Vildfarelsen ikke, som Chadwick mener (147) hos Saxe, men tværtimod hos Ynglingatal. En Hugleik er nemlig umulig i den svenske Kongeæt på daværende Tid, af den simple Grund, at denne Æt dengang havde gennemført vokalisk Ættestavrim. Den nævnte Person er ingen anden end den historiske "Geatekonge", Hygelac, der jo netop omkommer i "Irland", dvs. det nederlandske Eijerland. Samme Forskydning fra det nederlandske til det britanniske Irland iagttager vi hos Holmrygerkongen Hagena i det tyske Digt Kudrun.

7. Fyrstelige Navne lyder andre Love end borgerlige. Når Chadwick af Sprogformer som Iclingernes Vermund, Uffe slutter, at Anglerne i Hjemlandet talte Anglofrisisk, er det endnu noget for rask. Thi efter samme Slutningsmåde måtte vi udstrække det anglofrisiske Sprogområde til Sverrig, hvor vi jo træffer de ntvivlsomt anglofrisiske Sprogformer An (Flatøbogen: "som vi kalder Aun") og Ádils (= *Audils). Vi kan foreløbig højest slutte dette, at "anglofrisisk" Sprogpræg herskede hos den angliske Fyrstest Iclingerne; hvorvidt det herskede også hos det menige Anglerfolk, er en Sag for sig og står endnu tilbage at undersøge.

Et Område, der ligesom Personnavnegivningen endnu ikke er tilstrækkelig opdyrket, er Stednavnegivningen. Adskilligt er bleven gjort i den nyere Tid, således især af Johannes Steenstrup og Sigurd Nygård, der på en meget frugtbringende Måde har eftersporet Stednavnegivningens Forhold til Gudsdyrkelsen og til de sociale Realiteter. Det er bl. a. blevet fastslået, at i det ældste Lag indgår almindelige Personnavne aldeles ikke, og Gudenavne kun, hvor der er Tale om virkelige Pladser for Gudsdyrkelse. Meget står dog endnu tilbage at gøre, og det særlig netop vedrørende Spørgsmålet om Angelsaxernes etniske Stilling. I min Afhandling "Var Anglerne Tyskere?" (Sønderjyske Aarbøger 1900) kom jeg flygtig ind på det Problem, der ligger her. Medens jeg i Hovedsagen var nået til samme Resultat som Mr. Chadwick, at Angelsaxernes kulturelle Forbindelser pegede ikke vestpå men østpå, kunde det ikke undgå at slå mig, hvor ringe Samstem der i Stednavnene var mellem den angelsaxiske og den særskilt nordiske Type. Jeg kunde kun påvise et eneste vigtigt Fælles-Element, nemlig -tun; iøvrigt måtte jeg erklære, at Angelsaxernes Forbindelser her mærkelig nok pegede afgjort mod Syd og Vest. Ved nærmere Eftersyn har imidlertid det påfaldende Undtagelses-Forhold opløst sig til intet. Allerede Director H. Jellinghaus har gjort opmærksom på væsentlige Fælles-Træk mellem Angelsaxer og. Fastlandssaxer på den ene Side, Danske, særlig Jyder, på den anden Side (eng. dansk "ore", eng. sax. "sike" jysk "sig" etc.) 1). Det synes mig nu at vise sig, at Fællesskabet går langt videre,

1) "Über die Ortsnamen zwischen Unterelbe und Unterweser". JahresBericht der Männer vom Morgenstern. Heft 3. "Englische und niederdeutsche Ortsnamen". Anglia. N. F. VIII, 257.

end han har tænkt sig; navnlig er der ikke blot en Del sax. ags. Elementer, der griber over på dansk Grund, men også omvendt en Række nordiske Elementer, der griber over på sax. ags. Grund, således at vi i alle Måder får Billedet af et Overgangsled mellem Nord og Syd. Jeg skal nu kortelig meddele en Liste over mere el. mindre sikre Fæiles-Elementer i etnisk-geografisk Navnegivning. -tjod (brugt i Egennavne), -folk, -far, Herred, -fold, -feld, -tun, gård, -ore, -løse, -værd (Bags-værd, Tox-værd), -holm, -hylle ("Høj", Othinshylle, Vonsild), -klint, Mærn (holstensk Marne Ptol. Marionis?), -mar (Vestmar, Sturmarii), -sig, -fard (Medelfar, Skiffardeng. ford?), -vedel, -pyt, -væld, Vældhoved, -elv (- Elben), -flod (ældre -fljót), -ved (gotisk Mirq-uidu, Vidi-varii), -ho (Skov), -lo (Skov). Særlig vigtige tykkes mig de etniske Inddelingsnavne. Med Angelpeod jfr. Sviþiód, Gautþiód, Liothida, gotisk Gut-þiuda; på tysk Grund kun Appellativet irmindiot. Med Norfolc, Suffolc i Øst-Angel jfr. Vendelfolk (nu Vandfuld Herred) i Jylland samt det norske fylke. Med Lindisfarer v. S. af Øst-Angel jfr. Sjællandsfar, Hallandsfar samt "farones", Navnet på de burgundiske Frimænd, endvidere Personnavne burg. Fara, Burgundofaro, Sendefara, erulisk Fara. Engelsk Hired Herred. De engelske Navne på -set og ge tysk -sass og -gau skriver sig vel fra Saxerne? Dog jfr. norsk Bostednavn -set. Andre hidhørende Elementer, der er fremmede for Nordboer og Angler er langbardisk-mellemtysk -aib, f. Ex. i Wetterau - Wedreiba, nordtysk-vesttysk-frisisk -bant, f. Ex. alemann. Bukino-bantes, frank. Tubantes, Brahbant, frisisk Ø Bant, nordtysk By Banteln ved Weser. (Det nord- og vesttyske Område kendemærker sig desuden ved Strømnavne på -lâr og -apa). Overensstemmelsen i etniske Inddelingsnavne fører os hen til de af Mr. Chadwick så stærkt understregede sociale Realiteter, men den nærmere Undersøgelse heraf må jeg overlade til andre.

=

=

En Undersøgelse af Person- og Stednavne er sikkert påtrængende nødvendig, hvis vi virkelig skal nå tilbunds i Spørgsmålet om Anglernes Oprindelse, ja overhovedet i Spørgsmålet om de gamle Folkegrupperinger. Men allerede nu kan vi skønne, at denne Undersøgelse ikke på noget væsentligt Punkt vil omstøde eller blot stærkt ændre de Resultater, hvortil Mr. Chadwick foreløbig er nået. Det Suppleringsstof, jeg har fremdraget, synes overalt på det fortrinligste at passe ind i de af Mr. Chadwick opstillede Rammer. Ja selv hvor jeg har måttet tage Afstand fra Enkeltheder i hans Fremstilling, således som f. Ex. ved Opfattelsen af den formentlig historiske Person Ingvio, viser det sig undertiden, at Mr. Chadwicks Hovedresultat derved så langtfra rokkes, at det tværtimod snarere får den allerkraftigste Støtte. Det tør da med Sikkerhed forventes, at Mr. Chadwicks Værk vil blive stående som grundlæggende i engelsk Etnologi.

Gudmund Schütte.

Ymi-Tuisto.

Ich habe an dieser Stelle (23, 247) die Vermutung ausgesprochen, dass bei Tacitus' Darstellung der altgerm. Anthropogonie nicht alles in Ordnung sei. Die Vermutung, dass Twisto der Sohn und nicht der Vater des Mannus war, erhält nun eine unerwartete Bekräftigung.

In einer weitgreifenden Besprechung von Hirts "Indogermanen" kommt Fick (Zs. f. vgl. Sprachforschung, 41, 347) auch auf die Mythologie der Phryger zu reden. Er erwähnt deren Anthropogonie: Manes hat zwei Söhne, Akmon und Doias, was Fick selbst mit "Zwilling" übersetzt und mit Yama und Tuisko zusammenstellt! Wir hätten also ganz dieselbe Gruppe: Manes-Mannus Vater, Tuisto-Doias Sohn. Die Stellung Akmons allerdings würde abweichen. Dass aber die germ. Anordnung uralt sein muss, hat soeben Olrik (Danske Studier 1907, 197) im Anschluss an Schüttes "Episke Love i Gote-Ættens Oldsagn" erwiesen: der Aufbau des Stammbaums bei Tacitus entspricht der besten alten Technik. (Analoge Gebilde bei den Skythen: Fick a. a. o. S. 350).

Es wäre also Tac. Germ. 2, 10 (Schweizer-Sidler) nur zu lesen: "Tuistonem.... filium Manni" und 2, 11 "Tuistoni", und alles wäre in schönster Ordnung.

Berlin 5. 2. 08.

Richard M. Meyer.

ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI XXV, NY FÖLJD XXI.

23

Ortnamnskommitténs arbeten.

Några antikritiska anmärkningar.

Den anmälan av de hittills utgivna fem delarna av "Sverges ortnamn. Ortnamnen i Älvsborgs län, på offentligt uppdrag utgivna av Kungl. ortnamnskommittén", som i föregående häfte av denna tidskrift, s. 192 ff., presterats, vittnar om så mycket missförstånd och innehåller så många vilseledande eller rent oriktiga uppgifter, att det för både fosterlandet och vetenskapen så viktiga arbetets intresse synes med nödvändighet kräva, att de av tidskriftens läsare, som ej redan själva tagit kännedom om ifrågavarande arbete, sättas i tillfälle att bilda sig ett omdöme om halten av nämnda anmälan. Undertecknad skall därför här i största möjliga korthet lämna en förteckning å Rec:s viktigare "errata” och, så vitt möjligt avhållande sig från alla omdömen, lämna åt läsaren att med ledning av de meddelade upplysningarna själv draga sina slutsatser, såvida icke rentav konklusioneraa göra sig själva.

som

S. 193 talar Rec. om "den säkerligen för många kännbara bristen, att etymologiska förklaringar af de i sjätte kolumnen anförda namnen på afsöndringar icke meddelas". Härtill är att anmärka: 1) Att K. Maj:ts 1902 givna uppdrag blott omfattar "undersökning av namnen å byar och gårdar" (samt berg, skogar, sjöar o. d.) och först 1905 på förslag av kommittén utvidgats därhän, att även avsöndringar o. d. må, utan att därmed åsyftas "någon fullständighet, som svårligen kan uppnås", i det tryckta arbetet upptagas till förteckning, icke förklaring. 2) Att ett ytterligare utvidgande av planen därhän, att även för namn på avsöndringar o. d. lämnades förklaringar, skulle utan motsvarande gagn mångdubbla arbetet och den för dess utgivande erforderliga tiden, enär, såsom man genom en blott flyktig blick i det redan utgivna kan övertyga sig om, avsöndringar o. d. äro till antalet dagligen växer ojämförligt överlägsna byar och gårdar, så att t. ex. ensamt egendomen Koberg har 45 torp med särskilda namn, Floda 43 torp, Ulricehamns stad 80 lägenheter, Stora Lundby socken mot 87 byar och gårdar 178 avsöndringar, Lerum mot 97 byar och gårdar ej mindre än 287 (en i denna stund för låg siffra) avsöndringar osv. 3) Att dessa i de allra flesta fall nya namn i regeln äro omöjliga att tillfredsställande tolka, enär de i allmänhet bero på godtyckliga eller tillfälliga hugskott hos förste namngivaren, vilka icke numera kunna utrönas. 4) Att de i dylika namn ingående dialektorden komma att i arbetets inledningsdel förtecknas och förses med översättning (eventuellt även andra upplysningar), varmed väl det väsentliga av den nämnda "bristen" torde vara avhjälpt och detta t. o. m. fullständigare än Rec. väntar sig,

ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI xxv, ny följð XXI.

då han håller troligt att vi framdeles komma att lämna "en öfversikt af de i dylika namn följda namngifningsprinciperna".

S. 194 uppger Rec. helt generellt att arbetets andra spalt upptar "namnformer före 1550 tiden för de första jordeböckernas uppträdande". En blick på den över spalten stående rubriken visar, att 1550 endast är riktigt för vissa häraders (t. ex. Flundre, Väne, Vättle) vidkommande. För andra börja våra jordebokscitater dels tidigare, t. e. för Redväg (och det nyutkomna Ås) 1542 (för det snart utkommande Bollebygd 1546), dels senare, t. e. för Bjärke 1567.

S. 194 läses: "sannolikt är det kameralistiska hänsyn, som vållat, att de [= namnformerna] ej anförts i kronologisk ordning". Bör väl heta: ".. som vållat, att jordeboksformerna uppförts i en särskild spalt". Namnformerna äro nämligen ordnade i det allra närmaste kronologiskt: först alla från tiden före jordeböckernas uppträdande, inom sig kronologiskt ordnade; sedan yngre former, dock så att delvis av "kameralistiska hänsyn" jordeboksformerna uppförts särskildt, men väsentligen kronologiskt ordnade, och övriga yngre former för sig, men ordnade parallellt med jordeboksformerna.

S. 195 yttras (tydligen för att ägna erkännande åt ett av kommitténs forskningsresultater): "Härledningen af Vittene (1550 Hwitenne) styrkes medelst angifvande af att på platsen ymnigt med hvita blommor förekomma". Det har emellertid icke ett ögonblick fallit kommittén in, att det för tolkningen av ett namn på urspr. -vini, således stammande från den gråa forntiden, skulle vara av betydelse om på ort och ställe nu förekomme än så många "hvita blommor". Vårt yttrande lyder: "Namnet har väl sålunda [-eftersom det är ett urspr. Hwitvini] betytt 'vit betesmark' (jfr no. Hvitvang 'vit vall'), kanske i anledning av där ymnigt förekommande vita blommor". Vi uttala sålunda en gissning om ortens utseende i förkristen tid.

S. 197: "Björndalen, 1584 Biördellera (XII, 40) [skall vara V, 40] säges utgå från ett 'urspr. däll"". Nej, våra ord lyda: "s(enare) led(en) [i Björndalen] är urspr. ett däll" [dvs. icke dal, efter vad äldsta citatet Biördellera utvisar], som emellertid sedan "utbytts mot det besläktade dal". Att detta i förhållande till dal ursprungliga däll icke därför är från språkhistorisk synpunkt ett "urspr. [dvs. fsv.] däll", utan (om det skall motsvara engelskans dell av urgerm. *daljō) självt utgår från 'ett urspr. däl', torde åtminstone den ene av kommitténs ledamöter få antagas känna till. Jag medger att kommitténs här som alltid av utrymmesskäl eftersträvade och kanske någon gång för långt drivna knapphet i uttryckssättet kan ha skuld till Rec:s missuppfattning av våra ord, men dessa hade dock bort citeras fullt exakt, i vilket fall kanske åtskilliga läsare av Rec:s anmälan varit mäktiga att utlägga dem på ett för kommitténs grammatiska insikter gynnsamt sätt.

S. 197: "I fråga om härledningen af Läppesås (XII, 62)