt själ just mot Dahlerups åsikt. Man kan sålunda kånstatera en viss bestämd rättskrivning i sp. 1-92. Oregelbundenheterna äro följande: sperpi 20, 19: p förekåmmer icke annars; ok 89, 1; laogpo lugpo 89, 1; aksänten över bandet: mér 90, 5. Ser man äfter i sp. 93-96, som utan något tvivel äro av annan skrivare, återfinner man där samma skrivsätt (utom aksänt över band), men åftare ock regelbundnare: p förekåmmer talrikt, likaså tecknet för ok; ao finns under fårmen o, alltså hopskrivet, ock står som tecken för två gånger. När samma saker förekåmma hos två skrivare, som ha olika skrivvanor, ligger det ju nära till hands att anta, att dätta beror på det för båda jemensamma originalet. Jag tror således, att dätta hade p-typen (kansje jämte v), tecknet för ok, ao (förmodligen väkslande med ∞), samt även aksänt över band. Den, som skrev sp. 93-96, följde originalet trognare, än vad som var fallet i sp. 1-92,

1) med tvärstreck.

1=

ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI XXV, NY FÖLJD XXI.

11

vars skrivare hade mera avvikande skrivvanor, ehuru han någon enstaka gång av någon anledning frånjick sin vanliga årtografi ock för ett ögonblick följde originalet helt. På dätta sätt menar jag, att de av Dahlerup påpekade oregelbundenheterna ha uppstått. ok ock ao i sp. 89 stå bredvid varandra i samma rad: ok laogpo. Det är således avskrivet äfter originalet på en gång, i en enda distraksjon, ock är alltså i själva värket att betrakta som en enda avvikelse. Det står i början av första raden i sp. 89: kansje skrivaren, när han började ett nytt parti, gav noggrannare akt på originalet ock alltså hade lättare att följa det mekaniskt, än när han hunnit kåmma in i sina vanliga skrivvanor. Vad ao som tecken för beträffar, har det för övrigt en motsvarighet på ett ställe i sp. 1–88, näml. 33, 19: land. Dahlerup säger, att det "kan naturligvis ikke regnes herhen, så meget mere som o'et er fejlaktig tilföjet: der må læses land". Men om eit ändras till eist (Eistland), kan man bibehålla ao såsom det riktiga, ock då får man alltså ao som tecken för på ett ställe i sp. 1-88 likaväl som i sp. 89

-92, varför dätta bevis bårtfaller. Vad sedan aksänten över bandet: mér, 90, 5 beträffar, kan jag inte inse, att det bevisar mer än p-typens förekåmst i sp. 20, 19.

Sålunda anser jag icke, att Dahlerups själ för att sp. 89-92 skulle vara av annan hand än sp. 1–88, äro bevisande, ock finner häller inga andra själ för ett dylikt antagande.

Tillägg:

Det finns andra likheter mellan sp. 1-92 ock sp. 93 -96, som lämpligen kunna förklaras ur ett jemensamt original. Jag antar, att i dätta förekåm som tecken för nn. Det finns kvar i sp. 93-96, men icke i sp. 1-92, varest det emellertid kansje kan spåras på ett ställe: prengt 49, 2. Om nämligen dätta, som Dahlerup påstår (sid. XXVII) är =órennt, så har väl ng för nn uppstått just jenom missupp

Dåck

fattning av n-typen. Ordet hänföres då till renna. förekåmmer ng även annorstädes (se läks.), ock man torde lika väl kunna tänka på rengia: betydelsen är ju 'osnott, ospunnet' (näml. lin). Det är således osäkert, om skrivningen med ng här värkligen är fel.

Vidare antar jag, att originalet hade a-typen, kansje väkslande med a. I sp. 93-96 förekåmma dässa båda typer, men bestämt åtsjilda. Hur är det i sp. 1-92? Härom säger Dahlerup, sid. IX, not 3: "Undertiden kan a komme til at sé ud ganske som o; da det imidlertid altid ved nöjaktigt eftersyn vil vise sig, at a'et på de 92 første spalter er opstået ved, at blækket er løbet ud, eller ved andre lignende tilfældigheder, har jeg ikke betænkt mig på at trykke a overalt på sådanne steder". Men det beror inte på, att bläcket flutit ut, äller någon dylik tillfällighet, att a närmar sig a, utan det beror faktiskt på typens bildningssätt: vstapeln dras upptill en smula åt vänster, vilket ibland sjer även med det änkla v. Men dässutom finns det andra ställen, där typen värkligen liknar ett a mer än ett a, vilket blir ytterligare klart, då man jämför med a-typen i sp. 93 -96, som även Dahlerup återjer med a. I sådana fall kan man likaväl läsa a som a, ock tveka, om inte den förra typen vore lika riktig i avtrycket. Se t. äks. rapom (== ró̟pom) 9, 6; fær (for) 20, 7; dagom (= dogom) 27, 1; sata nesi (= Sótanesi) 30, 4; uip lagvr (= viplogur) 33, 3; ansvar (=andsvor) 35, 22; matti (= mátti) 46, 9; færi (= fóri) 48, 13; hrasa (= hrósa) 52, 23–24; sákia (= sókia) 54, 4; magnus (= Magnus) 61, 5; upN (=vpn) 68, 12; bá (= b) 72, 17; lagpo (=logpo) 77, 16; varpyniar (= Vorpyniar) 79, 21; allum (= ollum) 90, 11; magnus (= Mognus) 91, 7; hafpingiar (= hofpingiar) 92, 20-21. Det är ju möjligt, att i dylika fall ett o ligger til grund i originalet. Även Gíslason har tydligen ansett, att ibland är det rätta. Han har t. äks. batpto 85, 4 i st. f. Dahlerups batpto (Frump. sid. 99).

3. a-typen 1).

hrarecr 3, 25; slæri 6, 24; blótax 7, 22; ragnfræpr 8, 9–10; fráþi 12, 21; blopæxar 18, 5-6; snárisc 19, 1; gopræpe 19, 13-14; rag frapi 19, 14; fromstr 19, 15-16; bræprom 20, 8-9; hlager 21, 16; frandi (1. frændi) 21, 18; marom 22, 11; bandi 23, 11; flæræpom 23, 12; sækia 25, 2; snóri 28, 7; Aamingia 34, 3-4; uisændum 34, 18; hialpræpa 34, 23; færayiar (icke færayiar) 37, 9; snæreligastr 37, 22; uæri (1. uæri) 41, 14; sóólo 42, 19; rári 43, 9; sónsca 44, 23; tœmpisc 48, 17; lár (1. lær) 48, 22; saker 50, 3; þrænda 52, 5; sókia 53, 19; prandi 55, 7; fáti 55, 13; mis haldi (1. mis hældi) 57, 11; slábro 57, 14; matosc 59, 3-4; snarisc 59, 16; snarusc 59, 24; sætti 61, 19; sækir 62, 21-22; stapi (icke stapi) 65, 9; madr 66, 23; snarosc 68, 13; farsalo 70, 18; gótpsca 71, 8; prandi 73, 16; bætti 73, 18; afri 77, 6; gætzco (icke gatzco) 89, 13–14; Byandr 90, 4; soker 90, 14; brópr 91, 2; gær 92, 2; garsimum (icke garsimum) 92, 5.

De jud, som betecknas med a, äro följande:

Fræpi n. pr. 12, 21; frændi n. s. frände 21, 18; flárépom d. p. av fláræði, n. svek 23, 12; Flemingia(landi) n. pr. i dat. 34, 3-4; hiálpræpa j. p. av hiálpræpi, n. = nyttigt råd 34, 23; Færeyiar n. pr 37, 9; væri 3 sik. av vera = vara 41, 14; Sálo n. pr. i dat. 42, 19; lær a. s. av lær, n.= lår 48, 22; farsælo d. s. av farsæla, f. = uppåtgående, blåmstring 70, 18. d är här uppkåmmet ur a jenom i-omjud (i Færeyiar ock lær jenom R-omjud).

1) Dahlerup avtrycker den som a+ tvärstreck. Det nårmala är, att öglan är sluten upptill, ehuru det finns fall, där - i mer äller mindre grad så icke är förhållandet. Jmfr. att det samma jäller æ:s bildning. Vad avtrycket här beträffar, så har icke tvärstrecket kunnat återjes. Icke häller jer æ-typen en fullt riktig uppfattning av typens utseende för övrigt.