sitt redan i fsv. vida vanligare synonymon namnkunnig, fsv. namnkunnogher.

vidhfrægher 'vida bekant, vida berömd'. Dess frekvens i fsv. är mig obekant. Vid sidan om detta hade fsv. perf.part. vidhfræghdhadher (och vidhfræghdher), och den närmaste motsvarigheten i nsv. vittfräjdad överensstämmer med detta.

fsv. -fænger (< urg. *fanzia-, isl. fengr, till vb. fsv. ƒā) blott i ssg.:

fa-fænger 'som föga uträttar, sysslolös, overksam'. Någon association med verbet få synes mig ingenstädes för handen och är redan av ljudliga skäl föga trolig.

=

Närmast en äldre aktivt verbal betydelse 'som föga får (kan få), föga förvärvar' står ordet i ex. hafdhe hon gangit fafang oc haft ænkte gøra Bo. 14. Men även här är ordet helt enkelt 'sysslolös' och utan tvivel lika litet verbalt som i det nsv. bibelspråkets stå fåfäng på torget. Användningen i förbindelser sådana som mange fafænge tima Bir. 2: 203 • och sak oc tilfælle til fafænga glædhi Bo. 17 visar ett ytterligare avlägsnande från den äldre betyd. (= resp. 'i overksamhet tillbragta' och 'onyttig, tom, levis').

Adjektivet förekommer allmänt i fsv. skrifter, tillhörande olika stilarter. Med växlande betydelser 'sysslolös, onyttig, onödig, utan resultat, utan grund, tom' o. d. är det bevarat under hela nsv. tiden. Av dessa betydelser är 'sysslolös' den, som i modern sv. minst ofta förekommer nästan blott i bibelspråk och arkaiserande stil.

Anm. Det hos Runius Dudaim II, 76 förekommande det är fåfängdt med -dt behöver ej tvinga till antagandet av ett mask.-fem. fåfängd, ehuru en sådan form ingalunda vore osannolik i betraktande av no. faafengd (Aasen) jämte faafeng och det nedan omtalade sv. eldfängd < eldfäng.

nsv. eldfäng. Ordet är ej känt från fsv., och det nsv.

riksspråket 1) har blott sparsamma otvetydiga belägg. Jag känner följande: Skrif-arten är nog Sereniansk, hefftig och eldfäng v. Höpken I 442.

Den form, man möter i nsv. efter mitten av 1700-talet, är eldfängd. Denna anser jag vara en ombildning av den förra: -d är oorganiskt tillkommet genom anslutning till dentalparticipen (se s. 241 ff.) 2). Den formella anknytningspunkten har som vanligt varit n. sg. eldfängt. I ex. Godt sällskap och det täcka könet kåla krutet och göra det eldfängt Tessin Bref till en ung Prins 1: 58 (1756) och i Jag har utforskat alt hwad eldfängt i Dess sinne och hog wara kunnat ib. 2: 200 och flerstädes är det ovisst, om man bör ansätta mask.-formen som eldfäng eller eldfängd.

En fullständig parallel i fråga om bildningen utgör det isl. eldnæmr 'let antændelig', sv. dial. illnemm detsamma (se s. 277). Att beakta är även det i 1700-talets språk förekommande substantivet eldfänge 'brinnande fnöske eller dylikt tändmedel'. Vidare bör man påminna sig, att no. har faafengd jämte faafeng.

Om man antager, att eldfängd uppkommit på det nu nämnda sättet, blir det helt naturligt, att den förhärskande betydelsen både i modern och äldre sv. är 'som lätt fattar eld' 3), utgående från samma aktivt verbala betyd. hos -fäng, som vi postulerat för fåfäng. Den någon sällsynt gång mötande betydelsen 'som fattat eld, brinnande' är sekundär och en följd av ordets formella omgestaltning. Likaledes antager jag, att vb. fänga, varav man känner ett par belägg, är en

') Enligt Rietz förekommer det i Hs. (Bj.) under formen el(d)fäng 1. 'som lätt fattar eld, eldfarlig' 2. 'häftig till sinnet'.

=

2) Annorlunda, men enligt min mening oriktigt förklarat av Lindroth s. 110.

3) Vissa materier, såsom oljor, kådor, svafvel, m. m. sättas mycket lätt i eld eller äro eldfängda S. Duræus Naturk. s. 75 (1759). Somliga ting behöfva ej uppvärmas mycket, innan de börja brinna, och de kallas eldfängda. Berlin Lärobok i Naturläran (1880) s. 136.

nybildning efter eldfängd, sedan detta fått utseendet av ett particip1).

=

Modern språkkänsla associerar ej eldfängd med något verb. Det någon gång förekommande eldfängig (till betydelsen eldfängd t. ex. hos Arnell Anm. vid Sw. Stadz-Lagh s. 452 (1730), Nordenschöld i Vet. A. H. vol. XXVII s. 121 (1766) och flerstädes på 1700-talet) är produkten av en annan ombildningstendens hos eldfäng: efter adj. på -ig. Jf. vetnesbärj ovan. Att den förra segrat, bör icke förvåna. Det är, som vi i det föreg. påpekat, i själva verket den oftast förekommande utvecklingen.

Använt om sinne, håg, hjärta o. d. subst. särskilt ofta på 1700-talet, men ännu hos Snoilsky (1903) - är ordet synonymt med eldig. Genom användning parallelt med detta t. ex. Men den obegripliga, förunderliga, eldfängda kyssen, huru kom han med i spelet? Dahlgren SA V: 30 kommer man till en betydelse, som skenbart beror på en aktivt verbal betydelse 'som tänder eld'. T. ex. i De modigaste hjeltar hafva af henne blifvit slagna med ett enda ögonkast; huru mycket mera eldfängdt, då tvenne skönheter träda hvarannan till mötes Dahlgren SA V: 140. Liknande är förhållandet i förbindelsen eldfängda gnistor.

fsv. før (< urg. *fōria-, isl. fœrr, till vb. fsv. fara).

De betydelser, detta ord uppvisar i vår älsta fsv., äro: 'duglig, i gott stånd', om människor 'vid goda krafter, i stånd att'. Till grund för dessa ligger en äldre aktivt verbal användning 'som kan fara, gå'. Det är ovisst, om denna verbala användning kan påvisas i litterär tid. Den finns kanske i Da. Kr. 6 § 1, där det heter Saghia swa guzziuiu. wi ærum æi før mæp þæssu barnni ywi scoghin. py at

1) Man kunde möjligen även tänka på lån av det ht. fengen 'incendere' fänken 'accendere' (mhd. venken) Grimms Wörterb. III sp. 1315

och 1318.

æfni ær æi i. barnninu och MELL SVI XI han er ei før til þings, och den kunde visserligen tänkas ännu finnas kvar även i ex. æn barn waaro ey hælder før føør æn nw MB 1: 113, och möjligen någon annorstädes, men å andra sidan visa redan landskapslagarna ordet i en fullt adjektiverad användning 'duglig, i stånd att', t. ex. før ganga, ett uttryck, som i fall adjektivet vore verbalt, skulle innebära en väl olidlig tautologi. Likartat är förhållandet med ssg. farfør i Bj. 'som (man) kan fara (med'; om fartyg), før folkvapn bæra, før pola sapul etc.

Vittnesbörd om ordets adjektivering och betydelsens förallmänligande (>'i gott stånd') bär även ett ställe i MELL (B XXVII § 2), där vissa hdskr. (N etc.) hava før som variant till texthandskriftens gild som bestämning till bro. Här kunde dock før möjligen vara en äldre läsart och en gång kanske långt innan lagen nedskrevs ha haft en pas

sivt verbal betydelse 'farbar'. En dylik passivt verbal användning som dock icke behöver vara primär till synes i GO. 282 man skal fara som førth ær 1).

kommer

Med før bro kunde man, ifall antagandet av en gammal passivt verbal betydelse vore riktigt, jämföra uttrycket brøt rep ÖGL (se s. 278).

Adjektivet, som i y. nsv. huvudsakligen företer betydelserna 'frisk, vid goda krafter, vid sina lemmars fulla bruk', tillhör knappt riksspråket numera. Den passivt verbala betydelsen, som nu återges av farbar, uppbars i äldre nsv. även av befarlig. Angående detta hänvisar jag till Svenska Akademiens Ordbok (och Språk och Stil IV s. 238).

Anm. 1. Ordet är allm. i dialekterna med betydelserna 1. 'duglig till arbete'. 2. 'stark, grovlemmad, tjock, fet'. I vissa skå. och bl. dialekter betyder ordet 'gravida'. Utveck

1) Märkligt nog har den da. versionen av samma ordspråk (D 316) før i aktiv användning Ee far hwer som han er før, se Kocks anmärkningar i Östno. och lat. Medeltidsordspråk II s. 143.

lingen har väl varit 'stark, grov' > 'fyllig, korpulent' > 'gravida'. Da. har även ordet i betydelsen 2. t. ex. En høi og før Karl. Hun er bleven meget før i de sidste Aar. Troligen har før i betydelsen 'gravida' först använts eufemistiskt liksom det fsv. digher i samma betydelse t. ex. ÖG Kr. XV pr. 1). Det finns, som bekant, en mängd euphemismer för detta begrepp i äldre och yngre språk. Ett bekant exempel är ags. eacen, as. ôkan.

Anm. 2. Mot samma utveckling, som betydelsen hos før genomlupit, vilken ifrån en fullare, handlingsbetecknande reducerats till enbart uttryck för possibilitet 'duglig, möjlig, i stånd att' (t. ex.: farfør) tenderar det nsv. ogörlig. Belysande är ett sådant ex. som [Kyrkvaktaren] hade förklarat hans vederfående vara ogörligt Molander En lyckoriddare 265 (1907). Här är ogörligt helt enkelt = 'omöjligt'. Verbet 'göra' kan varken i aktiv eller passiv användning utsägas om vederfående. (Jf. även lat. facilis.) Denna betydelsereducering hos før har i da. gått längre än i sv. Da. har åtminstone dialektiskt, i själländskan ej blott i överensstämmelse med sv. sådana sammansättningar som arbeidsfør, vaabenfør, utan även quindefør 'manbar' och spisefør 'stor nok til at spises' t. ex. en spisefør Kylling. I det sista ex. har adjektivet fullständigt karaktären av ett avledningssuffix. Samma utveckling möter oss också hos det isl. bærr, som helt enkelt är = 'berettiget': bærr er hverr at ráða sinu Hæns. 7. Jf. ätbar och gångmöjlig sid. 268.

Anm. 3. Påtaglig association med vb. fara synes mig det isl. motsvarande adjektivet förete i följ. ex. En þá er mjok var komit at stefnudegi þeim, er Þórólfr skyldi heiman fara ok brúðmenn váro komnir, þa tók Egill sótt svá at han var eigi færr.

Det isl. haffæranda (skip) 'saadan som kan bruges til Fart over Havet' utgör troligen en ombildning av ett äldre haffærr.

1) Förekommer f. ö. ännu hos Lind 1749 och Sahlstedt 1773 i ssg. grisdiger: grisdeg sugga.